Terminologi

Lilla A leker hund med sin gudsyster Sprallinen, tre och ett halvt. De kryper omkring på golvet ganska lättklädda:
Lilla A: - Vad är du för hundras?
Sprallinen tänker så det knakar och kommer på: - Prinsessa!
Lilla A: - Nej, nej, vad är du för hundras?
Sprallinen tänker ännu längre: - Råtthund!

Setting the record straight

Vår vän J försöker visa sig intresserad: - Så hur uttalas egentligen det där instrumentet du spelar, "åbå" eller "åbåe"?
Lilla M: - Fagott.

Om lärare

På DN:s ledarsida skriver man i dag om att vi i Sverige verkligen gillar små skolor, men att det lätt går ut över kvaliteten. Man måste nämligen låta lärare undervisa i fler ämnen än de är utbildade till för att få det att gå ihop. Jag ler lite i mitt stilla sinne. Mitt intryck är nämligen att ämneskunskap är ganska nedprioriterat i skolan.

Jag undervisar ju själv blivande lärare. I våras gjorde en av de en övning med oss. Vi skulle skriva ner tre egenskaper vi tyckte var viktiga hos en lärare, både jag och de andra studenterna. Studenten i fråga hade gjort samma sak med eleverna i några klasser där hon praktiserat.

Jag skrev något i stil med "påläst, pedagogisk, engagerad". Det där är förstås något jag tänkt på förut, ganska ingående. En lärare ska vara någon som har väldigt djupa kunskaper i ett ämne, är bra på att förmedla dem och är intresserad av sin omgivning. Jag var den enda som skrev något sådant på min lapp. Alla andra var fullständigt överens med eleverna om vad som var viktigast hos en lärare: De ska vara snälla. Så nej, kunskaper är tydligen ingen big deal.

I korthet

Vi tillbringade helgen alla fem i Eskilstuna: Parken Zoo, Sigurdsristningen, bad i två småsjöar, och i Mälaren vid Sundbyholm. Sedan åkte vi och lämnade extraflickan hos hennes riktiga mamma för första gången. Hon ska vara där en vecka. För mig kommer det att ta längre tid än så att komma över den upplevelsen. Vad orättvist livet kan vara. Vad svårt det är att leva med. Vad svårt det är att koppla bort hur hon har det nu.

Ett öra rött

Jag har ett komplicerat förhållande till smärta. Visst, jag är medveten om att de flesta människor faktiskt inte gillar att ha ont, och de som gör det är nog också ganska selektiva i sitt gillande. Åtminstone tror jag inte att masochister heller jublar när de får reumatism.

Hur som helst, smärta som är bekant och begriplig har jag, som de flesta andra, lättare att tåla. Jag tror inte att det har så mycket med smärttrösklar att göra. Så länge som jag varit vuxen har jag till exempel haft en magåkomma, ett funktionsfel snarare än en sjukdom, som ibland är ganska smärtsam. Det tacklar jag numera ganska bra, trots att det kan göra så ont så att jag faktiskt väldigt nästan svimmar. Andra tillstånd, som är mycket mindre smärtsamma, klarar jag inte av att tackla alls.

Som de flesta av mina läsare vet har jag haft en del besvär de senaste nio månaderna. Jag har vid det här laget fyra olika möjliga diagnoser. Den senaste är diskbråck. Jag har en massa olika symptom hopbakade i ett. När det gör som mest ont sitter smärtan som ett stålband tvärs över höfterna så att jag knappt kan gå. Då är jag på ganska gott humör. Betydligt mindre ont gör det när det sitter i rumpan, men då blir jag deppig och fixerad. Går och känner efter hela tiden.

Nu mår jag ganska bra, tack vare min kiropraktor. Däremot har jag sedan en vecka tillbaka problem med käken. Det började som hetta. Det kändes som om jag suttit med halva ansiktet i solen och örat lyste ilsket rött. Eftersom det började för två veckor sedan var ingen sol inblandad. Så småningom började det likna smärta så jag gick glad i hågen till tandläkare. Där blev jag röntgad och fick av den vackra jamaicanskan jag har som tanddoktor höra: "Nej, det syns ingenting. Jag förstår inte riktigt varför det hettar."

Och ner faller jag genom falluckan. Allt blir overkligt. Det gör ont. Inte det ondaste jag varit med om. Långt, långt därifrån. Det gör inte ens ont hela tiden. Men min värld kretsar kring min käke. Jag klämmer på den. Jag känner efter. Jag pratar tandvärk med folk. Jag sysselsätter mig hela tiden för att tänka på något annat. Är det tandvärk? Är det något annat? Och i sådana fall vad? Tänk om det inte går över! Tänk om jag ska springa till läkare i nio månader med det här nu. Och hur ska jag stå ut?

Idag var jag tillbaka hos tandläkaren igen och hon började rotfylla. Men går ångesten också att rensa, tillsammans med kanalerna? Och hur ska jag sluta känna efter?

Mammamoppen

Lilla A och mamma ger sig ut en kväll för att lukta på gullregnet. Lilla A far först, på sin cykel, och ropar ut sina iakttagelser om alla fordon som kommer förbi. Efter kommer den värkbrutna modern.
Lilla A: - Titta, där är en motorcykel. Och det där är moped för den är tjock och går långsamt. Precis som du, mamma.

Lilla A och moralen

Mamma (kör bil och försöker vara rolig): - Där har vi E:s mamma. Henne ska vi inte köra över.
Lilla A: - Mamma, man ska inte köra över nån. Inte ens om det är tjuvar. De har lika värt liv som vi, även om de är dumma.

Nä, det blir nog inget

Alltså, jag är verkligen för det här med demokrati. Jag tycker att man ska rösta så fort man har chansen, i riksdagsval, i folkomröstningar, i Melodifestivalen. Men det här med EU vållar problem.

Jag erkänner direkt: Jag är dåligt insatt. Jag vet inte vad jag tycker om Lissabonfördraget. Och andra saker förstår jag, men har inte hunnit tänka färdigt om, som införselbestämmelserna. Bra eller dåligt? Ingen aning. Så där håller det på.

Det enda jag varit helt säker på från början var att jag inte skulle rösta på Piratpartiet eller Junilistan. Inte på Sverigedemokraterna heller, så klart. Men sedan tog det stopp. De partier jag trodde att jag skulle kunna gilla visade sig ha en del skumt i sina valmanifest (ja, lite har jag faktiskt ansträngt mig). Så till slut gjorde jag det enda rätta. Jag gick in på dn.se och gjorde deras test. Och det visade sig att jag tyckte mest som ... Folkpartiet!

Vilket tur att jag är begåvad med ett sådant bekvämt sofflock!

Funderingar

Lilla M: - Mamma, det där med att vara lesbisk ... Visst räknas det inte om man är kär i sin mamma?

Saker jag lärt mig i provhytten

1. Man ska inte gå och prova baddräkt om man redan känner sig ur humör.
2. Jag kommer aldrig, aldrig mer att visa mig offentligt i bikini.
3. Baddräkter kan vara hur dyra som helst. De är inte mer klädsamma för det.
4. Baddräkter görs generellt sett inte för den halva av Sveriges befolkning som släpar omkring på övervikt.
5. Jag kommer inte att låta något att detta hindra mig från att bada i sommar.

Fotboll och ... hur ska jag säga det här nu då? ... idioter

I lördags spelade lilla A sitt livs första fotbollsmatch. Vi föräldrar var överväldigade av att det faktiskt såg ut som fotboll. Barnens överväldigades av att de vann med 4-2. Men det jag tänkte på allra mest var, som vanligt, hur konstiga människor är som gillar fotboll.

Matchen hölls i min gamla barndomskommun, Solna, och när vi var på väg ut ur centrum efter lunchen pekade jag på stadion och sa:
- Det är där AIK spelar.
- Jag är inte intresserad av AIK, sa lilla A.
Då dyker det plötsligt upp en tant bakom oss som slänger ur sig:
- Det måste du vara. Annars får du inte vara i Solna.

Ja, jag fattar att det var ett skämt. Men skrattade någon? Nä. Kan man, generellt, förvänta sig att en väldigtnästansjuåring tycker att sådant är kul? Nä.

Vidare till idrottsplatsen där jag hamnar några säten från en pappa med ... ähm ... visst intresse för fotboll. Det är ganska lustigt egentligen. Plötsligt har jag en massa människor i min bekantskapskrets som är väldigt intresserade av fotboll. Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det gick till. Den här pappan är alltså capo i AIK, och för en kvinna som inte tillbringade sina tonår med att spela eller titta på fotboll utan med att skriva en roman om förintelsen, har det ordet helt fel associationer.

Hur som helst, där spelar våra barn - och motståndarna kvitterar med ett fint mål. "Nej", säger jag och applåderar sedan bedriften.
- Hejar du på fel lag? säger pappa capon, helt utan ironi.
- Men de var ju duktiga, säger jag.
Han skakar på huvudet.

När barnen spelat klart blir det match i division 1 för damer. In kommer en mycket högljudd hejaklack för vårt eget lag. Då blir lilla A ledsen. Hon tycker det är synd om motståndarna för att ingen hejar på dem. Pappa capon skakar ännu mer på huvudet.

Och jag skakar på mitt. Åt hela fotbollsfenomenet.

Hon är gullig när hon sover

Idag fyller lilla A sju år. En del människor blir kanske glada och trevliga på sin födelsedag. Lilla A blir en tyrann.
- Idag fyller jag år, idag får jag bestämma! deklarerade hon frankt och utnyttjade flitigt sin nya ditatorsroll till att beordra oss att sjunga, förbjuda oss att äta innan hon sagt att det var okej och så vidare.

Efter middagen utspelade sig följande lilla replikskifte:
Lilla A (på toaletten): - Jag är klar! Jag är klar! Jag är KLAR!!!
Mamma kommer rusande.
Lilla A: - Jag är inte färdig. Gå din väg. Man ska inte stå och se på när ens barn bajar.

Och ja, hon är gammal nog att torka sig själv. Och ja, hon är rätt söt, trots allt.

Lilla A och könsrollsdebatten

Lilla A ser alla barn och föräldrar strömma in till barnkören när hon utbrister, förbluffat:
- Titta! En pappa!!!

Between the rock and a hard place

På senaste tiden har jag mer än vanligt känt mig klämd mellan mitt arbete och mitt privatliv. Eller snarare, mellan mina båda arbeten. För det är så det känns.

Naturligtvis har det mycket att göra med det faktum att maj är en fullspäckad månad på jobbet både för mig och maken, samtidigt som den är full av avslutningar och utflykter för barnen. Förra veckan skulle det vara två lunchmatsäckar, den här veckan en. Och det är orimligt mycket logistik.

Innan man får barn tänker man kanske "Men hur svårt kan det vara? Det är väl bara att slänga ner något i en matlåda till ungen." Men sedan inser man att den där matsäcken kommer ovanpå allt annat. En matsäck som grädde på moset alltså. Och för varje ny sak att komma ihåg, varje ny skjutsning, varje lapp som ska tillbaka ifylld, blir marginalerna allt mindre.

Dessutom känner jag, säkert fullständigt orättvist och utan verkligt fog, att det hela tiden är min tid som tas i anspråk. Min tid som inte respekteras. När jag försökte förklara för lilla M hur jag kände det sa hon: "Men vad är viktigast egentligen, jobbet eller vi?" Jag förklarade förstås att mina studenter inte riktigt köper det resonemanget och det förstod hon, men det är en intressant och symptomatisk replik. Skulle de säga så till sin pappa? Jag tror inte det.

För där finns en hel del spännande skillnader. Maken kan till exempel jobba hemma, med hörlurar på, och inte bli störd. Jag får inte vara ifred många minuter i sträck. Och där är pudelns kärna. Jag känner mig älskad, men inte respekterad. Då blir minsta struntsak en provokation. Lilla M stänger av datorn för hon tyckte att jag sa åt henne att göra det, och för mig låter det som "Mammas jobb är inte så viktigt. Hon har väl tid att sätta på den igen."

Och så byggs det på och på och hemma går en sur och tvär mamma som diskar och tvättar och drar upp maskrosor medan maken jobbar med hörlurar på och barnen skriker "Mamma, kom hit!" i kör. Och inte en enda studenttext blir rättad på en hel lång helg och det dåliga samvetet skriker ikapp med barnkören, och rösten där inne som säger: "Men jag då? Men jag då?"