29 september 2011

Att tvinga andra

För en tid sedan tvingade vi lilla A till något hon absolut inte ville. Hon lämnade vittnesmål hos polisen. När det först kom på tal diskuterade vi saken länge och väl med henne, just för att vi ville känna att hon gjorde det frivilligt. Då sa hon ja. Oturligt nog dröjde det sedan två månader innan polisen hörde av sig igen och hennes ja hade blivit ett nej. Hon var arg, ledsen, rent av förtvivlad, men vi stod fast för vi tyckte inte att man kunde ändra sig i det läget.

Efter det har det kommit om och om igen, i de mest triviala sammanhang: "Mamma, du tvingar mig till saker hela tiden." Och det gör jag ju. Det gör alla föräldrar. Men för mig har det gått och blivit en närmast existentiell fråga. Vad har man rätt att tvinga någon till? Vilka medel får man ta till?

Jag har varit så stolt över att jag hittat ett sätt att "tas med" lilla A. Hennes humör har gjort att vi haft stenhårda konflikter. Nu har jag lärt mig att gå runt dem. Att avleda uppmärksamheten. Att luras, får man väl säga. Men samtidigt har jag ju berövat henne möjligheten att säga nej - att skrika nej, om det är det hon vill.

De senaste dagarna har vi haft ett nytt sådant fall uppe. Lilla A har något som heter Elevens val i skolan, som förläggs till tre heldagar per termin. Hon valde konst och bild och med två dagars varsel blev det bestämt att de i dag skulle åka till ett konstmuseum. Men lilla A ville INTE. Jag vet inte varför. Kanske spelar det ingen roll. Det viktiga nu tror jag var att hon fick bestämma. Vi lät henne vara hemma. Läraren är sur, men det får hon vara.

Vad tvingar du andra till? Vad kan man tvinga andra till?

27 september 2011

Problemet med sex

Den som följt mig ett tag vet att jag skriver skönlitterärt på min fritid. Kanske tillhör du dem som minns mina problem med några scener ur mitt förra manus. Nu sitter jag med likartade problem igen. Kort och enkelt uttryckt: Hur skildrar man sex på ett schysst sätt? Eller: Hur skildrar man schysst sex på ett litterärt sätt? (Och ja, någon dag kan vi sitta ner och diskutera varför mina berättelser alltid hamnar där.)

Misslyckat sex känns något lättare att hantera - men lyckat? Vilken väg ska man gå? Vilka ord ska man välja? Ska man låta det förbli en het gröt, eller liksom klafsa rakt igenom, i ullstrumporna?

Vad säger du? Har du läst någon riktigt bra sexskildring i en bok - inte sådant som kan betraktas som erotika, utan en i övrigt rätt "normal" roman? Alla boktips mottages med största tacksamhet, liksom alla reflektioner om vad som gör bra boksex bra.

20 september 2011

OMG! That's so cool!

I lördags spelade Jedward i Stockholm. För er som inte vet det kan jag berätta att de är en irländsk popgrupp som bestär av de båda nittonåriga enäggstvillingarna John och Edward Grimes. Faktiskt var detta min tredje Jedward-konsert på några månader. Mest följer jag med som sällskap till min döttrar. M är numera ett fullfjädrat jedicated Jedhead, invånare på Planet Jedward.

Och om någon nu tror att jag tänker skriva en lång drapa om hur usla de är musikaliskt så tror ni alldeles fel. Det där klarar musikrecensenterna alldeles utmärkt - och sorgligt förutsägbart - själva. För när har en flickidol någonsin undgått att sågas? I stället tänkte jag prata om det recensenterna missar: Att detta faktiskt är ett rätt intressant fenomen.

För jag anar att pojkarna står för ett nytt mansideal. De säljs helt utan inslag av tuffhet. Till skillnad från tidigare pojkband har de inte trasiga jeans, de tittar inte surmulet under lugg och visar perfekta tvättbrädor. Istället är de fllicksöta, glittriga och avgjort androgyna. Deras uppfattning om att trasha ett hotellrum är att leka kuddkrig. De har öppet sagt att de fortfarande delar sovrum för annars saknar de varandra för mycket. De filmar sig själva flitigt - bland annat när de öppnar post från sina fans och när de får gosedjur i present skriker de "Oh my God! That's so cool!" De är helt enkelt en slags korsning mellan buspojkar och nallebjörnar. Fast med mer hårsprej och paljetter.

Därmed inte sagt att deras fans inte åtrår dem. När vi var på konsert i Glasgow uppstod det största jublet när pojkarna började klä av sig. Fast de hade kläder på sig under.

Men det finns en annan aspekt som jag också tycker är intressant. Bröderna slog igenom när de som sjuttonåringar var med i The X Factor - en brittisk motsvarighet till Idol - och redan från start haglade de elaka kommentarerna, från såväl programledare som medier. Pojkarna själva verkde ta det med ro. Kanske för att de haft lite träning. För ganska snart dök historierna upp om hur de mobbats i skolan för att de var så avvikande och letar man lite på nätet hittar man en plågsam mobilfilm där de uppträder i skolan och man tydligt hör "kamraternas" hånskratt.

Som gammalt mobboffer tycker jag det är mycket följdriktigt att Jedwards webbplats heter Planet Jedward, men till skillnad från de flesta av oss är de inte längre ensamma på sin planet. De har sällskap av tusentals flickor (och några pojkar) från nästn hela världen. Och på den planeten verkar det inte finnas någon konkurrens. Som en flicka skriver: "Vi ska inte bråka. Vi är ju alla här för samma sak: För att stödja John och Edward." Men det stödet går inte bara åt ett håll, för ibland svarar Jedward sina fans. Mest är det små utbrott som "WE LOVE YOU ALL", men ibland specifika svar, som till flickan som var bekymrad över alla sina finnar: "spots are just crashing at your face because it's so cool".

Så mig gör det ingenting om M bor kvar på Planet Jedward ett tag. Jag tror man har det ganska bra där.

28 maj 2011

Tjej eller tant?

Den här veckan gästades Stockholm av Judith Butler. För er som inte vet det är hon en av världens främsta queer- och feministteoretiker. Hon menar bland annat - grovt populariserat - att det finns två kön därför att språket säger det - i själva verket finns det en mängd olika. Hon menar också att heterosexualitet är ett inlärt beteende.

Man må tycka vad man vill om det, men jag minns första gången jag möttes av tanken att vi inte behöver dela in oss i bara manligt och kvinnligt. Jag upplevde det som en stor befrielse. Kanske beror det på att jag aldrig sett mig själv som oerhört kvinnlig. Jag är inte transgender och biologiskt sett är ju helt klart kvinna. Dessutom har jag åtminstone hittills alltid varit heterosexuell. Kanske är mina egna bekymmer ett gott bevis på att våra könsroller är väldigt trånga kostymer, även för så välanpassade människor som jag.

En gång i tiden hade jag en chef som hävdade att "kvinna" var en slags hederstitel. Alla kvinnor var inte egentligen kvinnor, menade han. Och han var ganska tydlig med att bland annat jag inte var någon kvinna. Från det ögonblicket problematiserades alla ord som rörde det kvinnliga för mig. Om jag inte var kvinna - vad var jag då? Ordet "tjej" gillar jag inte på vuxna kvinnor. Jag tycker att det är förminskande. När kvinnor i 60-årsåldern kallar sig kvinnor undrar jag i mitt stilla sinne varför de inte vågar växa upp.

Ett ord som jag däremot gillar är "tant". Det är jag ju rätt ensam om. En kvinna ska inte vilja vara tant. En kvinna ska faktiskt sky det som pesten. Det är synonymt med att vara gammal, oattraktiv, lite pinsam. Uppenbarligen har andra kvinnor helt andra associationer till ordet än jag.

När jag växte upp titulerades alla vuxna kvinnor i min närmiljö "tant". Mamma hade tant Ajna, tant Signe, tant Majken. Mormor hade tant Dagny, tant Helga, tant Siri. Farmor hade tant Herta. Det var alla möjliga sorters kvinnor, en del snygga, paranta och världsvana, andra kutryggiga äldre kvinnor som dragit tunga lass i livet. Ingen av dem hade några invändningar mot att vara tanter. Och jag tänker att den som träffat dem - och i synnerhet min farmors tant Herta - aldrig skulle opponera sig mot att kallas tant.

Tant Herta och min farmor lärde känna varandra när farmor blivit änka och tog jobb som sekreterare på en tidning för att försörja sina barn. Tidskriften hette Våra nöjen och chefredaktören hette Herta. Så kom hon in i våra liv, en gigantisk, spirituell, varmhjärtad och hyperintelligent dam, som aldrig gifte sig men "adopterade" alla behövande som kom i hennes väg och alltid mådde "sagolikt bra" om man ställde frågan. Hon är en av de bästa förebilder jag kan tänka mig.

Jag tror att aversionerna mot ordet "tant" är knutet till tanken att kvinnor inte får åldras. Vi ska alltid vara sisådär 25, attraktiva och sexiga och tillgängliga för män. Vi ska vara tjejer, brudar, kanske kvinnor, men absolut inte tanter.

Vad är du?

03 maj 2011

Fort ska det gå

Många med lite större barn verkar med jämna mellanrum drabbas av nostalgi och bli sittande med de gamla hemmafilmerna med tårarna i ögonen och titta på hur söta barnen var när de var små. Det gör aldrig jag! Delvis handlar det förstås om att jag inte har någon kamera - och därmed begränsat med filmer - men framför allt om att jag inte tycker att småbarnsåren är något att längta tillbaka till.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, få för mig att göra det har jag alltid mina dagböcker som ett snabbt botemedel. Som det här inlägget till exempel, från 30 juli 2002, när lilla A var två månader och (lilla) M fyra år: "Åt på Stadshotellet i Vimmerby. Inte så lyckat. Servitrisen var lite sur, alla kritiska och jag fick skicka ut min mat som inte gick att skära - varpå maken skällde ut servitrisen. När min mat kom in igen fick maken gå ut med en stökig lilla M och lilla A ville bli ammad. Hon krönte sedan det hela med att kräkas över hela mig."

Alla mina dagböcker från den tiden är en formlig orgie i arg fyraåring, kräkig och tidvis sjuk bebis och tortyrliknande nätter, och då tyckte jag ändå, på den tiden, att vi hade det förhållandevis lätt om man jämförde med andra. Nej, stora barn = bra barn, det tycker i alla fall jag. Eller som en vän till mig uttryckte saken när hennes svärmor ojade sig: "Åh, vad de är underbara. De skulle egentligen aldrig bli stora!" "Jo, det ska de", sa min vän, "och fort ska det gå!"

28 april 2011

En vindflöjel i full storm

Jag har skrivit förut om detta med att vara tonårsförälder. Trots att jag inte ens är det ännu. Men jag får lov att hålla med mig själv. Det är spännande. M är inne i en identitetssökarfas som ibland nästan känns våldsamt ombytlig. Allt omprövas, från en dag till en annan. Ganska ofta känner jag mig som om jag satt och tittade på en vindflöjel i full storm - ditåt, nej ditåt, nej ditåt, nej ditåt - och aldrig åt det håll man tror.

Hur förhåller man sig till det då, som förälder? Jag känner förstås igen mig, det gör väl alla, men det räcker liksom inte. Det är ju inte heller alltid lätt rent känslomässigt. Vare sig jag vill det eller ej har jag ju synpunkter på vad hon ska vara och bli. Det är inte politiskt korrekt, men sant i alla fall. Kärlekens är förbehållslös, men man kan ju önska sig saker för sina barn ändå.

Så vad ska man göra med allt detta som kommer och går? Ska man bejaka? Försöka hålla emot? Bara ta det lugnt och luta sig tillbaka? Och om man ska sätta gränser, vilka är det? Ska jag till exempel oroa mig för att hon tittar på tv fem timmar om dagen och försöka begränsa det? Eller ska jag tänka att det är en fas som även hennes kompisar går igenom just nu och att det hör till? Ska jag hjälpa henne att hitta nya fritidsintressen när de gamla faller bort? Ska jag bejaka hennes idéer om mathållning och laga vegetariskt ena veckan, kosher nästa? Ska jag säga att det är okej att ha blått hår (jo, jag säger att det är okej) eller är det i själva verket motståndet hon söker?

När jag överlägger med mig själv så där riktigt ordentligt kommer jag fram till att jag nog ska ta det lite lugnt och lägga mig liksom mitt emellan. Det här är en process hon måste gå igenom. Jag får stå kvar som den trygga punkt min lilla vindflöjel kan haka tag i. Jag får påminna mig själv att det här är hennes liv att leva. Och sedan, när det blåst klart, så får jag se till att gilla läget och älska den hon blev (så klart)!

04 april 2011

Att göra det man inte vill

Lilla A är rädd för sprutor. Väldigt, väldigt rädd för sprutor. I dag på morgonen har hon tagit sin sista trippel och hon har gruvat sig i veckor. För den som inte är spruträdd kan ju detta vara svårt att leva sig in i. Man tänker "du är pjåskig" eller "om du bara visste vad mycket värre saker det finns här i livet". Fast det beror ju bara på att man inte tänker efter.

För hur ofta är man inte tvungen att göra saker man är rädd för? När jag tänker efter har stora delar av mitt vuxna liv bestått av att ringa telefonsamtal jag var livrädd för att ringa, öppna brev som kändes som döden själva, gå iväg till möten jag skulle gjort vad som helst för att slippa ifrån, tvinga mig själv ombord på flygplan, tvinga iväg mig själv till doktorn. Och allt vad det nu kan vara. Och jag tycker inte att jag har blivit ett dugg modigare av allt det där tvingandet. Ibland blir jag mindre rädd nästa gång, men oftast inte.

Det tänkte jag på när jag satt där med lilla A som grät och grät och sedan ändå räckte fram armen utan att knota. Och jag tänkte att jag inte hade något klokare att säga än "snart är det över".

Vad gör du fast du inte vågar?

17 mars 2011

Melodifestivalen och jag

De flesta jag känner tycker att Melodifestivalen är skräp. De tittar ändå, men har mest kommentarer om hur dåligt det är. Min relation till Mello ser lite annorlunda ut.

Ganska länge var det fullständigt ointressant och pågick i utkanten av mitt medvetande. När jag fick barn som också ville se på tv började vi titta igen. Det sammanföll med att man började ha deltävlingar. Jag tyckte att det gjorde det hela roligare.

Men den stora förändringen skedde våren 2006. De som läste mig redan på den tiden vet att jag var sjukskriven då. I september 2005 fick jag diagnosen utmattningsdepression och hela hösten var ett enda långt lidande. Det kändes som om någon stulit mitt liv och som om jag aldrig skulle få det tillbaka igen.

Så blev det ett nytt år och jag började långsamt bli bättre. I februari drog Melodifestivalen i gång - och jag kände mig glad. Det är svårt att förklara hur omvälvande det var. Det var som att jag varje lördag fick permission från depressionsfängelset och klev in i en värld där solen alltid sken, där alla var glada och snälla. Hur kan man inte tycka om något som ger en den kicken?

Och det höll i sig. Jag laddade ner musiken på min Ipod och blev glad varje gång jag lyssnade. Och året efter blev jag glad igen. Det är så det är för mig. Ingen stor grej egentligen, men jag blir glad. Och jag tänker att jo, det är ju faktiskt ganska stort.

07 februari 2011

En gigants död



Ignorera den fåniga videon och lyssna på gitarren.



Och det här är bland det snyggaste som gjorts med en gitarr.

05 februari 2011

Det går för fort!

M: - I sommar ska jag nog skaffa guldkort till Grönan så att jag kan åka dit med mina kompisar.
Heli: - Mm, vi får se.
M: - Mamma, jag fyller tretton. Jag måste skaffa mig lite liv!

21 januari 2011

Flexibel

M: - Jag ska bli vegetarian.
Mamma Heli: - Då får du laga din mat själv. Och du måste lära dig en massa om vad du ska äta så att du inte får någon bristsjukdom.
M: - Men jag ska äta fisk. Och kött ibland. Typ på min födelsedag och så. (slås av en tanke) Förresten, kan man äta calzone?
Mamma Heli: - Nej, den innehåller ju skinka.
M: - Då ska jag bli en sådan där vegetarian som äter vegetariskt när hon kan.

02 januari 2011

Shop 'til you drop?

Jag har alltid gillat julklappar, både att ge och att få. I den mån det har spritts idéer i släkten om att bara barnen skulle få julklappar och inte vi vuxna, har de inte kommit från mig. Däremot har jag alltid tyckt att man ska ge med måtta. Jag har haft en julklappsbudget och i stort sett hållit den, år från år. Jag är ingen stor fan av överkonsumtion eller det genomkommersialiserade samhälle vi lever i. Sedan den julen när M var tre år och till slut grät av utmattning för att hon inte orkade ta sig an ett enda paket till, har vi också haft en gräns vad gäller antalet klappar.

I år bröt vi mot våra principer för första gången. M önskade sig, hett och innerligt, en väldigt dyr mobil (nej, inte den där allra dyraste). Lilla A önskade sig några riktigt dyra elektroniska leksaker. Så vi hade två vägar att gå: Antingen köpte vi några billigare saker, som de inte ville ha, eller så köpte vi oss en lugnare och trevligare jul. För varför ska vi vara de enda som håller emot när andra familjer sprider tusenlappar över sina barn? Varför ska andra barnen springa omkring med ifåner i skolan medan M får skämmas över sin gamla gratistelefon?

Sagt och gjort, vi köpte de hett efterlängtade sakerna, barnen blev lyckliga, vi blev fattigare, jag köpte en get eller två för att döva samvetet.

I mellandagarna kom M:s ena bästis och hälsade på. Hon hade också fått julklappar. Hon hade dessutom fått julklappspengar att shoppa för. Närmare bestämt 2 300 kr. "Hoppsan", sa jag, "vad ska du köpa för dem?" "Eh ... de är redan slut", sa hon. 2 300 kr. Två shoppingturer i mellandagarna. Tjejen är tolv år.

Har jag ens rätt att ha en åsikt om det här? Jag menar, folk ger väl vad de vill till sina barn? Men ändå ... Jag försöker komma på något tillfälle i livet när jag gjort av med så mycket inom loppet av en vecka, utan att köpa några direkta kapitalvaror. Inför bröllopet kanske. Och inför min 40-årsdag.

Hur ofta har du shoppat loss för så mycket? Kan det i själva verket betraktas som normalt och jag som konservativ och allmänt patetisk. Vad tycker du?

31 december 2010

Gott slut 2010!

Egentligen tycker jag faktiskt inte om nyår. Det är klart att jag varit med om en och annan rolig nyårsafton. Den gången för 23 år sedan, när maken och jag blev ihop, får väl räknas som etta. Nyår på ett kryssningsfartyg på Nilen var inte heller dumt. Men faktum är att de senaste årens mycket nedtonade aftnar har varit de bästa. Sedan lilla A föddes och vi flyttade till huset har vi alltid varit hemma. Två gånger har vi haft förstärkning, men annars har det bara varit vi, med fin dukning, god mat, engelska smällkarameller, tomtebloss och en bra film.

Innan jag blev gammal nog att få göra som jag vill var nyår mest en ångesthögtid. Man måste ha så roligt, vara på rätt ställe med rätt människor och allt slutade vanligen i besvikelse. Och innan dess, när jag faktiskt var barn, ja då var det ångest i dess renaste form.

Men i kväll blir det bara vi, med lax och oxfilé, nya guldiga ljuslyktor, silvriga paket under granen och ett förhoppningsvis riktigt gott slut! Och det önskar jag er alla!

24 december 2010

Tjugofjärde luckan - god jul!

Amaryllisarna har slagit ut. Julservetterna ligger på sin plats. Alla är feberfria (speciellt om man låter bli att ta tempen). Mormor och morbror kommer. Kanske finns det så småningom också möjlighet att se barnaögon tindra.

God jul på er, kära läsare, where ever you are!