Rävsax

Här sitter jag med dåligt samvete.

Lilla A går i skolan igen för tredje dagen. I morse lämnade jag och från det att hon vaknade var jag hennes slagpåse. Ingenting kunde jag göra rätt. "Jag hämtar dig vid fyra i dag", försökte jag på vägen till skolan. Jag ligger ju redan efter med allt och folk börjar flåsa mig i nacken. Varför blir jag aldrig klar med rättningen av omtentorna, insändarna, annonsanalyserna eller labbrapporterna? Hur lång tid ska 70 texter behöva ta egentligen? "Nej, jag vill bli hämtat klockan två," sa lilla A bestämt.

Och här sitter jag nu. Har hunnit fyra rapporter. Klockan är tjugo över ett. Mitt barn lider. Jag med.

Vaccinera dig

Jag tänkte för en gångs skull leka missionär och föra fram ett enkelt och tydligt budskap: Se till att vaccinera dig och dina närstående så fort du har chansen!

Jag är medveten om att det är svårt att få tag i vaccin just nu, men jag är också medveten om att det finns en mängd människor som anser att det finns skäl att inte vaccinera sig. Här kommer därför mina argument:

Många får influensan väldigt lindrigt. En del av dem går ut i pressen och säger att det inte var så farlig. Det kan kännas skönt och lugnande att lyssna på dem, men det är också lika meningslöst som att försöka dra slutsatser om hur din förlossning kommer att bli genom att lyssna på andras föda barn-historier. Alla reagerar olika på det här viruset, och ingen vet vilken grupp du kommer att tillhöra, de som får det lindrigt, de som blir sjuka väldigt länge, de som blir liggande i lungmaskiner eller, gud förbjude, de som dör.

Tillbringar du det mesta av din tid i en isolerad skogskoja utan kontakt med andra människor? Då kan du säga att ditt beslut är din ensak. Men om du har någon som helst kontakt med andra människor så har du ingen aning om vem du kan smitta medan din egen influensa håller på att bryta ut: ett spädbarn som inte får vaccineras, en kvinna som just fått veta att hon är gravid och inte hunnit få sprutan på mvc, en äggallergiker som inte kan ta sprutan alls.

Men mitt allra bästa argument ligger nedbäddad i tevesoffan just nu. Lilla A har varit sjuk i en vecka och om jag varit en sådan som var emot vaccinet, som tackat nej å mina barns vägnar, hur tror ni då att jag hade känt mig i onsdags när vi for iväg till närakuten med en liten febrig unge i baksätet som satt och ropade "Jag kan inte andas! Jag kan inte andas!" Utsätt er inte för det!

Men vaccinet då, är inte det farligt? I massmedia har man fått det att låta som om just det här vaccinet är något helt nytt och oprövat, men vaccin i allmänhet är en gammal uppfinning och influensavaccin används varje år. Det är inte i grunden olikt andra vaccin.

Möjligen ligger det något i påståendet att en genomgången infektion skyddar bättre om influensan kommer tillbaka i munterad form. Frågan är bara: Vilket pris är du villig att betala för det skyddet?

Vaccin är och förblir en av de största välsignelserna inom modern sjukvård. Ibland stöter man på folk som hävdar att vaccin i största allmänhet är farligt, att sjukdomar leder till utveckling och att det är dumt att hoppa över dem. Det hävdar ju till exempel antroposoferna som inte låter sina barn ta trippelvaccinet. Jag tycker att det är en skrämmande form av historielöshet. Två nära vänner till mig var nära att dö i mässlingen och vore det inte för vaccin skulle man fortfarande behöva gå och vara rädd för den bestialiska polion. Jag tror inte debatten hade uppstått 1918. De 38 000 svenskar som avled i spanska sjukan hade nog gärna räddats av ett vaccin.

Så vaccinera dig!

Mötet

I måndags var vi alltså på krismöte i skolan, med lilla As biträdande rektor, V, hennes lärare, Y, och "extrafröken", A. Jag har försökt samla mina intryck sedan dess, men lyckas inget vidare.

Vi hade planerat upplägget så att jag inledde med att berätta vad som hänt och när. Sedan blev det en slags allmän diskussion och V menade att lilla A helt enkelt kommit ett steg längre i utvecklingen än de andra barnen och utvecklat ett stort mått av självkritik. A påpekade att hon minsann inte skällt på lilla A eller sagt att hon var dålig på något och Y hävdade att det där med "dåliga bordet" faktiskt bara varat två veckor (vilket bevisligen var osant). Y dementerade också bestämt att hon såg lilla A som ett stökigt barn eller tyckte att klassen var särskilt jobbig. När jag själv redogjort för fakta frågade Y vad jag drog för slutsats av allt det som jag berättat att lilla A sagt. "Ja", sa jag, "Vad skulle ni själva ha dragit för slutsats om det var ert barn?" "Att det är jobbigt att börja ettan", kontrade A snabbt. Det var svårt att bemöta det de sa med annat än att barnets perspektiv inte alltid är detsamma som den vuxnes.

Vi pratade en hel del om hur lilla A är, och de verkade lite förvånade över att hon återberättar så mycket hemma av det hon lär sig i skolan och att hon sitter hela eftermiddagarna hemma och skriver och ritar. Mitt intryck är och förblir att de fått lilla A om bakfoten.

V verkade vara den som bäst förstod vad vi menade. Hon läxade upp båda fröknarna på ett milt sätt och vi kom överens om att den dag lilla A kommer tillbaka till skolan igen (just nu är hon sjuk), ska V vara med och ta emot och sätta sig och prata med lilla A. Lilla A känner henne och gillar henne, så det borde gå bra. Det kändes också som att hon hade en mycket mer positiv bild av lilla A än de andra två. Jag kommer också att vara med under en skoldag om ett par veckor, och sedan blir det uppföljningsmöte för att se om det blivit bättre.

När vi skulle gå bad jag att få prata med V avsides och gav henne en hälsning från lilla A: Att hon tycker att A är dum, sträng och elak, men att jag absolut inte fick säga det till A själv för då ville hon aldrig gå till skolan mer. "Ja," sa V, "Jag har pratat med henne och hon är medveten om att hon blir lite skarp på rösten ibland.

Sedan följde vi med Y tillbaka till klassrummet för att få med en läxbok hem. "Ja, jag har ju undervisat fyror och femmor förut," sa Y, "och det är ju mycket roligare".

Dagen efter satt jag på jobbet och lyssnade på en student som lyriskt berättade om sin underbara första fröken, Laila, och jag blev så ledsen att jag knappt kunde koncentrera mig på vad hon sa. Varför kunde inte lilla A också få underbara fröknar som älskar det de gör och som ser alla goda sidor min lilla tjej har?

Kris!

Lilla A:s skolproblem har nu nått någon slags kulmen. I går hade vi en bökig och småbråkig morgon som så många andra, men jag kände att saker och ting inte var som de skulle med min lilla tjej. Så kom vi upp till skolgården och i kön utanför klassrummet blev det lite småtjafs med en av bästa kompisarna och då brast det: "Jag vill gå hem," sa lilla A och började gråta.

Jag gick åt sidan med henne och så stod vi där medan hon grät och grät. Jag grät jag med, och var lite extra ledsen för att ingen kom fram till oss och frågade hur det var. Kanske tänkte de att vi ville vara i fred, men det hade känts bättre om kompisens mormor kommit fram och frågat hur det var. De är ju tillsammans så mycket och kompisen är så viktig för lilla A.

När fröken till slut öppnade gick jag fram och sa som det var, att lilla A var ledsen och inte vill vara där. "Du kanske kan vara med en stund?" frågade fröken och det kunde jag, så jag följde med in och satt med en halvtimme till första rasten. Lilla A var lite klängig, men verkade annars ha hämtat sig. Men när rasten var slut och jag försökte gå var det samma sak igen. Lilla A ville inte gå in. Vi blev stående i hallen medan hon grät tryckt mot mig. Vi bad en annan tjej hämta fröken som kom ut, ganska motvilligt, och sa: "Men lilla A, du är ju en tuff tjej". Då sa jag bestämt att det här går inte och nu går vi hem.

Väl hemma skrev jag till biträdande rektorn att vi inte kan ha det så här. Nu är ett akut möte inbokat till på måndag. Då ska vi träffa bitr rektorn och fröken. Lilla A sa själv att hon inte vill att extrafröken ska vara med för "det är ju henne jag vill prata om".

Sedan fick lilla A följa med mig till jobbet. På kvällen fick hon feber och säkert bidrog det till hennes starka reaktion, men jag tycker att det egentligen är ganska bra att hon på det här sättet tvingat fram en reaktion från skolans sida.

Och vi fortsätter att klura på vad det här handlar om. Jag tror att det rör sig om i grunden (minst) fyra problem:
- Man har satt ihop ett lärarteam som består av en kompetent, men ganska svag och trött lärare som egentligen inte vill jobba med ettor, och en fritidsfröken som agerar tyrann i klassrummet och säger saker som sårar.
- I klassen finns flera helt normallivliga och en kanske något mer än normalt livlig, barn som fröknarna inte hittat något bra sätt att hantera. Istället gör man pratigheten till ett jätteproblem och skuldbelägger barnen.
- Lärarnas sätt att hantera barnen leder till osämja mellan barnen också och lilla A kommer i konflikt med allt och alla.
- De har helt och hållet missuppfattat lilla A. Hon ÄR ett livligt barn. Hon ÄR pratig. Hon HAR lätt att tappa koncentrationen, men hon är också entusiastisk, arbetsvillig, empatisk och smartare än genomsnittet. Och hon är tamejfan inte tuff och okänslig! På dagis och i sexårs har jag alltid känt att det funnits personal som förstått sig på lilla A och tyckt om henne som hon är. Det känner jag inte nu, och mitt förtroende för de här människorna urholkas allt mer för varje dag som går.

Lösningen? Jag vet inte just nu. Jag har pratat med flera andra föräldrar de senaste veckorna. Ytterligare tre är rejält missnöjda och jag har inte träffat någon som verkar ha fullt förtroende för våra fröknar. Så att bara byta klass, när hon nu hamnat tillsammans med alla de kompisar hon gillar bäst, känns inte som den bästa lösningen.

Mu!

I går funderade jag en lång stund (läs ca 5 minuter) på hur Aftonbladet skulle göra nu. Skulle de lyckas göra en kovändning - de som i ett par månader nu lobbat för att vaccinet är JÄTTEFARLIGT, och att ingen svensk borde ta det, och som fått en hel del oförtjänt gehör för det. Hur skulle det bli nu, när en liten pojke gått bort i svininfluensan. Skulle de
a) skylla på att pojken tillhörde en riskgrupp och fortsätta larmrapporterna om vaccinet
b) skriva något nyanserat om hela frågan
c) kovända utan att blinka.

Rätt svar blev så klart c.

Nästa sak att fundera över: Är det komiskt eller djupt beklämmande att så många människor tycks basera sina hälsobeslut på vad kvällstidningarna skriver?

Fortsättning följer

Tänkte bara rapportera kort att lilla A från och med idag sitter vid ett annat bord, i en annan konstellation. Maken har också skickat ett mejl till rektorn idag och talat om, på ett väldigt tydligt sätt, vad han tycker om att placera barn permanent i skamvrån och en del annat som dykt upp på vägen. Vi är inte ensamma om att tycka att det är struligt i klassen och att barnen verkar fara illa. Åtminstone tre andra föräldrar har redan suttit med i skolan under en skoldag för att se vad som pågår egentligen och deras rapporter är inte så förtroendeingivande. Svaret från rektor är än så länge att personalen är informerad och att de ska återkomma om samtal och åtgärder.

Världens bästa etta

"Aldrig får man vara riktigt glad", brukar min mamma säga, och även om uttrycket irriterar mig måste jag nog ge henne rätt just nu.

För två månader sedan hade vi världens gladaste lilla ettagluttare här hemma. Nu har vi en tjej som bara blir argare och ledsnare för varje dag. Vi lägger fortfarande pussel för att förstå exakt vad som pågår. Den första riktiga pusselbiten fick vi den dagen hon kom hem och sa: - Mamma, jag sitter vid det dåliga bordet, där de stökiga barnen sitter. Jag är ingen bra skolflicka.

Vi satte förstås omedelbart middagsdrycken i halsen och började fråga henne vad hon menade. Tydligen har fröken bestämt att barnen ska sitta i stökighetsordning. De sitter fem och fem runt bordet. Längst fram sitter de tysta och lugna barnen. De får en guldstjärna varje dag för att de jobbar så bra. Längst bak till vänster sitter de stökiga barnen. De får inga guldstjärnor alls. En av dem är lilla A.

Som tur var hade vi utvecklingssamtal veckan därefter och jag kunde ta upp det med fröken, som blev generad: - Ja, det var ju bara ett försök vi gjorde för att de andra ska få jobba i fred och så kommer de inte att sitta alltid.

Det fanns mycket annat att prata med fröken om. Som varför hon skrivit i lilla A:s läsebok att hon inte läste tillräckligt bra för att det inte gick helt flytande. Är det inte lite höga krav på någon som gått två månader i ettan och som bara kunde ljuda i början. Fröken gick mer och mer i försvarsställning och sa: - Men jag säger ju att du är duktig också, lilla A, visst gör jag det?

Det kanske hon gör, men det är inte vad lilla A hör. För det har inte blivit bättre. Visserligen fick lilla A en guldstjärna förra veckan och hon sa: - Jag har blivit bättre på att vara tyst nu, mamma. Men ledsen är hon fortfarande. Och i sina utbrott, som alltid börjar som ilska och slutar i tårar kommer det ett: - N vill inte leka med mig för att jag sitter vid stökiga bordet. Och ett: - Mamma, jag är ingen bra tjej. Jag är ingen bra kompis.

Och jag håller om henne hårt och vill skydda henne mot allt i världen. Och jag vill säga att det inte är henne det är fel på för att hon har hamnat i skamvrån som avskaffades för femtio år sedan, och att hon har samma rätt som de andra barnen att arbeta utan att bli störd även om hon råkar vara en liten pratkvarn och att hon är fin och duktig och faktiskt jättebäst, men det känns som om jag bara stoppat in tummen i en jättelik soricka i dammen och vem är jag att hålla emot när hela världen bestämt sig för att stämpla henne.

Fel tröst

Det har varit turbulent runt lilla A på sistone. Hennes humör går upp och ner, hon får skäll och hon blir osams med folk. Hemma är det en evig strid. I dag var det värre än någonsin och till slut bröt vi ihop båda två och började gråta. Det är oerhört sorgligt när man hela tiden blir så arg på sitt älskade barn. Då berättade lilla A att hon tycker att kompisarna i skolan är dumma. Att hon ibland blir utan någon att leka med. Jag tror att det är just bara ibland, men kompisarna är hennes liv och lilla A är inte den som uppskattar att gå ensam.

Mamma, med armarna om lilla A: - Du ska se att det ordnar sig. Jag vet hur det är när man känner sig utanför.
Lilla A: - Ordnade det sig för dig då, mamma?
Mamma: - Eh ... Ja ... Typ.

Visst är det okej att undanhålla barn vissa saker, trots allt?

Sömnfråga

Den här veckan har jag ett projekt tillsammans med Botilda. Vi ska komma i säng senast klockan tio på kvällarna. Vi måste inte släcka då, men vi ska i alla fall ligga. Själv har jag lyckats två kvällar av tre. Sömn, har det visat sig, är viktigt för välmåendet och stresshanteringsförmågan. Själv mår jag egentligen bäst av nio timmars sömn, men det är ju en ren utopi.

En sak som i alla fall är till hjälp är att låta bli teven. Vår stängs numera av när vi äter middag, och sätts inte på mer den dagen. Undantaget är helgerna. Det ger ett helt annat lugn hemma och jag saknar den inte särskilt mycket än så länge.

Hur har du det med sömnen?

Heliotropen läser lokaltidningen

Utdrag ur senaste numret av min lokaltidning:

Artikel 1:
"Sent på lördagskvällen den 9 augusti begav sig 18-åringen till F-gången. Han kände sig ensam och deprimerad och hade under en längre tid fantiserat om hur det skulle vara att döda en annan människa. Med sig hade han en kökskniv. Hans offer blev den 15-åriga flickan som tillsammans med sin jämnåriga väninna var på väg till en fest. --- Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider 18-åringen av en allvarlig psykist störning ... Han beskriver själv hur han inte gått i skolan sedan 14-årsåldern och hur han saknar socialt umgänge utanför familjen och tillbringar större delen av sina dagar med att spela dataspel."

Artikel 2:
"Två okända män kom förra måndagen fram till två 5-åriga flickor som gungade på en lekplats vid K skola. Den ena mannen ska ha frågat en av flickorna om hon tyckte att han var snyggt och sagt att de båda flickorna var söta. Han bad också flickorna om en kram. Männen ska därefter ha gått därifrån. Händelsen polisanmäldes efter att den ena flickan berättat om männen för sin far. Inga andra barn eller vuxna fanns på lekplatsen vid tillfället."

Kommentar? Ja, jag har försökt komma på en men lyckas inte.

Uppvaktning

Lilla A har en beundrare, lille S. Hon tycker det är lite jobbigt, för hon är ju inte kär tillbaka. Hon gillar lille E. Om vi stöter på lille S när vi är på väg till skolan gömmer hon sig bakom mig.
Mamma: - Varför gömmer du dig?
Lilla A: - Han är så jobbig.
Mamma: - Varför då?
Lilla A: - Han säger "hej lilla A".
Mamma: - Men ... det verkar väl ganska rimligt.
Lilla A: - Men han gör det hela tiden.

I dag när vi gick hem från skolan var lille S och lekte på vår gård. När han såg lilla A rusade han fram till henne och kramade henne.
Lille S (glädjestrålande): - Jag är kär i lilla A! Och i alla i 1b!

Fienden

De senaste månaderna har jag haft anledning att försöka hitta ett förhållningssätt till detta med smärta. Den uppmärksamme läsaren vet förstås att det inte är något nytt. I ganska exakt ett år har jag haft ont i ett område som enklast kan beskrivas som allt nedanför korsryggen. Jag har varit hos fyra olika läkare. Jag har röntgats ut- och invändigt. Jag har jagats upp av läkare - och avfärdats av dem. Jag har fått höra att de inte kan göra mer för mig. Jag har varit hos två sjukgymnaster, en kiropraktor och en massör. Jag har testat bålstabilitetsträning, spikmattor, varma bad, yoga, vetekuddar och simning. Och jag har knaprat piller.

I juni hände något nytt, kort beskrivet här, innan jag beslutade mig för att helt enkelt sluta skriva om att jag har ont och försöka ignorera det istället.

Men det här är den enkla, raka sanningen: Sedan den 16 juni har jag inte haft en helt smärtfri dag. Ibland känner jag bara av den ena smärtan, ibland båda. Ibland känner jag något en kort stund av dagen, andra ligger det som en tjock matta av värk över mig från minuterna efter att jag vaknat tills jag lägger mig på kvällen.

Jag har långsamt insett att det här förmodligen inte är saker som går att bota - och att jag inte heller kommer att få veta säkert vad det beror på. Det finns ingen brist på teorier dock. Jag kan ha en skada på svanskotan, i en led i svansen, i ligamenten som håller bäckenet på plats. Eller så har jag en överrörlig kota som ibland kanske åker snett. Eller ett instabilt bäcken. Eller alltihop. Smärtan i ansiktet kan komma från käkleden, som enligt övertandläkaren på Sös är rätt imponerande spänd, eller från nacken.

Hur som helst: Så här är det nu. Så då får jag leva med det. Jag vill inte för en sekund påstå att det är mer synd om mig än andra som har ont. Var femte svensk har ont i ryggen. var tionde har ansiktssmärtor. Mina smärtor är nog, normalt sett, ganska beskedliga. Det är ju mycket bättre nu än i vintras när jag låg i min säng och grät för att det gjorde så ont. Och ansiktet gör mindre ont än i juni när jag sov med bomullstussar i öronen för att det stormvärkte varje gång jag badat.

Men, faktum kvarstår, på något sätt måste jag hitta ett förhållningssätt. Jag läste en artikel om den där kvinnan som sprang naken och skrikande längs en väg i Vietnam när hon som nioåring bombarderats med napalm. Hon är ju vuxen nu, bor i Kanada och lever på att föreläsa. Där kan man snacka om att ha ett förhållningssätt till smärta. Hon tar inga värktabletter, stod det i artikeln, utan försöker mota bort smärtan med massage, motion och glada tankar.

Hon har kommit längre än jag, det får erkännas. Kanske måste man på något sätt bli vän med smärtan. Det är inte jag. Jag ser den, inte bara som fienden, utan som något kroppsfrämmande. Det är svårt att ta till sig att det är min egen kropp som gör det där onda, och inte något utanför mig. Men jag jobbar på det. Rycker upp mig emellanåt. Fast oftast för att jag kommer på något som kanske kan hjälpa. Akupunktur? Zonterapi? Smärtläkare? Ännu mer spikmatta? För innerst inne är det ju så här: Jag vill inte ha ett filosofiskt förhållningssätt till smärta. Jag vill bara bli av med skiten.

Tidernas sämsta ingress?

Expressen 28 september 2009:
"Hans mor och syster dog i ett koncentrationsläger.
Hustrun mördades av ett gäng vettvillingar när hon var i åttonde månaden.
Nu sitter Roman Polanski i schweiziskt fängelse - anklagad för att sexuellt ha utnyttjat en 13-åring för 31 år sedan.
Än en gång har skuggorna från det förflutna hunnit i fatt den världsberömde filmregissören."

Alla tiders skitdag

Ja, jag har varit med om sämre dagar. Mycket, mycket sämre. Ändå vill jag påstå att gårdagen kvalar in på listan över de riktiga skitdagarna. För att förstå det behövs egentligen en lång bakgrund. Jag skulle behöva berätta mer om mina fysiska plågor. Prata om det där med sjukdomars olika status, om saker som inte syns och därför inte finns och om läkare som ler försmädligt och säger "Ja, det är väl snarast en livsstilsförändring som måste till". Och en dag när jag får tid ska jag skriva om det (men håll inte andan). Kanske stoppar jag också in ett kort stycke om vad jag tycker om att fastna i sjukhushissar. Men just nu får ni nöja er med detta: Jag var i dålig form redan när jag vaknade.

Tecknen var ganska tydliga: Jag tvättade en maskin med makens t-tröjor på 80 grader istället för 40. Jag glömde att äta lunch. Ja, du läste rätt och om du känner mig hickade du förmodligen till där och var tvungen att läsa om. Men det stämmer faktiskt. Jag åt ett mellanmål vid tolv och skulle äta mer sedan, men jag GLÖMDE BORT DET. Med andra ord hade jag ingen hunger, ingen aptit. Och i min värld händer inte sådant.

Själv blev jag inte riktig orolig förrän tjugo över sex när jag ringde maken för att fråga varför han aldrig kom hem från jobbet och han svarade "Lilla M har inte kommit ut ännu". Mycket långsamt trillade poletten ner. Det var ondag. Då går lilla M på fagott. Det är jag som skjutsar henne dit. Men där satt lilla M i godan ro och såg på teve medan maken suttit och väntat på henne i en halvtimme.

Efter det fungerade ingenting ordentligt. Jag åt för att jag insåg att jag måste bli mätt. Samtidigt mejlväxlade jag med styrelsen jag själv sitter i för att försöka reda ut de sista frågetecknen inför konferensen vi ska hålla på fredag. Och frustrationen steg. Jag har lagt närmare två timmar om dagen på konferensen senaste veckan, och det är ett i stort sett helt ideellt arbete. Varje gång jag försökt delegera något har det kommit tillbaka som en bumerang. Så även i går kväll. Så jag var trött, less, frustrerad och snart ganska arg.

Dessutom bakade jag en kaka till konferensens berömda kakbuffé, och försökte prata i telefon med vår extraflickas fostermamma om saker som är bekymmersamma och tråkiga.

Då kommer lilla M ut i köket och säger: "Mamma, det står på ridskolans hemsida att en flicka blev våldtagen där i går." Nytt pådrag. Samtal till farfar som ska med till stallet i dag. Samtal till föräldrarna till kompisen som skulle följt med, men som farfar nu inte vågar ta ansvar för. Samtal med lilla M som efter en stund frågar: "Mamma, vad är egentligen våldtäkt?"

Och så måste allt stå tillbaka för det. Kakorna får vila på spisen. Mejlen stängs av. Mamma ligger hos lilla M och pratar och pratar.

När allt lugnat ner sig kokade jag te och maken och jag satte oss för att äta några mackor och pratar. Då piper lilla M:s mobil till. Klockan är halv tio. Lilla M är elva år och ska inte få sms vid den tiden. Hon ska inte ens vara vaken, men det är hon förstås och piper upp och läser och säger: "Det här var konsigt". I sms:et står det: "finns där någon m som känner e som går i kunskapsskolan i x-kommunen?" Lilla M svarar snabbt "Jag känner ingen e". Tillbaka kommer "vad heter du? hur gammal är du?"

Tajmingen är dålig. Sönderstressade oroliga föräldrar har ingen tolerans för konstiga meddelanden från okända avsändare, som känner till ens försvarslösa dotters namn. Efter snabbt detektivarbetet med telefon och hitta.se ser vi att samtalet kommer från en Erik i en grannkommun och snart hittar vi ett hemnummer att ringa, till en mycket förbryllad mamma. "Min son är sex år", säger hon. Pedagogen i mig vill gratulera henne för att hon har ett sådant bildat barn som inte bara kan leta rätt på telefonnummer till okända flickor (vi har fortfarande inte förstått hur just det gick till) utan också skriva rättstavade sms. Det klarar inte min sjuåring. Men faran var över för denna gång. Åtminstone ur den aspekten. Men stresseländet vevar vidare. Och problemet är evigt det samma: Ja, jag förstår att jag är stressad. Ja, jag fattar att det inte håller i längden. Men vad ska jag göra då?