Under isen

Igår åt jag lunch med Scottish pölsa som påminde mig om varför jag inte ska längta tillbaka till mitt gamla jobb:
1. Mitt gamla jobb finns inte längre.
2. Mitt gamla jobb finns inte längre.

Och ja, det är två helt olika punkter.

Varför gör jag det ändå, undrar ni. Ett av skälen kan sammanfattas så här: Igår kväll jobbade jag till kvart i elva. Då hjälper det inte att det gick jättebra idag. Jag har ett yrke som inte är förenligt med ett liv. Delvis beror det förstås på mig själv. Jag blir för engagerad. Jag ställer för höga krav på mig själv. Men så är det. jag stänger aldrig riktigt av. Nu följer en period när jag kommer att vara ständigt överbelastad. Att jobba för mycket är som att dyka under isen. Det är bara att hålla andan och simma utav helsike och hoppas att syret räcker till nästa vak. Syret kommer att få räcka länge den här gången.

Och så är jag ensam. Jag tänker inte brodera ut det. Har ingen lust. Det är som det är. Jag har försökt. Ibland går det bättre, så går det sämre igen. Jag har många teorier men inga svar. Faktum kvarstår: Jag fikar ensam, jag promenerar ensam. Jag lunchar med andra, men bara för att de råkar befinna sig på samma plats. Jag blir inte illa behandlad. Jag blir inte behandlad alls. Nog om det. Det är som det är.