Nu är det sommar

Något har inträffat som en del kallar sommar och det har vissa följder. Om ni tycker att jag bloggar oregelbundet så beror det på att jag bloggar oregelbundet. Men det blir bättre så småningom.

Oväntad replik

Lilla A på väg hem från Gröna Lund: - Pappa, du måste duscha mig när vi kommer hem så att jag får bort den där pizzabiten ur naveln.

Ja, gör det!

Här kommer ett litet bidrag till alla er språknördar och ihopskrivningsfetischister med hälsningar från Götet.

Rapport från en så kallad semester

I söndags var det lilla A:s tur att åka på kortsemester med mamma. Så vi klev på ett skrammeltåg och reste till Göteborg. Till lunch fick hon plättar för femtielfte dagen i rad. Nu var det nog dags med något annat snart, tyckte mamma. "Pannkakor," föreslog lilla A.

Väl framme hos släktingarna passade lilla A på att bli hundfobiker (de har en Jack Russel) och på allmänt dåligt humör. Måndagen tillbringades med sightseeing, och mamma lärde sig att Göteborg är en väldigt handikappanpassad stad. Så till den milda grad handikappanpassad att lilla A tappade all känsla för var trottoaren tog slut och gatan började. Sedan åkte vi Paddan, och upptäckte att vissa av oss inte gillade sjögång.

På tisdagen tog vi med sysslingbarnet, jämnåriga lilla D, och åkte till Liseberg. Ibland förfäktar jag idén att barn är ungefär som människor. Fast det var å andra sidan innan jag tillbringade en hel eftermiddag på Liseberg med två sockerstinna sexåringar med glittriga kaninöron. Men när de somnade tillsammans på kvällen i samma säng var de ganska söta, och att tillbringa kvällen med lilla D:s föräldrar var ingen uppoffring.

Sedan åkte vi hem. Och jag fick chansen att konstatera att tre timmar på ett X2000 kan kännas mycket längre än fem timmar på ett skrammeltåg om man har sällskap av en åksjuk liten glitterkanin.


Skrammeltåg.


Snabbtåg.


Glittrig kanin och läskig vovve.

Sista och första

Idag har jag för allra sista gången hämtat ett av mina barn på dagis. Det känns lite egendomligt.

Ikväll är det också min allra första semesterkväll. Åtta veckor - here I come!

Vi överlevde!

Och inte bara det, vi hade det kanonbra! England visade sig från sin bästa sida, och allt gick helt problemfritt. Hem kom vi, utan pengar och med tunga resväskor, precis som vi hade tänkt oss.

Nu har jag lite efter semestern-blues. Vilken tur då att nästa semester börjar på lördag - och varar i åtta veckor eller så!

Heliotropen går till väders

Det finns en sak som sysselsatt mina tankar mer än något annat denna vår, trots att det inte synts här. På onsdag reser jag och lilla M till London, och det är underbart, fantastiskt, och totalt skräckinjagande. Flygning är den mest omhuldade av mina många fobier. Jag har flugit ganska mycket, eller gjorde det i alla fall förr, men jag har aldrig varit obesvärad.

Två gånger har jag bestämt mig för att aldrig mer sätta mig i ett plan. Första gången var i slutet av 80-talet när jag var i USA och ett plan störtade på väg till den stad där jag befann mig. Hem måste jag ju med ett plan, eller snarare flera, men sedan väntade flera års moratorium.

Andra gången var 11 september 2001, och jag har faktiskt hållit det löftet fram till nu. De senaste två åren har jag börjat leka med tanken att trots allt flyga någon gång igen, under kontrollerade former. Ryanair till London känns hyfsat kontrollerat. (Nej, berätta inget negativt ni känner till om säkerheten på just de planen!) Ändå har det legat en underton av oro över allting de senaste månaderna. Det har smittat av sig på allt runt omkring. Jag har oroat mig för att något ska vara fel med bokningen. Jag har oroat mig för att att vi ska bli sjuka (och den senaste veckan för att vi inte ska hinna bli friska). Jag har oroat mig för resan till flygplatsen, resan från flygplatsen och precis allting annat också.

Ändå ska jag iväg. Jag är fast beslutan att följa mitt eget råd. Varje gång lilla M vägrar att stiga in i en hiss eller backar för att ringa en kompis säger jag samma sak: Det enda sättet att komma över sin rädsla är att göra det man är rädd för. Ju mer man låter bli, desto räddare blir man. Så jag ska stiga på det där jävla planet!

Revolution!

Jag tror att jag lider av någon slags auktoritetsfobi. Varje gång jag skrivit på ett anställningsavtal i mitt liv har det känts som om jag sålt mig själv till slaveri. Nu har någon rätt att bestämma över mig och min tid. Som ung tyckte jag att det var så jobbigt att jag bröt ihop när jag hade ett sommarjobb och min syster fick gå iväg och sköta det åt mig (hon var inte så ledsen för det när hon fick lönen). Det är inte arbetet jag räds, utan just att jag ger någon annan makten över mig.

Allt det där blev jag påmind om när jag i måndags var med lilla A på dagis. De är ju tjugonio barn i hennes grupp och det gör givetvis att de måste ha tydliga regler, det fattar jag. Men jag var lite oförberedd på hur jag skulle reagera på det. Jag var med fram till halv två på eftermiddagen. Först var det fri lek inne, sedan fri lek ute. Sedan gick vi in för att ha samling och äta och där började det bli jobbigt för mig.

Det fanns regler om allt, om att man måste byta kläder när man gick in, även om man inte var smutsig eller sandig, om hur man skulle sitta i ringen (varannan pojke, varannan flicka, inte vända sig om, inte prata när man inte hade ordet, rak i ryggen). Sedan skulle det ätas. Då satt en röd lapp uppe som betydde tystnad. Som i total tystnad.

Har ni någonsin suttit och ätit i ett rum med trettio personer där alla är mol tysta? Det finns inget att titta på, inget att läsa. Man måste bara äta och hålla tyst. Det är nog det mest onaturliga jag upplevt. Jag kände mig förflyttad till en filmatisering av Oliver Twist. Och jag ville göra revolution! Jag pratade fast jag inte fick. Jag lockade barnen att fnissa. Jag var värsta sortens subversiva element. Och jag lovade mig själv, tyst men heligt, att våra egna middagar där hemma alltid ska vara som en italiensk film, och att mina barn ska få mer frihet, inte mindre. För om deras vardagar är så inrutade är det nog bara en tidsfråga innan de gör revolution. De bär ju trots allt på mina gener.

Hurra för lilla A, sex år ida'!

I hårdträning inför Cannesfestivalen 2020.

Svårt att svara på

Lilla A, bekynrat: - Mamma, gör det något om man säger lite fel och säger Satan istället för Zlatan?

Mer om översättning

Och sedan går man förstås raka vägen hem och börjar översätta sin roman på engelska. Jag erkänner att den får en del poetiska valörer som den saknar på originalspråk, eller vad säga om följande formulering: "Maybe you have not thought at all, perhaps, it was just a reflex, like the animals that pull themselves out of dying of loneliness, where no one looks?" Fast mest blir den ju bara ... konstig. Och till min stora besvikelse blir Niklas Strömstedt inte Johnny Logan längre och Sundsvall blir inte Brisbane.

Det är kul med översättning!

Jag har länge känt att jag på min blogg diskriminerar läsare som inte till fullo behärskar svenska. Vilken tur då att Google lanserat en ny översättningstjänst. Nu kan jag med bara ett knapptryck få mina inlägg på andra språk. Så här kan till exempel mitt inlägg från den 11 maj se ut på engelska:

"A Little philosophers, with his finger in the nose: - When I have children, it should be those that are not picking on the nose."

Eller så kan lilla A få prata nederländska:

"A Little filosofen, met zijn vinger in de neus: - Als ik kinderen heeft, moet die niet plukken op de neus."

Fast det blir jättemysko när man vill översätta texter som innehåller svenska ortsnamn, eller kändisar som Niklas Strömstedt. Här måste någon lustigkurre ha varit framme. Testa själva.

Det är lätt för mammor att bli oroliga när de ingenting förstår

Lilla M: - J ville ha något snuskigt när vi lekte Lillan, lillan kom in och jag tänkte ge honom en kondom men jag sa fel så han fick en tampong.

Lyckliga slut

Nu är det drygt ett år sedan vår extraflicka flyttade och jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet nu: Att allt skulle bli så bra. Hon fick komma till trygga M & M, och vi fick hålla kontakten. Ungefär en gång varannan månad har hon kommit hit och stannat ett par nätter åt gången. Och nästan alltid ligger det ett kvarglömt plagg hos oss. Just nu har vi både en tandborste och en handduk, och det känns ... mysigt. Hon hör fortfarande hit, är fortfarande en del av vår vardag, men på ett så mycket lättare sätt än tidigare, för nu vet jag att hon har det bra hela tiden. Jag gillar lyckliga "slut"!

Samma gamla visa

Mina trogna läsare kommer att känna igen dagens dilemma. För två år sedan gick jag och några andra föräldrar på lilla A:s förskola ut i krig. Två barngrupper skulle slås ihop och ge en avdelning med 32 barn. Vi rasade och rasade, bland annat med hjälp av massmedia - och allt blev till slut som förskolan bestämt. Och vi fick finna oss, och inse att det går. Det har varit okej under de här två åren, men det har aldrig rått någon som helst tvekan för mig om att det hade varit bättre för varenda liten unge där om gruppen varit mindre.

I höst börjar lilla A förskoleklass och vi har vetat hela tiden att det skulle bli två klasser - två stora klasser. 57 barn talades det om, alltså en klass med 28 barn och en med 29. Som nu, tänker man då, för några barn har slutat på förskolan och det senaste året har de varit just 29. Som det vanedjur man är tänker man att det går ju i alla fall. De blir inte fler. Det blir färre pedagoger visserligen (ja, jag kallar dem också fröknar till vardags), men det ska väl gå.

Igår fick vi hem papper om hur klasserna ska se ut. I lilla A:s klass blir de 30 barn, i den andra 31. Och där har de genast överträtt min smärtgräns. Jag är inte orolig för lilla A egentligen, men det finns en hel del annat som jag undrar över och oroar mig för.

Hur ska tre vuxna hinna se 30 barn? 30 barn som är där varje dag, inte som nu några som är där bara tre dagar i veckan därför att de har fått syskon. Hur ska tre vuxna kunna skapa en fungerande pedagogisk verksamhet med 30 barn? När lilla M gick i förskoleklass var de 20 stycken, ändå tyckte jag att det mestadels handlade om barnförvaring. Hur ska det gå med konflikter när nya grupper ska sättas ihop? Hur blir det med det där busfröet A som gått i en annan grupp på dagis, men som lilla A nu får i samma klass? Pojken som vi lärde känna första gången när han var fyra år och vi hjälpte hans mamma att leta efter honom i hela området i en timmes tid därför att han rymt från henne på Ica. Vem har tid nog att se till att han stannar där han ska?

Och hur ska det gå med F, som ligger långt efter de andra i utveckling och som hamnar i en klass med 31 barn, men utan lilla A, som brukar ta hand om henne när inte fröknarna hinner. Vem ska fixa hennes toabesök när de blir tre fröknar istället för fem? Vem ska hinna med att se till att hon utvecklas när hon är sex är och inte kan tala så rent att man förstår vad hon säger?

Och mest undrar jag över ordförande i barn- och utbildningsnämnden som alltid drar samma gamla visa: Skolpengen räcker (vi har en av de lägsta i länet, den förutsätter minst 25 barn i varje klass för att ekonomin ska gå ihop), skolorna har fått mer pengar (de gick mestadels till att täcka underskottet från förra året) och stora barngrupper är inget problem (välkommen på studiebesök i höst, Mats!).