Heliotropens sida

Att tvinga andra

2011-09-29T13:20:00.004+02:00

För en tid sedan tvingade vi lilla A till något hon absolut inte ville. Hon lämnade vittnesmål hos polisen. När det först kom på tal diskuterade vi saken länge och väl med henne, just för att vi ville känna att hon gjorde det frivilligt. Då sa hon ja. Oturligt nog dröjde det sedan två månader innan polisen hörde av sig igen och hennes ja hade blivit ett nej. Hon var arg, ledsen, rent av förtvivlad, men vi stod fast för vi tyckte inte att man kunde ändra sig i det läget.

Efter det har det kommit om och om igen, i de mest triviala sammanhang: "Mamma, du tvingar mig till saker hela tiden." Och det gör jag ju. Det gör alla föräldrar. Men för mig har det gått och blivit en närmast existentiell fråga. Vad har man rätt att tvinga någon till? Vilka medel får man ta till?

Jag har varit så stolt över att jag hittat ett sätt att "tas med" lilla A. Hennes humör har gjort att vi haft stenhårda konflikter. Nu har jag lärt mig att gå runt dem. Att avleda uppmärksamheten. Att luras, får man väl säga. Men samtidigt har jag ju berövat henne möjligheten att säga nej - att skrika nej, om det är det hon vill.

De senaste dagarna har vi haft ett nytt sådant fall uppe. Lilla A har något som heter Elevens val i skolan, som förläggs till tre heldagar per termin. Hon valde konst och bild och med två dagars varsel blev det bestämt att de i dag skulle åka till ett konstmuseum. Men lilla A ville INTE. Jag vet inte varför. Kanske spelar det ingen roll. Det viktiga nu tror jag var att hon fick bestämma. Vi lät henne vara hemma. Läraren är sur, men det får hon vara.

Vad tvingar du andra till? Vad kan man tvinga andra till?

Problemet med sex

2011-09-27T14:44:00.002+02:00

Den som följt mig ett tag vet att jag skriver skönlitterärt på min fritid. Kanske tillhör du dem som minns mina problem med några scener ur mitt förra manus. Nu sitter jag med likartade problem igen. Kort och enkelt uttryckt: Hur skildrar man sex på ett schysst sätt? Eller: Hur skildrar man schysst sex på ett litterärt sätt? (Och ja, någon dag kan vi sitta ner och diskutera varför mina berättelser alltid hamnar där.)

Misslyckat sex känns något lättare att hantera - men lyckat? Vilken väg ska man gå? Vilka ord ska man välja? Ska man låta det förbli en het gröt, eller liksom klafsa rakt igenom, i ullstrumporna?

Vad säger du? Har du läst någon riktigt bra sexskildring i en bok - inte sådant som kan betraktas som erotika, utan en i övrigt rätt "normal" roman? Alla boktips mottages med största tacksamhet, liksom alla reflektioner om vad som gör bra boksex bra.

OMG! That's so cool!

2011-09-20T17:54:00.003+02:00

I lördags spelade Jedward i Stockholm. För er som inte vet det kan jag berätta att de är en irländsk popgrupp som bestär av de båda nittonåriga enäggstvillingarna John och Edward Grimes. Faktiskt var detta min tredje Jedward-konsert på några månader. Mest följer jag med som sällskap till min döttrar. M är numera ett fullfjädrat jedicated Jedhead, invånare på Planet Jedward.

Och om någon nu tror att jag tänker skriva en lång drapa om hur usla de är musikaliskt så tror ni alldeles fel. Det där klarar musikrecensenterna alldeles utmärkt - och sorgligt förutsägbart - själva. För när har en flickidol någonsin undgått att sågas? I stället tänkte jag prata om det recensenterna missar: Att detta faktiskt är ett rätt intressant fenomen.

För jag anar att pojkarna står för ett nytt mansideal. De säljs helt utan inslag av tuffhet. Till skillnad från tidigare pojkband har de inte trasiga jeans, de tittar inte surmulet under lugg och visar perfekta tvättbrädor. Istället är de fllicksöta, glittriga och avgjort androgyna. Deras uppfattning om att trasha ett hotellrum är att leka kuddkrig. De har öppet sagt att de fortfarande delar sovrum för annars saknar de varandra för mycket. De filmar sig själva flitigt - bland annat när de öppnar post från sina fans och när de får gosedjur i present skriker de "Oh my God! That's so cool!" De är helt enkelt en slags korsning mellan buspojkar och nallebjörnar. Fast med mer hårsprej och paljetter.

Därmed inte sagt att deras fans inte åtrår dem. När vi var på konsert i Glasgow uppstod det största jublet när pojkarna började klä av sig. Fast de hade kläder på sig under.

Men det finns en annan aspekt som jag också tycker är intressant. Bröderna slog igenom när de som sjuttonåringar var med i The X Factor - en brittisk motsvarighet till Idol - och redan från start haglade de elaka kommentarerna, från såväl programledare som medier. Pojkarna själva verkde ta det med ro. Kanske för att de haft lite träning. För ganska snart dök historierna upp om hur de mobbats i skolan för att de var så avvikande och letar man lite på nätet hittar man en plågsam mobilfilm där de uppträder i skolan och man tydligt hör "kamraternas" hånskratt.

Som gammalt mobboffer tycker jag det är mycket följdriktigt att Jedwards webbplats heter Planet Jedward, men till skillnad från de flesta av oss är de inte längre ensamma på sin planet. De har sällskap av tusentals flickor (och några pojkar) från nästn hela världen. Och på den planeten verkar det inte finnas någon konkurrens. Som en flicka skriver: "Vi ska inte bråka. Vi är ju alla här för samma sak: För att stödja John och Edward." Men det stödet går inte bara åt ett håll, för ibland svarar Jedward sina fans. Mest är det små utbrott som "WE LOVE YOU ALL", men ibland specifika svar, som till flickan som var bekymrad över alla sina finnar: "spots are just crashing at your face because it's so cool".

Så mig gör det ingenting om M bor kvar på Planet Jedward ett tag. Jag tror man har det ganska bra där.

Tjej eller tant?

2011-05-28T15:02:00.003+02:00

Den här veckan gästades Stockholm av Judith Butler. För er som inte vet det är hon en av världens främsta queer- och feministteoretiker. Hon menar bland annat - grovt populariserat - att det finns två kön därför att språket säger det - i själva verket finns det en mängd olika. Hon menar också att heterosexualitet är ett inlärt beteende.

Man må tycka vad man vill om det, men jag minns första gången jag möttes av tanken att vi inte behöver dela in oss i bara manligt och kvinnligt. Jag upplevde det som en stor befrielse. Kanske beror det på att jag aldrig sett mig själv som oerhört kvinnlig. Jag är inte transgender och biologiskt sett är ju helt klart kvinna. Dessutom har jag åtminstone hittills alltid varit heterosexuell. Kanske är mina egna bekymmer ett gott bevis på att våra könsroller är väldigt trånga kostymer, även för så välanpassade människor som jag.

En gång i tiden hade jag en chef som hävdade att "kvinna" var en slags hederstitel. Alla kvinnor var inte egentligen kvinnor, menade han. Och han var ganska tydlig med att bland annat jag inte var någon kvinna. Från det ögonblicket problematiserades alla ord som rörde det kvinnliga för mig. Om jag inte var kvinna - vad var jag då? Ordet "tjej" gillar jag inte på vuxna kvinnor. Jag tycker att det är förminskande. När kvinnor i 60-årsåldern kallar sig kvinnor undrar jag i mitt stilla sinne varför de inte vågar växa upp.

Ett ord som jag däremot gillar är "tant". Det är jag ju rätt ensam om. En kvinna ska inte vilja vara tant. En kvinna ska faktiskt sky det som pesten. Det är synonymt med att vara gammal, oattraktiv, lite pinsam. Uppenbarligen har andra kvinnor helt andra associationer till ordet än jag.

När jag växte upp titulerades alla vuxna kvinnor i min närmiljö "tant". Mamma hade tant Ajna, tant Signe, tant Majken. Mormor hade tant Dagny, tant Helga, tant Siri. Farmor hade tant Herta. Det var alla möjliga sorters kvinnor, en del snygga, paranta och världsvana, andra kutryggiga äldre kvinnor som dragit tunga lass i livet. Ingen av dem hade några invändningar mot att vara tanter. Och jag tänker att den som träffat dem - och i synnerhet min farmors tant Herta - aldrig skulle opponera sig mot att kallas tant.

Tant Herta och min farmor lärde känna varandra när farmor blivit änka och tog jobb som sekreterare på en tidning för att försörja sina barn. Tidskriften hette Våra nöjen och chefredaktören hette Herta. Så kom hon in i våra liv, en gigantisk, spirituell, varmhjärtad och hyperintelligent dam, som aldrig gifte sig men "adopterade" alla behövande som kom i hennes väg och alltid mådde "sagolikt bra" om man ställde frågan. Hon är en av de bästa förebilder jag kan tänka mig.

Jag tror att aversionerna mot ordet "tant" är knutet till tanken att kvinnor inte får åldras. Vi ska alltid vara sisådär 25, attraktiva och sexiga och tillgängliga för män. Vi ska vara tjejer, brudar, kanske kvinnor, men absolut inte tanter.

Vad är du?

Fort ska det gå

2011-05-03T08:12:00.003+02:00

Många med lite större barn verkar med jämna mellanrum drabbas av nostalgi och bli sittande med de gamla hemmafilmerna med tårarna i ögonen och titta på hur söta barnen var när de var små. Det gör aldrig jag! Delvis handlar det förstås om att jag inte har någon kamera - och därmed begränsat med filmer - men framför allt om att jag inte tycker att småbarnsåren är något att längta tillbaka till.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, få för mig att göra det har jag alltid mina dagböcker som ett snabbt botemedel. Som det här inlägget till exempel, från 30 juli 2002, när lilla A var två månader och (lilla) M fyra år: "Åt på Stadshotellet i Vimmerby. Inte så lyckat. Servitrisen var lite sur, alla kritiska och jag fick skicka ut min mat som inte gick att skära - varpå maken skällde ut servitrisen. När min mat kom in igen fick maken gå ut med en stökig lilla M och lilla A ville bli ammad. Hon krönte sedan det hela med att kräkas över hela mig."

Alla mina dagböcker från den tiden är en formlig orgie i arg fyraåring, kräkig och tidvis sjuk bebis och tortyrliknande nätter, och då tyckte jag ändå, på den tiden, att vi hade det förhållandevis lätt om man jämförde med andra. Nej, stora barn = bra barn, det tycker i alla fall jag. Eller som en vän till mig uttryckte saken när hennes svärmor ojade sig: "Åh, vad de är underbara. De skulle egentligen aldrig bli stora!" "Jo, det ska de", sa min vän, "och fort ska det gå!"

En vindflöjel i full storm

2011-04-28T09:18:00.003+02:00

Jag har skrivit förut om detta med att vara tonårsförälder. Trots att jag inte ens är det ännu. Men jag får lov att hålla med mig själv. Det är spännande. M är inne i en identitetssökarfas som ibland nästan känns våldsamt ombytlig. Allt omprövas, från en dag till en annan. Ganska ofta känner jag mig som om jag satt och tittade på en vindflöjel i full storm - ditåt, nej ditåt, nej ditåt, nej ditåt - och aldrig åt det håll man tror.

Hur förhåller man sig till det då, som förälder? Jag känner förstås igen mig, det gör väl alla, men det räcker liksom inte. Det är ju inte heller alltid lätt rent känslomässigt. Vare sig jag vill det eller ej har jag ju synpunkter på vad hon ska vara och bli. Det är inte politiskt korrekt, men sant i alla fall. Kärlekens är förbehållslös, men man kan ju önska sig saker för sina barn ändå.

Så vad ska man göra med allt detta som kommer och går? Ska man bejaka? Försöka hålla emot? Bara ta det lugnt och luta sig tillbaka? Och om man ska sätta gränser, vilka är det? Ska jag till exempel oroa mig för att hon tittar på tv fem timmar om dagen och försöka begränsa det? Eller ska jag tänka att det är en fas som även hennes kompisar går igenom just nu och att det hör till? Ska jag hjälpa henne att hitta nya fritidsintressen när de gamla faller bort? Ska jag bejaka hennes idéer om mathållning och laga vegetariskt ena veckan, kosher nästa? Ska jag säga att det är okej att ha blått hår (jo, jag säger att det är okej) eller är det i själva verket motståndet hon söker?

När jag överlägger med mig själv så där riktigt ordentligt kommer jag fram till att jag nog ska ta det lite lugnt och lägga mig liksom mitt emellan. Det här är en process hon måste gå igenom. Jag får stå kvar som den trygga punkt min lilla vindflöjel kan haka tag i. Jag får påminna mig själv att det här är hennes liv att leva. Och sedan, när det blåst klart, så får jag se till att gilla läget och älska den hon blev (så klart)!

Att göra det man inte vill

2011-04-04T11:47:00.003+02:00

Lilla A är rädd för sprutor. Väldigt, väldigt rädd för sprutor. I dag på morgonen har hon tagit sin sista trippel och hon har gruvat sig i veckor. För den som inte är spruträdd kan ju detta vara svårt att leva sig in i. Man tänker "du är pjåskig" eller "om du bara visste vad mycket värre saker det finns här i livet". Fast det beror ju bara på att man inte tänker efter.

För hur ofta är man inte tvungen att göra saker man är rädd för? När jag tänker efter har stora delar av mitt vuxna liv bestått av att ringa telefonsamtal jag var livrädd för att ringa, öppna brev som kändes som döden själva, gå iväg till möten jag skulle gjort vad som helst för att slippa ifrån, tvinga mig själv ombord på flygplan, tvinga iväg mig själv till doktorn. Och allt vad det nu kan vara. Och jag tycker inte att jag har blivit ett dugg modigare av allt det där tvingandet. Ibland blir jag mindre rädd nästa gång, men oftast inte.

Det tänkte jag på när jag satt där med lilla A som grät och grät och sedan ändå räckte fram armen utan att knota. Och jag tänkte att jag inte hade något klokare att säga än "snart är det över".

Vad gör du fast du inte vågar?

Melodifestivalen och jag

2011-03-17T09:17:00.002+01:00

De flesta jag känner tycker att Melodifestivalen är skräp. De tittar ändå, men har mest kommentarer om hur dåligt det är. Min relation till Mello ser lite annorlunda ut.

Ganska länge var det fullständigt ointressant och pågick i utkanten av mitt medvetande. När jag fick barn som också ville se på tv började vi titta igen. Det sammanföll med att man började ha deltävlingar. Jag tyckte att det gjorde det hela roligare.

Men den stora förändringen skedde våren 2006. De som läste mig redan på den tiden vet att jag var sjukskriven då. I september 2005 fick jag diagnosen utmattningsdepression och hela hösten var ett enda långt lidande. Det kändes som om någon stulit mitt liv och som om jag aldrig skulle få det tillbaka igen.

Så blev det ett nytt år och jag började långsamt bli bättre. I februari drog Melodifestivalen i gång - och jag kände mig glad. Det är svårt att förklara hur omvälvande det var. Det var som att jag varje lördag fick permission från depressionsfängelset och klev in i en värld där solen alltid sken, där alla var glada och snälla. Hur kan man inte tycka om något som ger en den kicken?

Och det höll i sig. Jag laddade ner musiken på min Ipod och blev glad varje gång jag lyssnade. Och året efter blev jag glad igen. Det är så det är för mig. Ingen stor grej egentligen, men jag blir glad. Och jag tänker att jo, det är ju faktiskt ganska stort.

En gigants död

2011-02-07T12:55:00.001+01:00

Ignorera den fåniga videon och lyssna på gitarren.

Och det här är bland det snyggaste som gjorts med en gitarr.

Det går för fort!

2011-02-05T11:26:00.001+01:00

M: - I sommar ska jag nog skaffa guldkort till Grönan så att jag kan åka dit med mina kompisar.
Heli: - Mm, vi får se.
M: - Mamma, jag fyller tretton. Jag måste skaffa mig lite liv!

Flexibel

2011-01-21T17:36:00.003+01:00

M: - Jag ska bli vegetarian.
Mamma Heli: - Då får du laga din mat själv. Och du måste lära dig en massa om vad du ska äta så att du inte får någon bristsjukdom.
M: - Men jag ska äta fisk. Och kött ibland. Typ på min födelsedag och så. (slås av en tanke) Förresten, kan man äta calzone?
Mamma Heli: - Nej, den innehåller ju skinka.
M: - Då ska jag bli en sådan där vegetarian som äter vegetariskt när hon kan.

Shop 'til you drop?

2011-01-02T13:49:00.003+01:00

Jag har alltid gillat julklappar, både att ge och att få. I den mån det har spritts idéer i släkten om att bara barnen skulle få julklappar och inte vi vuxna, har de inte kommit från mig. Däremot har jag alltid tyckt att man ska ge med måtta. Jag har haft en julklappsbudget och i stort sett hållit den, år från år. Jag är ingen stor fan av överkonsumtion eller det genomkommersialiserade samhälle vi lever i. Sedan den julen när M var tre år och till slut grät av utmattning för att hon inte orkade ta sig an ett enda paket till, har vi också haft en gräns vad gäller antalet klappar.

I år bröt vi mot våra principer för första gången. M önskade sig, hett och innerligt, en väldigt dyr mobil (nej, inte den där allra dyraste). Lilla A önskade sig några riktigt dyra elektroniska leksaker. Så vi hade två vägar att gå: Antingen köpte vi några billigare saker, som de inte ville ha, eller så köpte vi oss en lugnare och trevligare jul. För varför ska vi vara de enda som håller emot när andra familjer sprider tusenlappar över sina barn? Varför ska andra barnen springa omkring med ifåner i skolan medan M får skämmas över sin gamla gratistelefon?

Sagt och gjort, vi köpte de hett efterlängtade sakerna, barnen blev lyckliga, vi blev fattigare, jag köpte en get eller två för att döva samvetet.

I mellandagarna kom M:s ena bästis och hälsade på. Hon hade också fått julklappar. Hon hade dessutom fått julklappspengar att shoppa för. Närmare bestämt 2 300 kr. "Hoppsan", sa jag, "vad ska du köpa för dem?" "Eh ... de är redan slut", sa hon. 2 300 kr. Två shoppingturer i mellandagarna. Tjejen är tolv år.

Har jag ens rätt att ha en åsikt om det här? Jag menar, folk ger väl vad de vill till sina barn? Men ändå ... Jag försöker komma på något tillfälle i livet när jag gjort av med så mycket inom loppet av en vecka, utan att köpa några direkta kapitalvaror. Inför bröllopet kanske. Och inför min 40-årsdag.

Hur ofta har du shoppat loss för så mycket? Kan det i själva verket betraktas som normalt och jag som konservativ och allmänt patetisk. Vad tycker du?

Gott slut 2010!

2010-12-31T10:19:00.003+01:00

Egentligen tycker jag faktiskt inte om nyår. Det är klart att jag varit med om en och annan rolig nyårsafton. Den gången för 23 år sedan, när maken och jag blev ihop, får väl räknas som etta. Nyår på ett kryssningsfartyg på Nilen var inte heller dumt. Men faktum är att de senaste årens mycket nedtonade aftnar har varit de bästa. Sedan lilla A föddes och vi flyttade till huset har vi alltid varit hemma. Två gånger har vi haft förstärkning, men annars har det bara varit vi, med fin dukning, god mat, engelska smällkarameller, tomtebloss och en bra film.

Innan jag blev gammal nog att få göra som jag vill var nyår mest en ångesthögtid. Man måste ha så roligt, vara på rätt ställe med rätt människor och allt slutade vanligen i besvikelse. Och innan dess, när jag faktiskt var barn, ja då var det ångest i dess renaste form.

Men i kväll blir det bara vi, med lax och oxfilé, nya guldiga ljuslyktor, silvriga paket under granen och ett förhoppningsvis riktigt gott slut! Och det önskar jag er alla!

Tjugofjärde luckan - god jul!

2010-12-24T11:26:00.002+01:00

Amaryllisarna har slagit ut. Julservetterna ligger på sin plats. Alla är feberfria (speciellt om man låter bli att ta tempen). Mormor och morbror kommer. Kanske finns det så småningom också möjlighet att se barnaögon tindra.

God jul på er, kära läsare, where ever you are!

Tjugotredje luckan - en lantis bekännelser

2010-12-23T19:51:00.003+01:00

I min lokaltidning delade de i dag in folk i olika sorters julpyntare. Jag blev något i stil med "folklig tomteälskare" och i kommentaren stod det att det krävs mod att bejaka lantisen i sig om man bor i Stockholm. Bara för att verkligen slå fast hur modig jag är kommer en julsång som jag växte upp med och som ger mig ner stämning än det mesta. Dessvärre kunde jag inte länka till det allra bästa klippet, men ni kan hitta det själva på Youtube, om ni söker på låtens namn. Där finns ett klipp ur en gammal "Christmas special". Rekommenderas om ni har en liten lantis boende i er ni med.

Tjugoandra luckan - ordning och reda

2010-12-22T09:41:00.001+01:00

I dag satte M ner foten: - Ett otomtigt hem är jobbigt!

Så i eftermiddag får vi ta oss i kragen och tomta till det.

Annars går våra tankar i dag till vår extraflicka, vars liv nu tar en helt ny vändning. Vi håller tummarna så de värker, att det ska bli som hon hoppas!

Tjugoförsta luckan - kom ihåg!

2010-12-21T22:04:00.002+01:00

Det blir jul ändå!

Även om du har fyrtio graders feber. Även om du glömt att köpa julservetter. Även om du inte tror på tomten längre. Även om julklapparna inte slagits in. Även om svärmor kommer i år. Även om du bränner vid skinkan. Även om du inte åker hem i år. Även om du inte har en enda hyacint. Även om inte alla är där. Även om julgardinerna inte kommit upp. Även om du har ont i ryggen, huvudet, magen, fötterna. Även om teven gått sönder. Även om barnen vägrar tindra med ögonen. Även om du glömt texten till Gläns över sjö och strand. Även om du fått tinnitus av alla butikernas Bjällerklang.

Det blir jul ändå.

Tjugonde luckan - julklappstips

2010-12-20T14:35:00.004+01:00

Dagens lucka är ett mycket seriöst julklappstips. Köp en get i år! Eller varför inte en åsna eller en toalett. HJälp till att göra världen till en bättre plats!
Action Aid

Nittonde luckan - bland det vackraste jag vet II

2010-12-19T17:20:00.001+01:00

Och den här kommer som tvåa på min lista över vackraste Christmas carols:

Artonde luckan - ålderstecken

2010-12-18T22:42:00.002+01:00

Nu i höst har tv sänt en ny omgång av Fångarna på fortet och vi bänkade oss med våra barn - och insåg rätt snart att programmet bara fick oss att känna oss gamla. För det första pratade hälften av deltagarna om att det var så roligt att vara med i det där programmet de själva sett som barn. Vänta nu, tänkte vi. Fångarna på fortet började sändas när vi var 25 och det var ju bara härom året, eller hur? För det andra tillbringade vi hela första avsnittet med att försöka förklara för våra barn vem Gunde Svan är. O tempora, o mores.

Sextonde luckan - bland det vackraste jag vet

2010-12-16T22:13:00.000+01:00

Min favoritcarol:

Femtonde luckan - eller varför inte?

2010-12-15T18:06:00.001+01:00

Lilla A sätter sig bredvid pappa, som spelar spel på sin nya mobil.
Lilla A: - Alltså, varför spelar egentligen gamlingar spel?

Fjortonde luckan - vad ska jag köpa till faster Agda?

2010-12-14T12:47:00.006+01:00

På grund av en olyckshändelse bojkottade jag i år själva luciadagen, men i dag är jag glad att kunna erbjuda er en länk med förstklassiga julklappstips:

Why did you buy me that?

Tolfte luckan - i dag bjuder vi på klämmig socialrealism

2010-12-12T16:26:00.001+01:00

... och så kan ni fundera på varför den stackars pojken inte lyckats bli ett år äldre mellan två jular.

Elfte luckan - herregud, gör något nu!

2010-12-11T17:01:00.003+01:00

Mamma och M tittar på en dokumentär om läskiga hajar.
M: - Hajarna är också på väg att bli utrotade.
Mamma: - Jaha, det var ju ... tråkigt.
M: - Men utan hajar så sprider sig plankton överallt.
Mamma: - Mhm.
M: - Och då dör hela havet.
Mamma: - Det är ju inte bra.
M: - Nä. Då blir det ju ingen mer sushi!!!

Nionde luckan - psst tomten, jag har också varit en ängel i år!

2010-12-09T09:25:00.001+01:00

Åttonde luckan - enkla lösningar

2010-12-08T22:39:00.001+01:00

Mamma läser lilla A:s önskelista.
Mamma: - Det är ganska dyra saker du önskar dig här. Då blir det inte så många, vet du. Det har inte vi råd med.
Lilla A: - Men då kan jag väl få dem av tomten i stället?

Sjunde luckan - politiska mamma

2010-12-07T22:31:00.002+01:00

Ja, det blev ett litet hopp där, men nu så ...

Mamma: - Du vet att du får ta med dig kompisar hem efter skolan, va? Jag menar, du måste inte alltid fråga först.
M: - Varför vill du att jag ska ta med kompisar hem? Är det för att du vill att jag ska bli mer kommunistisk?

Fjärde luckan - rörande överens

2010-12-04T10:58:00.001+01:00

Lilla A: - Mamma, hur kunde du tillverka mig?
Mamma: - Ingen aning. Tänk vad duktig jag var!
Lilla A: - Ja, det var du verkligen!

Tredje luckan - allt du skulle ha lärt dig i skolan men inte gjorde

2010-12-03T22:18:00.002+01:00

M: - Vi hade ett prov om hjärnan i dag på svenskan.
Mamma: - Om hjärnan? På svenskan?
M: - Ja, läraren säger att teknik ingår i svenska.

Andra luckan - kvällssamtal

2010-12-02T15:25:00.003+01:00

När lilla A går och lägger sig brukar vi ofta ligga och prata en stund. Det vill säga, lilla A pratar. Mamma försöker mest hänga med:
Lilla A: - Mina fröknar i skolan pratar om Gud nästan varje dag, fast de inte får. Och R i min klass, han sa att hans gammelfarfar har träffat Gud för han levde på den tiden när Gud fanns. Men då sa jag: "Det måste i såna fall vara din gammelfarfarsfarfarsfarfarsfarfars-
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfar och honom har ju knappast du träffat." Så då måste han ju ha hittat på alltihop.

Mamma höll med.

Första luckan - vardagsironi

2010-12-01T15:58:00.003+01:00

Kungörelse: I denna kalender uppgraderas lilla M, på begäran, till enbart M. Man kan ju inte vara liten hela livet.

Mamma (från köket): - Kan jag få lite hjälp med middagen, kanske?
M (vid datorn): - Jag har inte tid! Jag tittar på Ung och bortskämd på Svt Play.

Nödvändigt tillägg: Jo, M kan och gör betydligt mer än ungdomarna i den serien.

I morgon

2010-11-30T21:01:00.000+01:00

Då blir det adventskalender. Tänkte jag bara säga.

7 Min bästa vän

2010-11-29T18:37:00.003+01:00

Den där rubriken är ju uppenbart fel. "Mina bästa vänner" ska det vara, och dem tänker jag inte lista här. De vet själv vilka de är. I stället tänkte jag prata om vad jag söker hos en vän. Eller, kanske, vad jag inte söker.

Jag umgås inte så gärna med människor som haft spikraka liv. Med det menar jag dem som haft en helt "normal" och harmonisk uppväxt, trivts i skolan, haft några vilda år i ungdomen för att sedan stadga sig och skaffa ett hus i Täby, mest umgås med vänner som klär sig som de, jobbar med samma saker och tycker samma saker och som -när de någon gång i medelåldern för första gången drabbas av någon riktigt svårt - utbrister: "Jag trodde aldrig att det kunde hända mig.

Jag försöker inte raljera. Jag försöker inte heller dissa Täbybor. Jag menar bara att motgångar och elände är förfärliga saker, men de gör faktiskt människor mer intressanta.

Mina nära vänner är inte särskilt lika varandra. De är inte heller särskilt lika mig, men de har haft liv som varit rätt krokiga och jag tror aldrig att våra samtalsämnen kommer att ta slut.

6 Min dag

2010-11-27T23:10:00.003+01:00

Jag klev upp tio i åtta, strax innan klockan skulle ringa. Det var lite kallt inne så jag gjorde envisa försök att få igång en brasa medan jag fejsbuckade lite (och bland annat konstaterade att en vän suttit fast hela natten på E4:an på väg mot Umeå). Så småningom dök resten av familjen upp och vi åt frukost.

Efter frukost klädde lilla A och jag på oss och gick över för att ta farväl av grannarna som flyttade till Umeå i dag (det var deras flyttlass som satt fast på vägen). Sedan tog jag lilla M med mig och åkte till centrum där vi införskaffade bland annat ett par vita strumpbyxor till lilla A, samt fikade.

När vi kom hem igen blev det lite stressat och irriterat. Vi höll på med tvätt och packade samtidigt saker till lilla A som skulle gå luciatåg. I väg till församlingshemmet (lite grinigt i bilen). Men luciatåget gick bra och vi fikade efteråt och tog en sväng upp till en julmarknad. KALLT!

Så mellanlandande vi snabbt hemma innan det var dags att åka på middag hos vänner. Där satte lilla A och dottern i huset upp en pjäs om en riddare, en prinsessa, en mormor och en tvåkönad flugsvamp som kunde prata. I övrigt konverserade vi mycket trevligt och åt vansinnigt gott.

Så småningom åkte vi hem.

5 Vad är kärlek

2010-11-27T16:03:00.002+01:00

Här får jag be att ansluta mig till Fromm. Kärlek är inte i första hand en känsla, utan ett åtagande och handlingar. Det är praktiskt, för då kan man vara kristen på riktigt och faktiskt älska alla. Då säger åtagandet: Jag ska vara sjysst och behandla alla jag möter efter bästa förmåga. Fast sedan kan ju viss kärlek vara en känsla också.

4 Det här åt jag i dag

2010-11-25T22:07:00.002+01:00

Jag inser att jag måste ha många andäktigt väntande läsare nu som vill veta VAD ÅT JAG?

För att göra det hela roligare tänkte jag dra det lite huller om buller, så kan ni ju själva få gissa när jag åt vad: en banan, en ost- och skinkmacka, en ostmacka, färsk pasta med svampsås, en banan, yoghurt och müsli, 50 gr mörk choklad, en banan.

Just nu sitter jag och funderar på om jag kanske ska ta mig en macka.

3 Mina föräldrar (och en syssling)

2010-11-24T20:35:00.002+01:00

När min mamma var ung flyttade hon från Skåne till Stockholm, där hon var inackoderad tillsammans med sin syssling, Ulla. Trots att detta var sent fyrtio- och tidigt femtiotal var flickorna ganska vilda. Särskilt Ulla, som ibland väckte min mamma efter att hon gått och lagt sig för att de just fått en het dubbeldejt. Ja, så vilda var de faktiskt att Ulla var övertygad om att de skulle få ett straff.
– Antingen blir vi med barn, sa hon, eller så får vi lungsot.

Och faktiskt blev det just då. Ulla fick tbc och kom till ett sanatorium där det fanns en väldigt trevlig läkare. Min mamma blev med barn med en tjusig och spännande civilekonom och gifte sig ganska hastigt i maj 1951.

Båda fick de så småningom fyra barn, Ulla med sin läkare, och mamma med min pappa Olle. Men Ulla blev inte den framstående spågumma man kanske kunde förvänta sig. Däremot lyckades hon med konststycket att en gång återuppstå från det döda. Men det är ju en helt annan historia.

2 Min första kärlek

2010-11-23T10:42:00.001+01:00

Min första kärlek hette Torsten. Åtminstone var det det min syster tyckte sig höra att de ropade till kaptenen på båten Koster i Strömstad. Han var solbränd och skäggig och, jämfört med mig, storväxt. Jag var elva år och mina tankar om Torsten var inte rena och oskyldiga.

Naturligtvis hände det ingenting. Han visste nog inte ens att jag fanns. Men kanske blev jag ändå lite präglad, för nu är jag ju gift med en storväxt och skäggig man. Fast han är inte sjökapten.

Vem älskade du först?

1 Presentera mig själv

2010-11-22T22:59:00.003+01:00

Vem är jag? En lagom gammal kvinna med ett ganska vanligt liv och ett brinnande intresse för skrivande, för människor, för litteratur och för att dricka min morgoncappuccino i trevligt sällskap. "Ingenting mänskligt ska vara mig främmande", var min devis som ung. Den skrotade jag när jag insåg hur mycket det fanns här i världen som alltid kommer att vara mig främmande. I grunden är jag dock stark och övertygad humanist.

Jag tror att jag är agnostiker, men jag har inte riktigt bestämt mig än. Detsamma gäller politik. Är jag vänster, höger eller mitten? Ingen aning. Fast särskilt långt åt höger är jag nog inte i alla fall.

Skriver gör jag alltså mycket och gärna, men sällan det jag borde. Länge tyckte jag att jag skulle skriva små finstämda, prosalyriska texter, sådana där som skulle stämplas som Litteratur. I stället tränger sig alla möjliga omöjliga historier på. Numera har jag slutat kämpa emot och försöker välkomna dem i stället. De är ett trevligt sällskap.

Min familj är mycket central i mitt liv, likaså mitt engagemang för barn utanför min familj. När jag var barn var jag ofta frustrerad över hur lite vuxna såg. Nu är jag vuxen och jobbar stenhårt på att inte vara så blind.

Vem är du?

En utmaning

2010-11-22T12:35:00.001+01:00

Kajsa har en utmaning som går ut på att man ska skriva ett inlägg om dagen i trettio dagar på ett visst givet tema. Det är väl ett bra sätt att komma igång med att skriva regelbundet? Jag har visserligen adventskalendern som hägrar, men jag gör ett försök. Någon mer som hänger på? Så här ser det ut:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ibland är det för sent

2010-11-16T12:13:00.002+01:00

Mina trogna läsare vet att vi sedan länge har ett engagemang i ett annat barn än våra egna, vår kära extraflicka. Om några månader är det fyra år sedan vi lärde känna henne och i drygt två år har vi varit hennes kontaktfamilj. Nu förändras tillvaron för extraflickan igen, och därmed även för oss. Samtidigt står vi i begrepp att vänja in ett annat barn i egenskap av kontaktfamilj. Den nya flickan har vi bara fått kontakt med genom soc.

Just nu känns det lite kaotiskt känslomässigt, men jag kan i alla fall konstatera att det nog inte finns något i mitt vuxna liv som tvingat mig till lika mycket självrannsakan som detta att engagera sig i andras barn. Man tvingas se sina begränsningar, man tvingas skärskåda sina motiv, man tvingas säga nej till det man inte orkar, man tvingas inse att allt inte går att fixa. För oavsett vad självhjälpsböckerna förkunnar, och oavsett hur många som vill väl och gör sitt bästa, så är det ibland för sent att få en lycklig barndom.

Har Hugo alla hästar hemma?

2010-10-27T09:22:00.002+02:00

Den verkligt minnesgoda läsaren kommer kanske ihåg att jag en gång reagerade på något Hugo Lagercrantz skrev. Eftersom jag är en konsekvent person får jag nu konstatera att mitt intryck håller i sig.

Dagens Nyheter har haft en serie som handlar om hur vi ser på tv-serier. I sista delen tyckte man att det var en bra idé att intervjua Hugo.

Hugo Lagercrantz är, för den som inte vet det, professor i pediatrik och neonatologi. Med andra ord: Hugo är expert på nyfödda, och speciellt för tidigt födda, barn. Med typisk svensk massmedielogik gör det honom förstås till expert på allt som rör barn. Alltså intervjuar DN honom om barn och tv. Och Hugo levererar.

Små barn ska helst inte titta på tv alls, menar han. När de kommer upp i skolåldern kan de få titta någon timme om dagen, i en vuxens sällskap. Tv är nämligen skadligt för barn, speciellt små barn. I stället ska man läsa böcker. Men inte vilka böcker som helst, ”det bästa är ju om de läser Astrid Lindgrens böcker, som de om Pippi Långstrump”.

Efter ett tag verkar även reportern börja skruva på sig lite. Han tycker nämligen att han själv utvecklats bra trots att han sett på Fem myror är fler än fyra elefanter som barn. ”Jag förnekar inte att ’Fem myror’ och gamla serier har ett värde”, svarar Hugo. Bara man nu inte sätter barnen att se ”de där såporna på Kanal 5”.

Det är lätt att raljera kring detta. Man skulle kunna dra en parallell till forna tiders syn på läsning som ett fördärv för unga, till exempel. Det ska jag inte göra här. Jag tänker bara konstatera att även om Hugos synpunkter är lite extrema, så är de egentligen inte alls konstiga. Han tycker helt enkelt att de böcker han själv växte upp med och de tv-serier han lät sina egna barn se är de bästa. Och så resonerar vi nog alla. Jag gör det ju, när jag låter mina barn se rätt mycket på tv och konstaterar att de är högfungerande barn som klarar sig bra i skolan, har gott om vänner och ett ordförråd som helt klart ligger över genomsnittet. Det vi själv gör måste ju vara det rätta!

Problemet med detta är att Hugos högst privata åsikter förs fram som komme de från en expert och inte helt enkelt från en välutbildad äldre man med en konservativ och lite ängslig syn på medier.

P.S. Gärna vill gärna påpeka att min rubrik inte ska läsas som ett personangrepp. Det är bara så roligt med allitterationer!

Sms-hamstern

2010-10-08T12:32:00.004+02:00

Min mobiltelefon är lite lik mig i det avseendet att den inte klarar av att hålla så mycket i minnet. Därför får jag regelbundet sätta mig och rensa bort sms. Det är svårt. Några vill jag ju alltid spara. Visst är sms ett snabbt medium, mer som konversation än skriven text, men den påminner mig ju också om mitt liv och vad som hänt. Några meddelanden ligger därför kvar, månad efter månad.

Att jag sparat lilla M:s meddelande från den 18 december förra året är kanske inte så konstigt: "Puss bästa mamman i världen." Men ibland kan man ju också behöva påminnas om att man inte är väldsbäst, för att inte bli för stöddig. Därför har jag behållit hennes meddelande från den 30 oktober också: "Prutt!!!"

Men kärleksfulla meddelanden ligger alltid bra till när jag röjer. Som lilla A:s: "Puss jag saknar dig" som jag fick när jag var i Skåne förra hösten. Eller en av bästisarnas: "Älskar dig Heli. Supertack för en underbar kväll." Sådant behöver man läsa jobbiga dagar.

Men där finns också sorgliga meddelanden, som makens när han fick veta att kusinen dött hastigt. Den tänker jag inte återge här.

Jag kan behålla goda råd också, som min brors från den 26 januari, när jag klagade över att livet består av för många val: "rösta på moderaterna, behåll maken, drick mer moselvin, byt elleverantör till öresundskraft, bär mer rött även till vardags och använd bara l'oreals hudvårdsprodukter". Nu har jag väl inte följt alla hans råd till punkt och pricka, men visst var det omtänksamt!

Lite fånigare är det kanske att spara teleoperatörens meddelanden från mina resor: Ett där det står "Välkommen till Italien" och ett med "Välkommen till Estland". Men mysigt är det.

Sparar du på sms?

Stora barn, hemska bekymmer?

2010-10-03T13:44:00.003+02:00

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Någon som har hört den kommentaren? Har du möjligen hört det från en person som har äldre barn än du själv? Det är lustigt det där, vårt behov av att le överseende åt dem med yngre barn, att se oss själva som kunnigare, erfarnare, smartare … Ja, nu hoppas jag förstås att just jag inte utövat den sortens terror mot min omgivning. Har jag det så ber jag om ursäkt här och nu.

Själv utsätts jag för tillfället av en liknande terror. Lilla M är ju tolv år. Ibland fäller jag en oförsiktig kommentar om att hon faktiskt, trots begynnande pubertet, är ganska snäll fortfarande. Då ler de där tonårsföräldrarna alltid lite försmädligt och säger: ”Ja ja, vänta du bara.”

Den tanken tycks vila på tre antaganden:
1. Jag vet ingenting om tonåren eller tonåringar.
2. Tonåringar är inte individer, utan kringvandrande symptomkomplex. Likadana allihop, alltså.
3. De vet bäst om mina barn, inte jag.

Den första punkten i den där grumliga argumentationen tänker jag behandla som den förtjänar: Inte alls, eftersom den faller på sin egen orimlighet. Men de andra två …

En sak jag är förbryllad över är att det hot som dessa ”vänta du bara”-föräldrar håller över mitt huvud är så olikartat. Det kan ju till exempel vara att lilla M
- ska sluta gå ut och i stället sitta på sitt rum och lana dygnet runt
- vara ute jämt så att vi inte har en aning om var hon är (och t.ex, smita ut på fest när vi gått och lagt oss)
- bli allmänt uppkäftig och trotsig och till exempel börja kalla mig för käring oavbrutet
- börja testa droger
- skaffa olämpliga vänner
- inte ha några vänner alls
- börja skära sig i armarna
- sluta äta
- ligga med killar till höger och vänster
- utsättas för (nät)mobbing
- utsätta andra för (nät)mobbing
- vägra klä sig i något som kostar under tusen kronor
- inte överhuvudtaget prata med oss längre.

Och ja, listan kan fortsätta i det oändliga, för allt det här är sådant som tonåringar omkring mig har gjort eller gör. Det är tydligen ”typiskt tonåringar”. Det är några av de stora problemen man får med stora barn.

Jag är övertygad om att det finns saker jag kommer att tycka är bekymmersamma i framtiden. Jag räknar till exempel med att vi kommer att ha perioder av humörsvängningar, smäll i dörrar, trots, kompisproblem, vacklande självförtroende, pojkvänner, hjärtesorger, orosnätter, fyllor och mycket mer.

Jag är också djärv nog att tänka att lilla M kommer att fortsätta vara lilla M och att de problem vi får ändå ligger i linje med hennes personlighet. Och jag är fullständigt, orubbligt övertygad om att tonåringar kan vara precis hur som helst och att det bästa sättet att bemöta denna ålder – som faktiskt strikt sett är en massa olika åldrar, för vem kan säga att de var likadana vid nitton som de var vid femton eller tretton? – är med en försiktig optimism.

För jag undrar om inte allt snack om hemska tonåringar egentligen handlar mer om föräldrarna än om barnen. Kanske är de sådana som nostalgiskt längtar tillbaka till den underbara småbarnstiden? Det gör inte jag. Inte för en sekund. Jag tycker att föräldraskapet än så länge blivit roligare, intressantare och mer utmanande för varje år som gått. Jag älskar alla nya, spännande, stora bekymmer jag fått på sistone. Och jag är fullt beredd på att få äta varje ord av den här artikeln om några år.

Hurdan var du som tonåring?

Är du normal?

2010-09-28T20:18:00.002+02:00

En amerikansk väninna till mig har en teori om varför utbrändhet är så vanligt i Sverige. Det är för att vårt samhälle är så homogent, och så normativt. Det finns en oerhört stark press att vara som alla andra. Den som bor på Södermalm i Stockholm känner kanske inte igen sig, men jag tycker att det ligger mycket i det.

Hela vårt samhälle är liksom en enda stor högstadieskolgård och vår livsbana är utstakad från start, med ganska lite variation. Man ska klara sig hyfsat i skolan (inte för bra, inte för dåligt), flytta hemifrån när man är tjugo eller så, till en pyttig etta någonstans. Så ska man träffa någon (som är två till tre år äldre om man råkar vara kvinna och partnern råkar vara man) och flytta ihop. Plugga några år, eller börja jobba. Första barnet ska komma när man är kring trettio. När tvåan gör entré (två till tre år senare) köper man ett radhus en bit utanför stan. Och så där håller det på.

Den som tror att normen inte finns har nog aldrig brutit mot den, eller vägrar helt att lyssna på kommentarer som: ”Men ska’ru skaffa nån tjej då, eller?” ”Ska ni uppfylla jorden själva? Har ni aldrig hört talas om preventivmedel?” eller ”Men inte kan man väl bo i stan med barn!”

Anledningen till att jag kom att tänka på detta är förstås att jag blev outad i dag. Jag är inte normal. Det hela började med en oskyldig diskussion om en kollegas nya etta när det slapp ur mig att jag aldrig bott ”själv”. ”Har du inte?” sa kollegerna och tappade hakan. Så fick jag en del av de vanliga replikerna om hur viktigt det är för den personliga utvecklingen att lära sig vara självständig och yadayada. Då gör jag nästa blunder. Jag berättar att jag i stället bodde kvar hemma. Länge. Jag var i alla fall klok nog att inte definiera hur länge, men plötsligt satt jag där ändå stämplad. Jag var konstig. Onormal. Osjälvständig.

Och genast började mitt inre försvarstal. Jag tog en promenad på egen hand efter lunchen, med huvudet fyllt av argument om varför jag hade rätt att bo ”hemma” så länge jag hade lust. En del argument var faktiskt rätt bra, och de lärde mig en del nytt om mig själv. Jag konstaterade till exempel att ”bo hemma” kan betyda helt olika för olika personer. Att det för andra kanske betyder ”bo kvar i radhuset med mamma och pappa som lägger sig i allt jag gör, tvättar min tvätt och vill att jag är hemma på fredagsmys”, fast det för mig betydde något helt annat.

Fast det enda som var riktigt konstigt var väl egentligen att jag behövde försvara mina alldeles egna livsval.

Är du normal?

Missed opportunity

2010-09-27T22:14:00.003+02:00

Den första september var det fem år sedan jag började skriva den här bloggen. Det borde jag kanske ha uppmärksammat på något sätt, men man kan inte lyckas med allt ...

Det är i alla fall trevligt att konstatera att bloggen inte har somnat av helt. Några läsare har jag visst än. Det är också trevligt att konstatera att mitt liv inte ser ut som det gjorde då. Då jobbade jag på stora stygga banken, jag hade ständigt stressvärk i bröstkorgen och två veckor kvar till min långa sjukskrivning. Barnen var fortfarande i förskoleåldern. Nu har jag en tolvåring som just skrivit en lång "rapport" med argument om varför hon själv borde få börja blogga. Faktiskt känns det ganska väldigt länge sedan allt började.

Drottning Viktoria och prinsgemålen

2010-09-24T17:56:00.000+02:00

Jag tror att den här bloggen inom kort kommer att ha ett inlägg om SD. Jag går och grunnar på ett sådant, men just nu orkar jag inte. Såret är för färskt och ömt för att jag ska vilja vidröra det. I stället tänkte jag ägna mig åt något betydligt mer lättsamt. Jag vill dock varna lättchockerade läsare. Nu ska det nämligen handla om kön.

Jag har just läst ”Kung Karl och kärleksgrottan” av Karin Milles, med underrubriken ”Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden”. Den handlar alltså om vad vi kallar vårt allra mest heliga, de privata delarna, det som gömmer sig i byxor och under kjolar. Och om varför vi kallar det som vi gör.

Som de flesta vet finns numera ordet ”snippa”, ett ord som matchats fram av en mängd instanser, bland annat RFSU och Språkrådet. Så därmed borde man kanske vara nöjd. Nu har vi ett relativt neutralt, oladdat och vardagligt ord för kvinnors, och kanske allra helst flickors, kön. Då behöver vi väl inga fler? Nja, de andra orden, de som redan finns i omlopp, lär ju inte försvinna. Vi kommer fortfarande att behöva mängder av andra sätt att prata om våra könsorgan, skämtsamma, porriga, barnsliga, kliniska. Min teori är att vi till och med behöver öka på floran. Och det beror förstås på det utbud som redan finns.

Karin Milles har gjort en inventering (långt ifrån heltäckande, förstås) av de ord som faktiskt används. Rätt många har ingen betydelse utöver som en benämning på just könsorgan (”pille”, ”kussimurra”). Men påfallande många kan läsas som metaforer och det, menar Milles, säger något om vårt samhälle och samtid, om hur vi ser på manligt och kvinnligt och på sexualitet.

I listan över kvinnliga ord finns ”Frida Fors, Greta, dosan, kärleksgrottan, blomsterängen, grytan, kistan” med mera. Bland de manliga finns ”Kung Karl, Terminator, Stålmannen, presidenten, lansen, spettet och pistolen”. Milles konstaterar när det gäller att ge sitt kön ett personnamn: ”Kvinnorna som får symbolisera det kvinnliga könet verkar med få undantag vara rätt vanliga tjejen. --- Personmetaforerna laddar det manliga könet med mycket mer makt, status och kraft. Mer pondus och inflytande. Det är superhjältar som flyger genom luften, det är män i ledning och det är sådana män som alla känner till och beundrar.”

Men könen kan ju också vara verktyg, eller kanske hjälpmedel, och då är kvinnokönet i huvudsak en förvaringsplats, ett tomrum som väntar på att fyllas, medan mannens används mer aktivt, och inte sällan är något som används för att göra hål. Mannens kön kan dessutom vara ett vapen. Några liknande ord finns inte om kvinnans.

Att det här korresponderar med gamla och cementerade könsroller är ju inte svårt att se. Milles poängterar också att det finns mycket som dessa metaforer väljer att inte säga om könen. Som till exempel hur sårbart mannens kön är.

Där väcktes min lust att hitta andra ord. Sådana som visar en annan del av sanningen. För att tänka utanför könsordens låda. Så nu försöker jag vänja mig vid att säga ”drottning Viktoria”. Associationen ska förstås gå till den brittiska drottningen, en mäktig, kraftfull och fertil kvinna som dessutom, av allt att döma, hade ett sunt samliv med sin man. Min egen man anammade detta med liv och lust, trots att han inser att den manliga motparten då blir ”prinsgemålen” (eller kanske Bertie).

Men det finns ju andra ord man kan anamma också. Män kan till exempel sägas ha fruktsallad mellan benen (två mandariner och en liten banan). Men här räcker inte mitt eget tänk. Jag behöver hjälp! Vad vill du lyfta fram som säger något om oss kvinnor och män i dag?

Inte den här gången heller

2010-09-07T19:30:00.002+02:00

Så var det vardag igen, och den landade i huvudet på mig som ett städ. Jag tyckte att jag hade räknat ut allt så bra. Rekordlång sommarledighet så att jag verkligen hann koppla av, ledigt ända tills skolan började så att jag verkligen hann rå om barnen - och så gjorde det ingenting om det blev stressigt sedan. Kan bara konstatera att min beräkning slog fel.

Efter fyra veckors ledighet började mitt humör vända uppåt. När jobbet drog igång kände jag mig nästan normal igen, men så kom ju det där städet i huvudet och inom en vecka var jag tokstressad.

Jag har inga svar. Kantbitarna saknas, förutom fyra högerhörnor och resten av bitarna är bara blå himmel. Detta livspussel går inte ihop!

Sommarens läsning

2010-08-19T18:25:00.002+02:00

Man är förlåten om man tycker att det varit ovanligt tyst på denna blogg på sistone. Det har varit en melankolisk sommar och jag har inte haft någon lust att skriva. Så kan det vara.

Lust att läsa har jag däremot haft gott om. Jag är en periodare och julen och sommaren brukar vara mina mest intensiva läsperioder. Ofta har jag starka minnen av de böcker jag läser på sommaren, eller i alla fall någon av böckerna jag läser. De präglar liksom sommaren, i mitt minne. Som den varma sommaren 1994 när jag läste Baskervilles hund under paddlingssemestern i Sörmland. Eller sommaren 1997 när jag läste The Crying of Lot 49 på en badstrand på Ven.

Än så länge vet jag inte vilken bok som kommer att kännas typisk för sommaren 2010, men jag har några att välja mellan. Sedan jag gick på semester efter midsommar har jag läst tretton böcker och den fjortonde är snart utläst den med. Det mesta har varit vad man skulle kunna kalla "lätt" litteratur. Deckare. Och jag kan konstatera en sak. Mina fördomar mot svenska deckare är delvis ogrundade. Det finns bra sådana. Denna sommars fynd är Johan Theorin som jag tycker skriver spännande och bra och lite annorlunda, i god internationell klass. Det andra fyndet gäller deckare som bryter ganska mycket mot genrens normer, Aino Trosells böcker om städerskan och hemtjänstarbetaren Siv. Läs dem!

Vad har du läst i sommar?

Stor

2010-07-16T11:29:00.003+02:00

Så här dags för tolv år sedan låg jag utmattad och smärtpåverkad på en överfull förlossningsavdelning. Jag visste förstås inte vad som väntade mig, vare sig de närmaste timmarna (sugklocka, sövning, blodtransfusion, feber, penicillin och en förlamande dödsångest), de närmaste månaderna (metamorfosen till mamma var oändligt mycket svårare än jag anat, trots all min längtan) eller de närmaste åren. För hur ska man kunna föreställa sig detta att ha ett växande barn, en alldeles egen människa som hela tiden blir en annan? Jag skrev en dikt en gång:

Som om du ständigt förvandlades
ett nytt barn och
ett nytt barn och
ett nytt barn.
Utan skarvar eller
sömmar ömsar du
kropp och själ och kommer mig
allt närmare.

Och det är sant, ända fram till den sista raden. För samtidigt som hon växt och blivit en människa man kan prata med och komma närmare på ett helt annat sätt, är hon också i rörelse, på väg ifrån mig. Så stor. Så mycket hon själv. Med egna åsikter, egna intressen, hemligheter jag inte kommer åt. Min alldeles egna, och helt egna, lilla M. Tolv år klockan tio i ett i natt.

Saker jag lärt mig om barnuppfostran - och inte vill glömma bort

2010-07-13T17:15:00.002+02:00

På förekommande anledning vill jag gärna påminna mig själv (och kanske andra?) om följande:
1. Det går inte att straffa någon på bättre humör. Säg alltså inte sådant som: "Om du inte slutar sura nu så får du ingen efterrätt."
2. Det går inte heller att skälla någon på bättre humör. Säg därför inte saker som: "Nej, fy vad det är tråkigt när du bara är sur. Du förstör ju hela dagen för alla. Nu får du allt ta och sluta."
3. Det är ingen humörhöjare att få påpekat för sig vad något kostat. Säg därför inte till exempel: "Vet du vad det kostat mamma och pappa att åka till den här staden/djurparken/nöjesparken etc. Nu får ni allt lov att vara lite trevligare". Eller sådant som: "Vet du vad den där pizzan kostar? Och så äter du bara en enda bit. Jag kunde lika gärna slänga pengarna i sjön."
4. Hot fungerar sällan. Observera gärna själv hur ofta det hjälper att till exempel säga: "Om du inte kommer upp ur vattnet nu så går vi aldrig och badar mer."
5. Det är en bra idé att fråga barnen vad de vill göra snarare än att bestämma saker man tror att de tycker är roligare över deras huvuden.

Väldens mest jämställda man?

2010-07-04T23:08:00.004+02:00

Jag finner mig plötsligt omgiven av par som krisar. Sådant har ju en tendens att komma i omgångar. Något år gifter sig alla i bekantskapskretsen. Ett annat år skiljer de sig. Det intressanta den här gången är att alla verkar krisa av samma skäl: en man som inte drar sitt strå till stacken hemma.

Det är inget nytt klagomål förstås. Om det inte dyker upp när man flyttat ihop så kommer det garanterat med barnen. Jag har väl klagat själv ibland. Men det här är par som alla lämnat de första småbarnsåren. Det är inte längre gräl om pappadagar eller blöjbyten. Kanske har kvinnorna gått och trott att allt ska bli bättre sedan, när barnen blir större.

Även om allt känns igen, känns gammalt, så häpnar jag faktiskt över en del saker jag hör. Jag menar, vi har väl inte heller världens mest jämlika förhållande. Det var jag som tog den allra största delen av föräldraledigheten, det är jag som hämtar barn oftast och ni kan säkert räkna ut vem som byter däck på bilarna.

Men jag måste säga att min man står sig oerhört bra i konkurrensen. En av mina vänner har en man som inte vet hur tvättmaskinen fungerar. På riktigt. En annan har en man som ropade på henne när den yngste sonen slog sig eftersom han själv satt och spelade tv-spel och inte kunde avbryta och hon ju bara lagade mat. En tredje man tycker att det är hans självklara rätt att ligga kvar i sängen hela söndagsförmiddagen och läsa tidningen för söndag är ju vilodagen och då finns det väl ändå ingenting att göra?

Så jag borde ju jubla, jag som sitter här med en man som självmant sätter på både disk och tvätt, som delar rättvist på läggningar, som vet vad barnen har för storlek i kläder, vad deras kompisar heter och när de ska på kalas, som köper sina egna kläder och själv ringer och gratulerar sina släktingar på högtidsdagar och som aldrig någonsin har glömt en bröllopsdag, förlovningsdag, födelsedag eller något annat som kan firas. Men jag sitter och kliar mig i huvudet i stället och undrar: Vart tog han vägen, den jämställde svenske mannen? Han som vi skryter med, han som får folk att kalla detta världens mest jämställda land? Ja, han bor i alla fall inte här omkring.

Brevväxling

2010-06-28T14:47:00.002+02:00

"Snella tandfèn ge inte mig en tia är du snäll, jag har redan fott en. lilla a"

"du gav mig en tia endå du är dum, jag ville ha min tand. ge tillbaka min :-( tand. du borde kolat på lapen istelet"

"Förlåt! Jag glömde. Tandfén."

Kunskapsluckor

2010-06-08T14:26:00.002+02:00

Lilla A lyssnar på Imperiet:
- Asså, Barack Obama är ju president, men vad är en miljonär?

Perspektiv

2010-06-03T15:49:00.003+02:00

I morse vinkade jag till en bekant, pappa till en av lilla Ms klasskamrater. Han är ensamstående pappa till tre fina killar och handskas alltid så milt och kärleksfullt med sina barn. Kvällen innan hade vi samlats i lilla Ms klassrum och sett en film som en annan pappa klippt ihop från alla dessa år när barnen gått i samma klass. Och vi skrattade lite och fällde en och annan tår och tänkte så fort tiden går och vad söta de är. Så jag vinkade till pappan som just släppt av de två äldsta barnen på parkeringen vid skolan - och en minut senare krockade han mitt framför mina ögon med en motorcyklist.

Pappan och den yngste sonen, som var med i bilen, klarade sig oskadda. Motorcyklisten är på KS just nu. Jag var med och väntade på ambulansen och polisen. Var med och försökte hjälpa när han gick från att vara ett passivt, blödande kolli på marken till en mycket förvirrad och aggressiv ung man som skulle UPP till varje pris. Väntade medan ambulanspersonalen sövde honom på plats under femton gruvliga minuter när han ropade på pappa och att han måste till skolan. Väntade och pratade med polisen om vad jag sett.

Så vänds en helt vanlig dag, en dag i juni, strax före skolavslutningen, till något helt annat. För pappan, för sonen, för mc-cyklisten och hans anhöriga, och lite grann för oss alla som var där.

I min näsa luktar det fortfarande bensin och blod. Och det överröstar doften av syren.

Lilla A och utvärderingen

2010-05-05T15:55:00.003+02:00

I dag har jag varit på utvecklingssamtal med lilla A - och jösses Amanda vilka mängder hyllmeter jag skulle kunna skriva om det fenomenet. Alltså jag förstår idén, det gör jag verkligen. Det lät säkert toppen på papper: "Låt barnen tycka till själva. Säga lite om sina styrkor och svagheter. Vi gillar ju elevdemokrati för bövelen". Men i praktiken, när man sitter där med en snart åttaåring som får frågan: "Du har fyllt i att du oftast är trevlig i skolan - vad menar du med det? När är du otrevlig, tycker du?" - ja, då känns det bara konstigt, och kontraproduktivt. För att inte tala om när lilla A själv ska berätta om vad hon tycker att hon behöver lära sig i svenska och matte. "Öh, mer matte kanske ..." blir oftast svaret. Ett oerhört rimligt svar.

För just oss, i just den här situationen och med just den här fröken, blir det ju också lite extra knepigt. Vi har, som mina trogna läsare vet, lite av en historia. Och även om det blivit mycket bättre, kan jag inte låta bli att känna obehag när lilla A liksom ställs till svars för svar hon hasplade ur sig där hemma vid köksbordet när vi försökte fylla i blanketten.

Lilla A blev ganska snabbt väldigt trött. Hon började läsa på bokryggarna i de omgivande hyllorna. Hon la sig över bordet. Hon satte sig i mitt knä. Men vid ett tillfälle vaknade hon liksom till igen. Vi diskuterar hennes läsutveckling, som fröken mätt och prickat in på en niogradig så kallad stanineskala. Fem är medianen. 1-3 innebär att man har bekymmer. Lilla A fick en åtta, vilket motsvarade ett enda fel på 20 frågor. Lilla A (blixtsnabbt): - "Vad hade jag fel på?"

Synonymer

2010-04-21T17:04:00.001+02:00

Lilla M: - Mamma, var Italien med i andra världskriget?
Mamma: - Ja, fast de var med på samma sida som Tyskland för de hade den där knäppe Mussolini. Har du hört talas om honom?
Lilla M: - Ja, han var poet, va?
Mamma: - Eh ... nej, har var diktator.
Lilla M: - Ja, det var ju det jag menade.

Le eller dö

2010-04-16T16:39:00.003+02:00

Läste i en tidning om att man ska bygga sitt eget varumärke. Det handlar bland annat om att alltid visa sig från sin bästa sida: "Sitter du i en kundtjänst, önska kunden en trevlig dag. Gör det lilla extra, leverera i mästarklass. --- Om du utstrålar positiv energi kommer det garanterat att påverkar hur andra människor uppfattar dig."

Blir du också lite utmattad av sådant? Glad och pigg och överpresterande ska man vara. Man ska tänka positivt och se svårigheter och problem som utmaningar, hantera konflikter klokt och jobba med sig själv. Det är vår tids melodi. Det är nästan vår tids religion.

Gå in på närmaste pressbyrå och räkna hur många tidningar du kan hitta som basunerar ut att nu, nu, nu kan du bli en bättre, smalare, lyckligare, gladare människa om du bara följer tre enkla steg (eller fem eller sju). Jag går på de där grejerna. Jag bär hem tränings-dvd:er, samlar in recept som jag aldrig använder, klipper ibland till och med ut peppande citat. Och förblir samma gamla Heliotrop. På gott och ont. (Heliotrop betyder för övrigt, enligt min egen amatörmässiga analys av den grekiska sammansättningen, någon som vänder sig mot solen.)

Häromdagen fick jag den här mycket tankvärda och allmänbildande länken av en kamrat. Läs den och svara sedan: Positivt tänkande - hiss eller diss?

Heliotropen läser Sköna hem

2010-04-12T17:35:00.002+02:00

"Ett hem att älska att komma hem till. Det har den svenska kvinnan med det hektiska bankjobbet i London fått med besked, sedan hon gav inredaren Birgitta Örne fria händer att förvandla släktgården vid havet i skärgården norr om Stockholm till en retreat av internationell karaktär.
---
Dagen före midsommar skulle allt vara klart och kvinnan komma hem från London, hon hade också bjudit in åtta gäster på midsommarfest.
– Jag frågade hur hon skulle göra med maten, säger Birgitta.
- 'Ja...',sa hon, 'min mamma kan ju åka och handla ...'. Då sa jag: 'Låt mig ta hand om det'. Min man Ove Pihl gör ju kokböcker, så han hjälpte mig med en meny, och sedan gick vi till Östermalmshallen och köpte all mat för fyra dagar som vakuumförpackades. Därefter beställde jag en midsommarstång till gårdsplanen, blomsterkransar till alla flickorna och ställde in nyplockade ängsblomsbuketter på nattduksborden."

Jag säger, med F. Scott Fitzgeralds ord: "Let me tell you about the very rich. They are different from you and me."

Tillägg

2010-04-01T18:58:00.003+02:00

Nu när jag sovit på saken inser jag att det finns ett annat sätt att läsa dagboken. Jag var inte bara en tjugoettåring som grät hela tiden och tillbringade mer tid med att äta kakor och se på teve än se sevärdheter när jag var utomlands. Jag var också en tjugoettåring som åkte ensam till USA, stegade in på tre olika teaterskolor och bokade auditions, höll föredrag om Sverige på en highschool utan att tveka och som visade en häpnadsväckande förmåga att lära känna nya människor. Fick jag hjälp med att ringa från en telefonautomat umgicks jag sedan med den personen varenda dag i en vecka. Flera gånger träffade jag nya människor - och flyttade in till dem nästa dag. Några av dem har jag fortfarande kontakt med.

Kanske är det i själva verket mitt tjugoettåriga jag som borde ta ett snack med fyrtiofemåringen?

En annan tid, en annan Heli

2010-03-31T13:45:00.004+02:00

Har du drömt någon gång om att kunna resa i tiden? Att åka tillbaks till en tidigare skede i ditt eget liv, till exempel, och få chansen att göra om det, eller bara se hur det egentligen var?

De senaste dagarna har jag rest i tiden, så bokstavligt som det går. Jag fick kontakt med en person ur mitt förflutna, på Facebook, förstås. För att tala klarspråk är det en före detta ... ja, pojkvän är egentligen fel ord, men vi kan kalla honom för det. Han är amerikan och vi har haft sporadisk kontakt i alla år, med långa uppehåll visserligen, men ändå. Lite kontakt har det funnits. Så jag har vetat vad han gör (samma som då), var han bor (rätt nära huset jag kände till) och vem han gift sig med (min rival). Men det är skillnad på att mejla varandra någon gång om året och att kunna chatta i realtid. Det är ju i allra högst grad som ett samtal och plötsligt kommer man ihåg en massa om varandra. Både det man tyckte om, och det andra. (Ja, nu talar jag enbart för egen del.)

Hur som helst. Jag började minnas. Jag tog fram mina dagböcker. Och jag kom fram till en massa saker. För det första att jag faktiskt är nöjd med i stort sett alla större val jag gjort i vuxen ålder. Jag är nöjd med att jag inte blev kvar i USA, som jag ville. Jag är nöjd med att jag valde maken, och har hållit fast vid honom. Jag är nöjd med mitt val av utbildning, yrke, bostadsort. Ja, alla stora saker. Det är ganska behagligt.

Men för det andra är jag oändligt sorgsen över den Heli jag en gång var. Det har ingenting med Exet att göra, åtminstone inte bara. Han var bara en katalysator, men nu sitter jag ju här med min dagbok bredvid mig och läser om tjugoettåringen som reser ensam till USA för att träffa karln hon blivit kär i och som är så himla ung och naiv och sårbar och gläder sig så åt varenda smula som faller från den rike mannens bord. "Grät" står det överallt. Eller "ledsen och deppig". Eller "Gick och la mig mycket deprimerad. Grät mig mer eller mindre till sömns."

Jag vill ropa till den där lilla tjejen, för jag var fortfarande rätt liten: "Skärp ihop dig och skaffa ett liv, ett riktigt liv. Det blir bättre sedan, men du behöver faktiskt inte vänta, inte på J och inte på någon annan kille heller. Det finns en bra, en riktigt bra, och så småningom inser du det, men under tiden har du faktiskt rätt att ha kul. Du är ju ung! Haka tag i den där killen du träffar i New York istället, eller Js assistent C, eller vem som helst annars faktiskt. Och kom ihåg att det blir bättre!"

Men det går ju inte, och det kanske inte heller vore en bra idé. Det är ju för att jag var just den tjejen en gång som jag nu kan vara den här kvinnan. Och henne är jag rätt nöjd med. Men ändå. Måste det vara så svårt att ta sig hit?

Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag?

Senaste modet?

2010-03-17T20:03:00.002+01:00

Lilla M har en klasskamrat, lilla S, som vill bli brandman eller tatuerare när hon blir stor. De senaste dagarna har hon tränat sig på lilla M - ja, när det gäller tatuerandet då. Dock med vanliga pennor.
Pappa (vid marbordet): - Brandman kan bli svårt. Hon är ju så liten.
Lilla M: - Hon kan nog inte bli tatuerare heller.
Mamma: - Varför inte? Hon ritar ju ganska fint.
Lilla M: - Men hon kan ju inte rita Union Jack. Och bergis inte Belgiens flagga heller.
Jag får allt svårare att hänga med i vad som är trendigt bland ungdomar.

Det här är mitt liv!

2010-03-16T13:19:00.004+01:00

För fjärde året i rad välkomnar vi Sonja P, som ju i vanlig ordning är nyfiken på vad jag tyckte om Melodifestivalen. Eller hur Sonja?

Ja, det stämmer bra det. Och det är roligt att vara tillbaka. Så, kära Heli, vad tyckte du i år? Så där generellt?
Ja, jag var faktiskt lite besviken till att börja med. Jag tyckte att de hade satsat för mycket på bredden och jag saknade många av de "vanliga" artisterna. Men när vi kom till final kände jag mig faktiskt väldigt nöjd.

Annars känns det som om du har blivit mer och mer nördig med åren, stämmer det? Hm ... ja, jag är ju ingen tabellbitare när det gäller Melodifestivalen, men numera gillar jag inte att se den tillsammans med människor som PRATAR under låtarna! Och det är kanske lite nördigt?

Ja, lite kanske. Du sa ett år att det skulle vara en kall dag i helvetet när du röstade på rätt låt. Hur gick det med det i år? Hur ser väderleksrapporten ut?
Jo, de har, precis som vi här uppe, ganska låga temperaturer därnere i underjorden. Så jag röstade faktiskt på Anna B.

Finns det några låtar du tycker borde ha kommit till final?
Jag missade första deltävlingen så jag fick vänta ända till Andra chansen innan jag blev överkörd, och saltad, av Pain of Salvation - men oj, oj, oj, säger jag bara! Och Neo!

Och vem kom med oförtjänt?
Jag säger som jag gjort flera gånger förut: Jag är skeptisk till blonda män.

Vad var årets bästa textrad?
"I'm glad you're here to take me thorugh the years, but let's admit we're bored to tears", tror jag den går. Den där låten om att det bara är torsdag hela tiden.

Och årets sämsta?
Alltså, vi älskade alla Ted Gärdestad, men Kenneth ... Ett rim till med "gråta" och "kinder våta" och jag skriker!

Vilken låt fastnade då?
Den som fastnade först var märkligt nog Hollow, som jag inte är så förjust i, men det verkar ju hänga ihop. Annars sitter Underbart som en smäck.

Jag vet att du alltid brukar ha en jag-mötte-Lassie också. Hur går den i år?
Mina barn har bowlat med Erik Linder! Och dessutom har en närstående ung dam haft sångerskan i Crucified Barbara som lärare på ett rockkollo. Vad säger du om det, va?

Oj oj, ja det var imponerande. Men nu är det dags för mig att dra hem till Pseudonymia igen. Vi ses nästa år!
Det gör vi, kära Sonja. Sköt om dig!

Universitetshingstarna och de underordnade stona

2010-03-04T13:09:00.003+01:00

Det här med kön, genus och könsmaktsordning kan man fundera på hur många varv som helst. Två saker har fått mig att tänka till på senaste tiden:

DN har haft en artikelserie som handlar om män och depression. Män, visar det sig, har delvis andra symptom är kvinnor och blir ofta felbehandlade, och illa behandlade, i vården. I dag kom läsarreaktionerna. Det här är typiskt, tyckte en läsare, män blir ju så kategoriskt diskriminerade för feministerna skriker alltid högst. Det här är väl inget att uppmärksamma, tyckte en annan läsare, så länge kvinnor blir mycket mer diskriminerade inom vården. Hm, tänker jag. Vad hände med det där argumentet att könsmaktsordningen faktiskt är dåligt för alla.

Den andra saken jag funderat över kom sig av att jag hörde talas om en gammal bekant, lärare inom högskolan, precis som jag, som blivit ihop med en student. Min bekant är man. Studenten är kvinna. När jag tänkte efter kunde jag på rak arm komma på åtminstone åtta män i min omgivning som blivit ihop med studenter och inte en enda kvinna!

Jag tycker det är ganska uppseendeväckande. Varför är det så? började jag fråga min omgivning. Än så länge har följande teorier lanserats:
- Det har med makthierarkier att göra (fast på vilket sätt har jag inte fått specificerat).
- Männen har större behov av att hävda sig (vilket man alltså med fördel gör tillsammans med studenter).
- För att kvinnor är fega.
- För att det är fult att vara gumsjuk men inte gubbsjuk (alla studenter är dock inte yngre än alla lärare).
- Det finns för få manliga studenter helt enkelt.
- Kvinnorna värnar mer om sin professionalitet.
- Män gillar inte starka kvinnor (den tror jag nog allra minst på).
- Kvinnor ska inte bjuda ut sig och vara sexuella.

Juryn överlägger fortfarande. Vad tror ni?

Generationsklyftan

2010-02-28T10:28:00.001+01:00

Mamma och lilla A åker till stan och lägger märke till att alla tunnelbanetågen har namn.
Lilla A: - Vad heter den där vagnen, mamma?
Mamma: - Anakin. Det är visst någon i Stjärnornas krig.
Lilla A: - Det är någon i Star Wars också.

Ändan bak

2010-02-27T18:48:00.001+01:00

Lilla M har blivit förbluffande dålig på att städa sitt rum. Tycker mamma. Lilla M själv tycker att mamma har blivit förbluffande tjatig och jobbig kring just det där med städning.

En lördag är vi på middag i ett oerhört välstädat hem. Lilla M och mamma går runt och tittar.
Mamma: - Där ser du att det finns mammor som är mer för att städa än jag. Jag är faktiskt rätt tolerant när det gäller stök.
Lilla M (ser sig omkring): - Det är väl egentligen inte bara bra.

Snart 45

2010-02-15T11:34:00.007+01:00

Jag fyller snart 45. Jag skriver det igen, för jag tycker att det är viktigt: Jag fyller snart 45. Det är ju inte för att just de där siffrorna är viktiga, utan för att vi lever i en kultur där man ska skämmas för sin ålder. Möjligen är det okej att fylla något mellan 17 och 25, men sedan ska man börja åbäka sig. Åldersängslas och säga "Men den här födelsedagen är väl inget att fira. Jag blir ju så gammal."

Man ska inte gilla att bli äldre, helt enkelt. Jag gillar att bli äldre. Jag skäms inte ett enda dugg över min ålder. Det må vara en klyscha men för mig är detta en absolut sanning: Det är bra att blir äldre för alternativet är SÅ mycket sämre.

Man behöver inte älska allt som följer med en högre ålder, men jag förstår inte logiken i att låta bli att fira sina födelsedagar för att man inte gillar att bli äldre. Hallå! Äldre blir du i vilket fall som helst, så varför avstå från att ha fest?

När min bror dog bestämde jag mig för att alltid fira mina födelsedagar. Sanningen att säga var jag ganska bra på det innan dess också. Jag firar att jag blev född. Jag firar att jag får lov att finnas kvar! Det är stort.

Men att prata om sin ålder känns fortfarande tabubelagt. Jag övar mig i att låta det slinka med, lite titt som tätt. Kanske kan jag göra så att det blir mer okej för andra också att vara så där lite lagom medelålders. Som jag, som är 44 och snart 45.

Vad tycker du om att bli äldre?

Kort uppdatering

2010-01-30T11:32:00.003+01:00

Bara en sista kommentar om reportaget om Haiti: Peter (i mina kommentarer) är överens med DN om att reportage av det här slaget behövs. Ju längre bort desto kraftigare ammunition, verkar tanken vara. I mig gror en liten misstanke om att det kan vara tvärtom. Om vi använder den här sortens bildspråk när vi pratar om länder långt borta förstärks avståndet, inte närheten. Vi lär oss att distansera oss, tänka ännu mer i vi och dem. Tänker jag.

Egentligen ville jag bara skriva att det verkar gå bättre för lilla A just nu. Eftersom hon är ett livs levande barn och inte ett forskningsobjekt satte vi in alla åtgärder vi kunde komma på på en gång, och vet följaktligen inte vad det var som gjorde saken bättre. Säkert är i alla fall att jag för ett par veckor sedan upptäckte att jag hade en sjuåring som var på gott humör - och insåg att jag inte haft det på fyra månader.

Och mirakelmedlen, undrar ni? Fastare tider och rutiner här hemma (vi har en väckarklocka som ringer både när hon ska gå upp och när hon ska gå och lägga sig), en ny metod för att handskas med ilskeutbrott (tack för det, M+M) och en ny hjälpfröken i skolan (tack för det, rektor).

Döden på Haiti

2010-01-22T09:28:00.004+01:00

Ja, andan föll på lite när jag läste DN i går. Där möttes jag på ett uppslag av bilden av en nyss skjuten femtonårig flicka. Det var ett bildreportage från Haiti och flickan hade dödats (kanske vådaskjutits) av polisen när hon "plundrade" - hon hade tagit två blomtavlor för att ta med sig hem till sina föräldrar.

Reportaget innehöll, förutom bilder på flickan, också foton på hennes mamma, pappa och syster när de får dödsbudet.

Självklart var det ett starkt och gripande reportage. Det ökar min förståelse för vad som händer på Haiti. Det var min första tanke. Men så inser jag: Här sitter jag och äter frukost och tittar på bilderna av någon annans döda barn. Det lämnar en minst sagt bitter eftersmak och en mängd frågor: Är detta okej? Ska vi behandla brottsoffer så? Vore reportaget överhuvudtaget möjligt om offret varit svenskt? Kan man till exempel tänka sig ett reportage där man lägger ut bilder på Englas döda kropp, och på hennes föräldrars och syskons reaktioner vid dödsbudet? Är det okej för att dådet skedde på andra sidan jordklotet och de anhöriga aldrig kommer att läsa DN? Eller är det kanske okej för att syftet på något sätt är gott? Jag vet faktiskt inte. Vad tycker du?

2010-01-19T20:45:00.002+01:00

Heliotropen har tagit paus. Jag återkommer kanske när andan faller på, eller någon läsare efterfrågar det.

(Nästan) inget nytt under solen

2009-12-29T12:32:00.002+01:00

Nä, det händer inte mycket här. Det är liksom poängen. Mellan jul och trettonhelgen koncentrerar jag mig på att leva ett så händelselöst liv som möjligt. Jag går upp en del i vikt (men det är inte sant att valarna sjunger "We are family" när jag hoppar i sjön, som lilla M:s klasskamrater påstår). Jag läser böcker. Jag ligger tills ryggen säger ifrån. Jag släpar mig ut på promenader ibland. Jag ser en del på teve. Jag träffar lite vänner. Jag släpar mig håglöst runt på mellandagsrean någon dag, och återvänder sedan lättad hem igen. Och jag har väldigt lite lust att meddela mig med omvärlden.

Det enda som liknar nyheter är att lilla A ska få läsglasögon och att vi i år testade att fira en helt mormorsfri jul. Min mamma blev dunderförkyld och avstod från alla släkttillställningar. Till nyår får vi förstärkning av vår extraflicka. Det ser vi fram emot.

Jag önskar er alla en riktigt händelselös fortsättning!

Tjugofjärde luckan - Var är Jesus?

2009-12-24T11:06:00.004+01:00

Huset är städat (och nu tänker vi inte på det ögonblick när lilla A i går, efter fyra dagar med en sur, städande mamma öppnade dörren till tvättstugan och sa: "Ja, här var det då inte julstädat"), tomtarna är utställda, granen klädd, skinkan kokad (och nej, älsklig, den är inte torr, jag lovar den är inte det, den är jättegod, ja, jag tyckte det, inte det minsta torr och ... SLUTA TJATA OM SKINKAN!), klapparna inslagna, snön fallen, lilla M lyckligt hemkommen från sin julklappsbytarträff med bästisen (trots viss oro för "mördare, blottare och våldspedofiler") och ingen minimalism råder någonstans. Enda smolket i bägaren just nu är att vår julkrubba försvunnit.

Men nu gör sig tomten redo att från oss alla till er alla önska en riktigt god jul!

Tomten med lite magknip efter en hård LCHF-diet.

Tjugotredje luckan - Två luckor i en!

2009-12-23T12:47:00.003+01:00

Barnens kusin CB kommer och hjälper till med julstädningen. Efter att ha dammtorkat det heilotropiska vardagsrummet under ett par timmars tid utbrister hon: - Jag tror att jag ska bli en sån där - vad heter det - minimalist.

När vi städat ett tag åkte vi ner till centrum för att fika. På vägen sjöng vi alla julsånger vi kunde komma på.
Lilla A: - Mamma, hur går den där som handlar om Gud?
Som den insiktsfulla mor Heliotropen är förstod hon naturligtvis rätt snart att det var Nu tändas tusen juleljus som åsyftades.

Och nu tänds snart tusen juleljus alldeles på riktigt och jag hoppas att ni alla får känna julefriden sänka sig.

Tjugoandra luckan - Mer jul!

2009-12-22T08:29:00.001+01:00

Dagens alldeles utmärkt fina julsång (fast glasögonen i videon kan möjligen kallas knasiga) är förstås dedicerad till mina kära vän, Hon vid bordet bredvid.

Tjugoförsta luckan -Teori

2009-12-21T08:02:00.001+01:00

Lilla A: - Varför finns min bokstav i nästan alla namn?
Mamma: - Tja ... För att den här så snygg och bra?
Lilla A: - Jag vet! För att den börjar med alfabetet!

Tjugonde luckan - Knasiga julsånger II

2009-12-20T08:40:00.003+01:00

Dagens lätt enformiga knasjulsång är en gammal favorit som alltid får mig på gott humör. Den är speciellt dedicerad till Fanny.

Nittonde luckan - Självkännedom

2009-12-19T10:09:00.001+01:00

LIlla A är ledsen och gråter vid matbordet.
Lilla A: - Varför låter det när man gråter?
Mamma (hjälpsamt): - För att det rimmar. Fast man kan gråta utan att låta också.
Lilla A: - Jag vet! Men det är inte så lätt för en som alltid pratar!!!

Artonde luckan - Ständigt dessa föreläsningar

2009-12-18T07:50:00.002+01:00

Lilla M och mamma Heliotropen ser en dokumentär om andra världskriget på UR.
Lilla M: - Mäh! De säger judar. Romer heter det ju!
Mamma: - Nej, romer är de som brukade kallas zigenare.
Lilla M: - Vad kallar vi judar för då? Muslimer?
Mamma: - Nej, de kallas fortfarande judar.
Lilla M: - Men vilka är det då?
Mamma: - Jo, det finns ju tre stora religioner som liksom hör ihop. Kristendom, som vi tillhör, judendom och ...
Lilla M: - Jag vill ha en basker.

Sjuttonde luckan - Knasiga julsånger I

2009-12-17T07:13:00.003+01:00

Vad är det som är så knasigt med att säga "God jul" på hawaiianska? Jag vet inte, men första gången jag hörde den här julsången av mr White Christmas himself slog den mig som ... en aning bisarr. Vad tycker du?

Sextonde luckan - T9-humor

2009-12-16T07:23:00.005+01:00

Heliotropen och maken messar varandra på sina lätt dyslektiska telefoner.
Maken: Ska vi nysa i tv-soffan när du kommer hem?
Heliotropen: Jag är inte så förkyld. Och så ska jag på möte.
Maken: Då blev jag snuvad på det. :(
Heliotropen: Men vi kanske kan ta det lite senare?
Maken: Okej. Jag ska bara få barnen i sång först.
Heliotropen: Testa med Gläns över sjö och strand. Det brukar fungera.
Maken: ???

Femtonde luckan - Natten går tunga fjät

2009-12-15T06:49:00.002+01:00

Dagens lucka är en försenad luciahälsning från lilla M.

Fjortonde luckan - That's amore II

2009-12-14T08:12:00.001+01:00

Mamma Heliotropen surar lite över att tv-bondens brudar ser mycket bättre ut i baddräkt, trots att de är flera år äldre.
Lilla A: - Men mamma, du är jättevacker i bikini.

Trettonde luckan - Ser illa, hör illa, luktar illa

2009-12-13T08:59:00.001+01:00

Mamma Heliotropen och lilla M kramas.
Mamma: - Tänk vad härligt att du fortfarande vill kramas med mamma. Snart är du väl för gammal.
Lilla M: - Nej, det blir jag aldrig.
Mamma: - Så du kommer fortfarande att vilja kramas när du är 31 och jag 64?
Lilla M: - Näe, då kommer ju du att lukta gammalt.

Tolfte luckan - That's amore

2009-12-12T22:11:00.002+01:00

På grund av internetstrul kommer här en sen lucka, som är en hälsning från vinterns kärlekspar, lilla A och hennes lille S. Nog har de äktenskapstycke?

Elfte luckan - Matlag(ning)

2009-12-11T07:16:00.001+01:00

Pappa och lilla A ser på folk på tv som lagar mat.
Pappa: - Åh nej, inte skära fläskkött och grönsaker på samma skärbräda!
Lilla A: - Varför då? Är det olagligt?

Tionde luckan - Högt betyg

2009-12-10T07:29:00.001+01:00

Lilla A följer med mamma till universitetet en dag, och sitter med när mamma håller seminarium.
Lilla A: - Mamma, du är ju en bra fröken. Du borde jobba på en riktig skola.

Nionde luckan - Tips

2009-12-09T07:22:00.002+01:00

I sommar vill lilla M åka på ridläger med sin kompis L. Och de ska samla ihop till avgiften alldeles själva. Därför har de gjort en samla pengar-lista. Den ser, lite förkortad, ut så här:
- sälja saft
- diska
- skotta snö
- tvätta bilen
- massage
- ta ur pengar ur spargrisen
- leta pengar på marken

Åttonde luckan - Analys

2009-12-08T07:19:00.001+01:00

Lilla A har varit på bio med farmor och farfar.
Lilla A: - Jag tror det var en Disneyfilm för mamman dog.

Sjunde luckan - Underdrift

2009-12-07T08:22:00.002+01:00

LIlla M: - Jag stör mig så på den där Anne Frank-boken. Det är så himla irriterande att hon dog två månader innan kriget tog slut.

Sjätte luckan – Högljutt

2009-12-06T10:56:00.001+01:00

Lilla A framför introt till Smoke on the water: - DADADA DADA-DADA ...
Mamma: - Skrik inte!
Lilla A: - Jag skriker inte. Jag diskuterar.

Femte luckan - Fake it 'til you make it

2009-12-05T19:45:00.001+01:00

Hela familjen är och äter julbord och lilla M dricker mycket elegant.
Mamma: - Vilket fint bordsskick du har!
Lilla M: - Ja. Jag låtsas att jag är väluppfostrad.

Fjärde luckan - Adventskalenderöverdos

2009-12-04T08:50:00.002+01:00

Lilla A springer runt i huset: - Jag är en superhjälte! Jag är Troskvinnan!

Jag lämnar det åt er egen fantasi att reda ut hur hon var klädd.

Tredje luckan - Bekymmer

2009-12-03T07:19:00.002+01:00

Lilla M, 11 år, funderar på det här med relationer:
- Alltså, jag vet inte om det känns rätt med J. Jag borde kanske vara singel istället. Jag kanske missar mina chanser.

Andra luckan - Höstens modefärg

2009-12-02T07:29:00.003+01:00

Mamma (tittar på lilla A:s bara ben): - Oj, vad du jämt får fula blåmärken.
Lilla A: - Ja. Men jag klär i dem!

Första luckan - Frågesport

2009-12-01T06:37:00.002+01:00

Lilla M, 11 år, har frågetävling med klasskompisen L och lillasyster, 7 år.
Lilla M: - "Vad heter den italienska vulkan som hade utbrott år 79? Det finns en pizza med samma namn."
Lilla A (blixtsnabbt): - Toyota!
Lilla M: - Nej, det börjar på V!
L: - Västerås!
Lilla M: - Vesuvio! "Vad heter socialdemokraternas partiledare?"
Efter många halvdana förslag får de tävlande en ledtråd:
Lilla M: - Mona ...
Lilla A: - Mona Lisa!
Lilla M: - Vad lär ni er i skolan egentligen?

Liten påminnelse

2009-11-30T12:00:00.000+01:00

I morgon börjar årets julkalender!

Heliotropen spanar på modebloggar

2009-11-28T09:22:00.004+01:00

Kvällens outfit: lila klänning från Cellbes (gissningsvis ca 100 tantpoäng), svarta strumbyxor från Lindex, tygstövlar från det där danska klädmärket som min svägerska sålde förut, vad det nu hette. (Och om jag ska modeblogga mer ska nog maken och jag ta oss ett snack om kameravinklar.)

Jag är en medelålders, lätt överviktig kvinna som är hyfsat intresserad av kläder, men aldrig förstått mig på det där med mode. Varför ska någon i Paris (eller var de nu sitter) bestämma vilka färger jag ska ha på mig i höst? Det tycker jag verkar fnoskigt. Om jag handlar nytt blir det gärna på postorder. Ärligt talat föredrar jag att bläddra i kataloger framför att gå i affärer. Man kan med visst fog anta att jag inte är en modebloggares idealmottagare.

Ändå bestämde jag mig en dag för att ta en titt på några bloggar. Eller kanske just därför. Jag var ju nyfiken. Det här handlar trots allt om ett ganska stort fenomen. De största, som Blodinbella och Kenza, har sisådär en 80 000 unika besökare om dagen. Många av dem är tonårsflickor och som flickmamma kan jag inte undgå att bli nyfiken. Om detta är 2000-talets motsvarighet till Starlet så borde man väl vara insatt.

Vad fann jag då? Ja, för det första kan man ju dra en del slutsatser om modebloggare och deras sajter. De är nästan undantagslöst under 25. Är de äldre rör det sig mest om moderedaktörer som skriver i jobbet. De har flashig design på sin sida – mycket bilder, lite text och gärna skrivet i något Courier-liknande typsnitt. Bilderna föreställer antingen upplagda kläder eller dem själva – på party (och det här är flickor som festar mycket) eller bara iklädd en ny outfit. Det de skriver är personligt, ofta privat och ganska ofta internt. De har intensiv kontakt med sina läsare.

Vad tyckte jag då? För det första var de stora bloggarna inte helt oväntat tråkigast. Annars var det väldigt varierat. På vissa gillade jag ju kläderna. En del har för mig oväntat innehåll – som kritik mot kvinnoidealet inom modeindustrin. Man ser också mycket som är både förnuftigt och sansat. Många modebloggare har nämligen en slags frågekolumn där man besvarar mejl från bekymrade läsare. Kan handla om allt från ”Var köper jag den där väskan?” till ”Jag vill ta livet av mig, vad ska jag göra?” Och då är det ju skönt att veta att tjejerna ofta får svar som det här fullfjädrat kbt:iga.

Har jag blivit fast nu då? Nja. Mode är ju fortfarande inte mitt favoitämne och jag tror inte att jag kommer att hänga på någon av de här sajterna varje dag. Men på några kommer jag säkert att titta in igen.

Heliotropen bloggsurfar

2009-11-22T20:28:00.003+01:00

När jag läser bloggar är de nästan uteslutande skrivna av så kallade vanliga människor. Med det menar jag sådana som inte är kända på något sätt, och inte heller professionella bloggare. Jag gillar att läsa om människors liv, både sådana som liknar mitt och sådana som är helt annorlunda. Ja, allvarligt talat föredrar jag nog det senare.

Det jag däremot nästan aldrig läser är bloggar som har ett speciellt tema. Det vimlar ju av sådana. Ni vet: matbloggar och modebloggar, inredningsbloggar och pysselbloggar, kändisbloggar och politiska bloggar.

Men nu har jag tänkt att jag ska skärpa till mig lite. Jag kanske missar något. Om inte annat så kan det säkert bidra till min allmänbildning. På ett väldigt opretentiöst sätt tänkte jag därför ge mig på att undersöka några sådana här genrer i bloggosfären under den närmaste tiden. Mitt första nerslag blir modebloggar. Den kommer om ett par dagar. Jag kan säga att jag redan är lite överraskad av vad jag hittar i den världen.

Har du själv något favorittema i bloggvärlden? Det här är förresten mitt femhundrade inlägg.

Rävsax

2009-11-18T13:16:00.003+01:00

Här sitter jag med dåligt samvete.

Lilla A går i skolan igen för tredje dagen. I morse lämnade jag och från det att hon vaknade var jag hennes slagpåse. Ingenting kunde jag göra rätt. "Jag hämtar dig vid fyra i dag", försökte jag på vägen till skolan. Jag ligger ju redan efter med allt och folk börjar flåsa mig i nacken. Varför blir jag aldrig klar med rättningen av omtentorna, insändarna, annonsanalyserna eller labbrapporterna? Hur lång tid ska 70 texter behöva ta egentligen? "Nej, jag vill bli hämtat klockan två," sa lilla A bestämt.

Och här sitter jag nu. Har hunnit fyra rapporter. Klockan är tjugo över ett. Mitt barn lider. Jag med.