Tuberkelromantik

Nu härjar lungsoten i välbeställda Bromma. Jag måste säga att det känns lite märkligt. Tbc:n som var de fattigas gissel, som smittade i trånga hem och låg och grodde för att ta livet av nästa generation kanske först tjugo eller trettio år senare. Men också kameliadamens sjukdom, och många andra unga, vackra människors, där blodfläckarna på näsduken blev en påminnelse om döden mitt i livet, och sanatorierna blev till egna subkulturer för Europas unga välbeställda. En av de där stora sjukdomarna med en egen kulturhistoria. Den sas ändra personligheten hos dem som fick den. De blev intensiva, passionerade, självförbrännande. Den ändrade också deras utseende och att se tbc-sjuk ut blev högsta mode: mager, blek med feberröda kinder och stora ögon.

Jag har alltid varit fascinerad av tuberkulosen. Den främsta anledningen har med Poe att göra, en av mina monomanier.

Som barn var jag under många år väldigt intresserad av skräcklitteratur. Eftersom Poe är en av de främsta i genren läste jag förstås honom också, men även om historierna bet sig fast blev jag inte riktigt riktigt tagen förrän en regnig sommardag när jag var elva år och min syster läste högt för mig ur inledningen till en samlingsvolym med hans noveller.
"Om Edgar Allan Poes liv och diktning kan man med fog säga att de sammansmälter till ett oupplösligt helt. Det bisarra, sjuka och ändå så sällsamt levande och angelägna litterära arv han efterlämnat får sin rätta belysning först i det oroligt flackande skenet av hans eget tragiska livsöde”, läste min syster på ett inte alldeles modernt språk. ”Viktigare var kanske att han hos sin faster, en mrs. Clemm, fann en fristad och en alltid välvilligt hjälpande hand. Tillsammans med henne och dottern Virginia upplevde han de få helt lyckliga ögonblicken i sitt liv. 1835 blev den endast fjortonåriga flickan – besjungen i en rad dikter – hans maka…”

Och där var jag, av skäl som jag inte ens själv riktigt förstår, fast för all framtid. Senare har jag lärt mig att mycket av det hon läste den dagen var fel, eller åtminstone omdebatterat, men det spelar egentligen ingen roll. De ingredienser som väckte mitt intresse till liv finns där.

Det var Virginia som väckte mitt intresse. Den ombesjungna, vackra Virginia som gifte sig innan hon fyllt 14 och dog i lungsot en kall januaridag 1847, bara 24 år gammal. Sedan jag först hörde talas om henne för nästan 30 år sedan har jag läst allt jag kommit över om henne och Edgar, och fantiserat ihop resten själv. Jag har rest i deras fotspår i USA. Jag har gjort otaliga försök att få ner på papper vad som hände dem och hur de var. Och jag tycker mig kunna beskriva alltihop som om jag vore där:

Att de oroats så mycket, och hoppats så mycket, från den där första gången hon fick en blodstörtning, när hon var sjutton år. Att de köpte ”judeöl” och källvatten från Saratoga för att någon sagt att det skulle hjälpa. Att hon var frisk så långa perioder, gladdes så över att känna sig frisk, ung också, som hon ju var. Att hennes liv och lycka kom att mätas i hur mycket hon hostat på natten och hur långt hon orkade gå, och vilket nederlag det var varje gång blodet kom. Att de till slut flyttade ner hennes säng till bottenvåningen i stugan för att hon inte längre klarade av att gå i trappan. Att Edgar lade sin gamla armérock över henne, och deras randiga katt Catterina vid hennes fötter för att hålla henne varm när de inte hade råd att köpa ved. Att de, när Virginia väl var död, kom på att hon aldrig avporträtteras och därför lät göra en snabb skiss av henne, med huvudet vänt åt sidan, på sin dödsbädd – mörk blek och smal. Att hennes mamma varit så orolig att hon skulle behöva begravas i en svepning av bomull, de fattigas tyg, men att hon fick linnelakan till skänks för att kunna svepa henne med hedern i behåll.

Och nu finns denna sjukdom mitt ibland oss. Fast vi trott att den inte fanns mer eller i alla fall inte kunde drabba oss. Barnen i Bromma kommer förstås att bli bra igen. De kommer inte att bli några kameliadamer eller virginior. Inga mörka, bleka magra skönheter med stora febriga ögon och en självförbrännande livsstil. Åtminstone inte på grund av tuberkulosen. De kommer att äta sin antibiotika och leva sina liv som om inget av det hänt. Kanske kommer vi vuxna också att glömma, till nästa gång det händer. Men Virginia glömmer jag aldrig.