17 mars 2011

Melodifestivalen och jag

De flesta jag känner tycker att Melodifestivalen är skräp. De tittar ändå, men har mest kommentarer om hur dåligt det är. Min relation till Mello ser lite annorlunda ut.

Ganska länge var det fullständigt ointressant och pågick i utkanten av mitt medvetande. När jag fick barn som också ville se på tv började vi titta igen. Det sammanföll med att man började ha deltävlingar. Jag tyckte att det gjorde det hela roligare.

Men den stora förändringen skedde våren 2006. De som läste mig redan på den tiden vet att jag var sjukskriven då. I september 2005 fick jag diagnosen utmattningsdepression och hela hösten var ett enda långt lidande. Det kändes som om någon stulit mitt liv och som om jag aldrig skulle få det tillbaka igen.

Så blev det ett nytt år och jag började långsamt bli bättre. I februari drog Melodifestivalen i gång - och jag kände mig glad. Det är svårt att förklara hur omvälvande det var. Det var som att jag varje lördag fick permission från depressionsfängelset och klev in i en värld där solen alltid sken, där alla var glada och snälla. Hur kan man inte tycka om något som ger en den kicken?

Och det höll i sig. Jag laddade ner musiken på min Ipod och blev glad varje gång jag lyssnade. Och året efter blev jag glad igen. Det är så det är för mig. Ingen stor grej egentligen, men jag blir glad. Och jag tänker att jo, det är ju faktiskt ganska stort.

2 Comments:

Blogger Kajsa said...

Det är väl så det ska vara. (Varför kolla om det gör en sur eller arg.) Grattis till att Mello gör dig glad! Själv tycker jag det är roligt att barnen gillar det och älskar att sjunga och dansa till. Jag gillar att dela det med dem.

10:55 em  
Anonymous Hon vid bordet bredvid said...

När kommer Sonjas referat av årets Melodifestival?

9:24 fm  

Skicka en kommentar

<< Home