Prickigt

Jag är inte kompis med den svenska sjukvården just nu, om jag ska generalisera grovt. För några veckor sedan kliade lilla M sönder ett myggbett på ena knäet, som så småningom blev inflammerat och sedan verkade sprida sig. Luttrade som vi är misstänkte vi att det gått några slags kocker i det, så förra veckan gick jag till distriktssköterskan för att hon skulle få göra en bedömning. Hon tyckte inte att det var så farligt, och rekommenderade att vi gjorde rent det noga två gånger om dagen, smörjde in med antibakteriell salva och satte på kompress. Om hon fick feber skulle vi söka läkare, annars var det bara att köra på. Så det gjorde vi lydigt, med en ledsen tioåring som jämrade sig och grät varje gång för att det sved.

Efter ett par dagar tyckte vi att de ursprungliga såren såg bättre ut, men det kom nya istället - på andra knäet, under näsan, på ryggen ... Ganska snart vägrade lilla M att gå ut. Någon hon kände kunde ju se henne. Igår gav maken till slut upp och tog henne till en läkare, som tog av bandaget och sa: "Herregud, det här är ju alldeles för stort för att behandlas med salva. Ni borde ju ha fått antibiotika för länge sedan." Så nu ska hon äta en dunderkur, tre tabletter om dagen i tio dagar. Jag har sparkat på mig själv upprepade gånger för att jag lyssnade på den där distriktssköterskan - så jävla onödigt!