Massmedierna och ångesten

De senaste veckorna har tidningarna varit fulla av nyheter som väcker oro hos föräldrar, och även hos mig. Jag har plågats nästan varje dag av alldeles för mycket kunskap om hur Arbogamamman mår och vad hon vet eller inte vet. Jag har våndats över 11-åringen som träffade en brännmanet och jag har försökt skjuta undan tankarna på mamman och femåringen som dödades av mammans nya fästman. Men nu kan jag inte värja mig längre. Så fort jag stigit upp, eller kommit hem, slår jag på text-tv. Samtidigt är min ångest så svår att jag måste vända bort blicken när Englas ansikte möter mig överallt.

Jag kan inte låta bli att undra över varför detta berör mig mer än något annat. Delvis är svaret förstås enkelt. Jag har en nästan tioåring hemma, med långt mörkt hår och glasögon. Identifikationen är uppenbar. Men jag inbillar mig att det finns ett annat inslag också, som funnits med även i rapporteringen om Arbogafallet. Det handlar om de detaljer tidningarna plockar fram och trycker på. Det där specifika, vardagliga som plötsligt blir så ångestladdat. Är det inbillning från min sida - eller dåligt minne - eller är det första gången vi ser rubriker som "Englas mobil tystnade i natt". Jag vet inte, men jag kan inte skriva orden utan att gråta. Rubrikmakarna vet en del om vilka knappar man ska trycka på, men säljer ångest verkligen tidningar?