Prestigesnobbarna anfaller

I lördags konfronterades jag med mina sämsta sidor. Vi var bortbjudna på middag hos goda vänner i deras nya hus i Tjusiga Förorten. Lustigt nog bor de numera grannar med en av makens arbetskamrater och hon i sin tur är gift med en man som, liksom jag, jobbar på X-företaget. Alltså blev även den familjen bjudna på middagen. Himla trevligt tyckte alla, även jag. Ett tag.

Jag kan villigt erkänna att jag hyser fördomar mot människor som bor i Tjusiga Förorten. Jag hade nyligen det tvivelaktiga nöjet att sitta bredvid några på en fest. Så jag hade noggrant frågat ut maken om arbetskamraten och hennes man och han försäkrade mig att de var jättetrevliga och inte alls några prestigesnobbar.

Vi kommer först till middagsbjudningen. Visas runt i det nya huset. Pratar glatt med våra vänner. Så dyker den andra familjen upp. Mannen stegar fram till mig och säger. ”Jag har hört att du jobbar på X-företaget. Var sitter du då?” Jag nämner lokalen och han börja skratta. ”Jaså, sitter du där. Det räknas väl knappt ens som X-företaget.” Jag blev en aning förstummad. Visst förstår jag också att människor som sitter på huvudkontoret är bättre än vi andra dödliga, men jag är ovan vid att någon uttrycker det så tydligt.

Och det bara fortsatte. När vi lämnades ensamma i trädgården en stund frågade jag vad han gjorde exakt. ”Ja, du vet jag fick ju uppdrag av Känd Höjdare och Annan Höjdare att resa till Y-land och styra upp vår verksamhet där. Och vad gör du då?” Jag mumlade något till svar. Fortfarande lätt chockad över killens sätt att prata till mig.

Låt mig förklara mig. Jag tror inte att många skulle påstå att min karriär eller mitt arbete är något att skämmas för. Jag har en bra akademisk utbildning. Jag har gjort en massa intressanta saker som jag brukar kunna drämma i huvudet på killar av det här slaget. Men just då, den kvällen, kände jag mig märkligt skyddslös. Kanske berodde det på att jag var rädd för att verka otrevlig. Jag hade ju värden och värdinnan att tänka på. Och maken som ville att hans arbetskamrat skulle se vilken himla trevlig hustru han har. Så istället för att försöka ge igen med samma mynt valde jag att sitta tyst. Medan missnöjet grodde i mig.

Och det var då de fula sidorna av mitt jag dök upp. För efter kaffet tog vi en tur över till den andra familjens hus. De har också småbarn och mina egna barn ville gärna leka i deras rum. Själv satt jag tyst och surmulen och letade fel. Gladde mig åt att möblerna var från Mio och inte Svenskt tenn. Observerade att parketten i huset minsann gick på diagonalen och det så ju himla knäppt ut. Såg att inga böcker fanns framme – självklart var de fullständigt ointellektuella. Dålig musik spelade de också och för övrigt var deras barn ganska fula.

Varför blir livet ständigt denna tävling? Och varför rycks man med?

Länge var jag naiv nog att tro att folk som har det bättre ställt än jag ändå ser mig som en jämlike. Det verkar så knäppt att man skulle se ner på någon för att de bor i ett ”sämre” område, har en billigare bil eller kläder utan stiliga märken. Men sanningen är att det vimlar av sådana människor. En gång i tiden flyttade vi till hus, inte bara för att vi verkligen ville bo i hus utanför delvis för att det var så jobbigt socialt att bo i en lägenhet i en förort. Folk verkade tycka att vi var knäppa. Problemet var ju bara att vi köpte ett relativt billigt hus i ”fel” område för det var vad vi hade råd med.

Så vi kan aldrig vinna. Jag skulle verkligen önska att jag med hela mitt jag kunde låta bli att tävla istället!