Gnälltopplistan

Nästa år lovar och svär jag att jag ska bli en ny, positivare människa. En sådan som förkroppsligar skämtet de drog i årets julkalender: "En präst var ute och gick i en park. Plötsligt sket en fågel rakt i huvudet på honom. Prästen knäppte händerna och bad: - Tack gode Gud att inte kor har vingar!" Men i några dagar till föbehåller jag mig rätten att vara samma gamla neggotyp som alltid. Och överst på min topplista över gnäll kommer just nu detta:

1. Att vi inte har fått vara friska under ledigheten. Lilla M var först ut. Hon blev sjuk en vecka före julafton med feber och ont i halsen och är fortfarande inte bra. För tre dagar sedan blev hon dessutom prickig i ansiktet. Som de researchorienterade föräldrar vi är slog vi genast upp allsköns åkommor i böcker och på Internet och slöt oss till att det antingen var en allergsik reaktion eller också, möjligen, svinkoppor. Det stod dock att man skulle kontakta sjukvården om man fick prickiga barn så jag ringde vårdguiden som konstaterade att det antingen var en allergsik reaktion eller också, möjligen, svinkoppor. Vi skulle avvakta och spana efter honungsfärgade sårskorpor. (Om ni tycker det låter äckligt skulle ni ha sett några av bilderna vi såg på Internet.) Hur som helst, i går tyckte vi möjligen att vi såg några sårskorpor så vi ringde vårdcentralen och fick tid hos en distriktssköterska som konstaterade att det antingen var en allergsik reaktion eller också, möjligen, svinkoppor. Nu har vi i alla fall börjat behandla mot svinkoppor och om det funkar så vet vi att det var det det var.

Lilla A och maken blev båda dåliga dagen före julafton med förkylningssymtom och febeer, men de klarade sig genom juldagarna och verkade vara på bättringsvägen. Sedan kommer febern tillbaka, för lilla A i förrgår och för maken i dag. Lilla A har försökt ta nytt världsrekord i gnällighet och maken ligger nu för ankar med 38,5. Själv vaknade jag i natt av ont i magen och i resten av kroppen och hade låg men dock feber när jag steg upp. Jippi! Välkomna till pestsmittade huset.

2. Att min nya läkare är psykopat. Okej, jag överdriver lite, men det här är den fjärde läkaren jag haft sedan jag blev sjukskriven, och tyvärr verkar det som om jag får behålla henne - en människa helt renons på ... empati kan vi kalla det, i brist på bättre ord. När jag träffade henne första gången var allt frid och fröjd. Hon sänkte min sjukskrivningsgrad från 50 till 25 procent med orden "Om det inte fungerar är det ju bara att gå ner i tid igen."

Dessvärre fungerade det inte. Efter några veckor hade jag fått tillbaka mina magbesvär, hade ständig hjärtklappning, mensrubbningar, koncentrationssvårigheter och klarade inte av mina barn. Så jag ringde läkaren - som blev arg på mig! När jag väl fick en tid hos henne var hon helt ointresserad av mina symptom. "Du har ju varit sjukskriven i över ett år nu. Försäkringskassan kommer inte att acceptera mycket mer." Och där satt jag i min enfald och trdde att det var min hälsa hon skulle bedöma, inte Försäkringskassans synpunkter. "Livet går ju faktiskt upp och ned", fräste hon när jag försökte förklara varför jag trodde att det var en bra idé att ta det lite lugnare igen. Åh fan, det har jag aldrig märkt. "Är det jobbet då som får dig att må så här?" frågade hon sedan. "Tja", sa jag lite svävande. "Det är väl lite allting. Småbarnlivet och så ..." Då började hon skratta lite, så där som vissa människor gör när de i själva verket är förbannade. "Och hur tror du att du ska klara av att ha tonårsbarn?" frågade hon. "Då får du se på konflikter.! Okej, tack för tipset. Inte helt förvånande gick jag därifrån ganska urlakad. I januari ska jag ha ett möte med henne, chefen och Försäkringskassan för att de ska försöka komma underfund med vad de ska kunna göra för ett hopplöst fall som mig. Vad kul det ska bli!

3. Att jag får min julklapp från jobbet i slutet av januari eller början av februari. I två veckor undrade jag varför jag var den enda på avdelningen som inte fått hem en avi på en julklapp. I mellandagarna kom svaret i form av ett brev hem. Man hade beställt för få klappar och några skulle därför få vänta på sina, närmare bestämt sjukskrivna och föräldralediga. En bagatell kan tyckas, men jag har några synpunkter: Varför väljer man att inte skicka till den grupp som löper störst risk att känna sig utanför och förbisedda? Varför meddelar man det först efter jul, när man redan fått gå och undra om det är en fin pik av något slag? Och hur i helsike kan man betälla för få julklappar? Vet de inte hur många anställda de har?

4. Att jag fick längdskidor med 700 tillbehör i julklapp. Det var förstås en jättebra present och jag har önskat mig det i många år, men ... ja, ni förstår själva.