Griniga läsare
Jag vet inte om det är mig, författaren eller översättaren det är fel på, men det blir nästan slut mellan mig och min bok när jag läser formuleringar som dessa: "Den slarviga buketten av mjölkört och iris som svalt droppade ner på hennes sandalklädda fötter fick henne på bättre humör. Vasen hon letade efter fanns på ett amerikanskt bord i körsbärsträ vid de franska fönstren som stod något på glänt. Eftersom de vette mot sydost hade det varit möjligt för parallellogrammet av morgonsol att rycka fram över den duvblå mattan."
Måste man skriva så år 2001? Och måste man i sådana fall nomineras till Bookerpriset för det? Inte vet jag, men det är en brutal kontrast mot Agneta Pleijel.
Dagens problem är annars att maken har lock för öronen och jag ingen röst. Som i ingen alls. Det är rätt handikappande och gör mig förmodligen lite grinig.
posted by Heliotropen @ 12:37 em
9 Comments:
det är ju väldigt förutsägbart, fast å andra sidan vill man ju ha förutsägbart ibland. Det som lite nedvärderande kallas chic lit ska inte underskattas när man vill läsa utan att behöva bli besviken över slut. Jag läste skugga nyligen och jag sträckläste och vad sådär jamen för i helvete såhär kan det ju inte gå! så kan det ju inte sluta!!!! Fast den var bra. Hon kan konsten att variera tonen i sina böcker. Vissa böcker, där man har gillat författaren förut, läser man en bok och sedan är man så less att man bestämmer sig att nu räcker det. Aldrig en bok till av Bodil Malmsten.
Fast det här var ju Ian McEwan, upphöjd brittisk författare.
Måste erkänna att jag inte gillade Skugga så mycket. Hon har rätt fiffiga intriger, men stilen tröttar ut mig. Pleijels däremot var kanon.
Jo, fast att vara upphöjd är ju rent bevisligen inte någon garanti för att boken ska vara bra. Det var någon bok som de höjde till skyarna, alla recensenter och som anmäldes för pris till pris, men när jag läste den så tänkte jag bara att de måste skoja?! Skummade lite, gav upp efter lite drygt hälften.
Ian går inte att läsa på annat än originalspråket tycker jag. Jag har en gång hivat en av hans böcker över hela rummet p.g.a. frustration över översättningen. Har för mig att det var "The Innocent".
Jag nöjer mig med att lite ytligt fundera över sambandet mellan din tappade röst och makens lockslagna öron ...
Ians "Saturday" blev rätt grundligt sågad i New York Review of Books. Och ärligt talat: tyckte vi att "Amsterdam" var sådär väldigt bra?
Det var Den vidunderlida kärlekens historia av Carl Johan Vallgren!
Bra recensioner och jag tänkte hela tiden ett sånt j-a skräp!!!
Suzanne D: Nej, Amsterdam tyckte vi inte alls om. Men satir har aldrig varit min genre.
Lime: Okej, fast jag fick den här boken i julklapp, så det känns lite taskigt att hiva den. Men jag blir rätt nyfiken på om engelskan kan vara lika jobbig. "Parallellogram", jag säger bara det.
Peter F: Konspirationsteoretiker där!
Jessika: Jag vill minnas att Vallgrens bok var ganska omdebatterad. Man antingen älskade eller hatade den. Jag har inte läst den, men är ofta oense med Augustjuryn. Det finns ett säkert tips för att vinna: Skriv om din barndom på 70-talet, speciellt om du vuxit upp i en minoritetsmiljö, gärna finskspråkig sådan. Allra bäst fungerar det så klart om du är man.
Men det är ofta rätt överreklamerade böcker, tycker jag. Undantaget var väl Gregorius. Inte så nyskapande, kanske, men vem hade trott att Bengt Ohlsson kunde skriva så!
Skicka en kommentar
<< Home