Hälsokontroll för själen

Någon skrev häromdagen i DN och kommenterade Svenska kyrkans reklamkampanj ”Hälsokontroll för själen”. Det var alltför uppenbart, tyckte skribenten, hur det var meningen att man skulle svara. Som ett simpelt test i någon damtidning. För mig är inte det poängen. Poängen är att det är en sådan avgrund mellan det jag tycker är rätt svar, och hur jag faktiskt lever. Och det är väl just så man ska uppfatta testet?

Om det nu är så att jag önskar att jag fick ägna mer tid åt att bara vara, hur kommer det sig då att jag ägnar så mycket tid och kraft åt att skaffa mer pengar så att jag kan skaffa fler prylar?

En gång i tiden brukade maken och jag säga att vi inte alls brydde oss om pengar. Vi ansåg andra saker i livet vara mycket viktigare. Det blev ett slags mantra, och det tog faktiskt ett bra tag innan jag insåg att vi förändrats, eller kanske var det så att vi i själva verket alltid brytt oss om pengar, men inte ens insett det själva.

Vi är också med i tävlingen ”den som har flest prylar när den dör vinner”. Jag drömmer om den stora vinsten. 22 miljoner på lotto har jag bestämt mig räcker. Då kan jag vara bussig och ge bort hälften till behövande släktingar och vänner så att jag fortfarande kan vara en god människa. Och ändå ha en hel del kvar. Det är en av mina favoritfantasier. Fast jag kan väl inte direkt påstå att den gjort mig lycklig. Och till mitt försvar kan jag säga att jag inte tror att de 22 miljonerna skulle göra mig lycklig heller. Kanske är det lite som med sexfantasier. Visst kan man drömma om att tre okända killar sätter på en i en tågkupé, men, ärligt talat, vem skulle vilja vara med om det i vekligheten?

Men jag måste ju fundera på varför jag hakat på det där tåget. Varför blir man inte nöjd med det man har, och varför tror man att det är prylar som kan göra en lyckligare?

För inte alltför länge sedan drog jag faktiskt slutsatsen att det var så. Jag var med om något som ändrade mitt liv och allt jag trodde på och jag blev nog bitter. Det jag trodde på fanns inte där när jag behövde det, så varför skulle jag bry mig om att tro? Det var ju mycket lättare att skaffa konstgjord lycka genom att köpa något. Och ett par nya stövlar står ju snällt kvar i hallen dagen efter att man köpt dem, och dryper inte av så fort det börjar blåsa.

Men det kanske inte var meningen att det var just lycklig jag skulle bli? Det är nog det som DN:s skribent egentligen slår ner på. Svenska kyrkan framstår lätt som något slags new ageig självhjälpskurs med de där frågorna. Det är lätt att tro att syftet med en tro är att man ska bli frälst och glad och springa omkring och lalla hela dagarna. ”Don’t worry. Be happy” liksom. Men kanske är det inte så. Kanske mäts livsinnehåll lika lite i lycka och hälsa och allt annat sådant som vi upplever som viktigt på ett äkta sätt? Det är inte tänkt som en retorisk fråga, för retoriska frågor har ett givet svar, och jag har inget svar. Jag lovar.

Hur som helst tycker jag att kyrkans frågor är tänkvärda. Men som den gamla universitetslärare jag är så föredrar jag essäfrågor. Så om du vill ha något att bita i kan du väl testa de här:
Vad i ditt liv är du mest stolt över?
Vad bygger du din självkänsla på?
Vad tror du på – egentligen?
Räcker det till?