Estetikens tyranni

En av mina monomanier är inredningstidningar. Men min enorma konsumtion av sådana tidskrifter drivs snarast av en slags hatkärlek. Låt mig förklara.

Jag har nog alltid tyckt om att titta på bilder av vackra hem, och av gamla hem, och av hem överhuvudtaget och när hela inredningsboomen kom igång för något decennium sedan hakade jag glatt på. Så småningom blev vi ju med hus och då nådde manin sin kulmen. Som tur var hängde maken på och vi kunde knappt prata med varandra utan att det kom en massa: ”Såg du den här tapeten/färgen/mattan/garderobslösningen/möbleringen i Allt i hemmet/Vi i villa/ Sköna hem/Äntligen hemma?”

Till slut blev vi ändå mättade. Min man var klok nog att sluta läsa när vi blev färdiga med vårt hus (så färdig som man nu blir). Själv läste jag vidare. Och mitt intresse förvandlades till något annat. Jag började se mönster och upprepningar. Jag började störa mig på saker.

En av de saker jag störde mig på var förstås den klassiska krocken mellan hur jag ville att mitt hem skulle se ut och hur det faktiskt såg ut. Så har nog egentligen alla det och inredningstidningarnas egna krönikörer skriver ju om det.

En annan sak var att allt var så likformat. Jag kunde inte längre skilja tidningarna åt, vare sig på omslag eller innehåll. Det verkade ju vara samma människor hela tiden. Det kändes skumt. Kan det verkligen vara så att det finns så många människor i Sverige som har en kompis eller släkting som är arkitekt och kan anlitas när det är dags att bygga om grosshandlarvillan/funkisvillan/den arkitektritade villan med lutande tak med ytterligare 75 kvm för att få plats med ett sovrum till, samt naturligtvis större kök och en matplats där gränsen mellan ute och inne suddas ut? Och så många som tycker att superellipsbord, sjuanstolar och ph-lampor är det snyggaste som finns? Och som samlar på danska designerstolar?

Svaret är väl nej. Och ja. För inte tror jag att alla dessa människor har precis likadana hem för att de verkligen valt det, utan för att de också suttit och bläddrat i alla inredningstidningar och ängsligt härmat varandra. Och här närmar vi oss pudelns kärna.

Jag tror att det är min generations fel. Jag tror att det är ytterligare ett exempel på vår perfektionism. Och vår ytlighet. När man kommer hem till någon för första gången går man förstås husesyn. Det har säkert andra generationer också gjort, men jag tror sällan att de varit så kritiska som vi. Allt måste ju vara rätt. Rätt möbler. Rätt möblering. Rätt magasin och böcker på soffbordet. Rätt böcker i bokhyllorna, om det nu är rätt med bokhyllor i år. Tror du mig inte kan jag berätta om min väninna vars barndomskamrater från villaområdet vägrar att komma och hälsa på henne sedan hon flyttade till radhusområdet där också jag bor. För det är ju inte lika fint som att bo i riktig villa. Eller om en bekant som vägrade åka till sin mans sommarställe, där han varit alla somrar i sin barndom och verkligen trivdes, för att huset var slitet och låg på fel ställe. Jag har tusen fler exempel, men jag tycker de är för deprimerande för att jag ska orka upprepa dem.

Om man har det fel hemma, eller bor på fel ställen, blir man fel själv. En misslyckad person. En loser. Till viss del är det här säkert ett storstadsfenomen. Åtminstone märker jag ingenting av det när vi varje sommar åker till Småland. Där är ett hem till för att människor ska bo i det och saker väljs utifrån sin funktion. Är de dessutom snygga är det ett plus, men inte så viktigt. Och vad som är snyggt får man faktiskt välja själv. Men i Skåne är det som här i Stockholmsområdet, som till exempel hos en släkting till mig, som har så fint hemma att man inte vill åka dit och hälsa på.

För inte har man alla dessa prylar för att alla ska trivas hos en och känna sig som hemma. Kanske är det därför som bilderna i inredningstidningarna nästan alltid är tomma på människor. Någon enstaka gång kan det stå någon vid en spis, eller sitta någon i en trädgårdsberså, men i stort är det en idyll helt utan människor som kan stöka till och störa.

När jag sett och tänkt allt detta kände jag mig lite befriad. Inredningstidningarnas ideal var inte längre bara ouppnåeligt, utan oönskat. Jag vill ju inte ha ett perfekt men tomt hem. Jag vill inte ha ett skrythem att visa upp för folk som jag ändå inte är intresserad av att umgås med. Jag kan sluta jaga alla de perfekta sakerna och istället försöka ha tid för dem som finns omkring mig. För något skrytigare att visa upp än min lyckade man och mina väldesignade barn är svårt att tänka sig.