En historia

Så här dags för tjugoett år sedan gjorde jag mig i ordning för att gå på nyårsfest, rätt nervös och samtidigt förväntansfull, för VP skulle ju vara där. Snygge VP som jag haft som kompis i flera år och nu börjat tänka på som mer än kompis. Vi hade varit på bio i mellandagarna. Han hade lovat att göra ett blandat band åt mig. Och när han kom på snabbvisit hemma hos mig sa mamma:
- En sådan trevlig pojke. Varför kan du inte bli intresserad av honom?
Jag meddelade att det kunde jag visst men att tango vanligtvis kräver två medverkande.

Men nu skulle vi på samma fest, i en liten lägenhet, hos hans ex. Och det började inte bra alls. Jag tyckte att han ignorerade mig. Vi som faktiskt hittat saker att prata om, verkade ha något gemensamt. När vi skulle gå ner för att se fyrverkerierna gick han visserligen bredvid mig, men då underhöll han mig med berättelser om hur man dissekerar en groda. "Försöker han säga mig något?" undrade jag för mig själv. "Och i sådana fall vad?"

När vi kom tillbaka till lägenheten var jag så deppig att jag började dricka tequila. Halsa tequila direkt ur flaskan. Då förstår ni hur illa det var ställt. Nyårsnatten blev snart nyårsdagens morgon och det där jag föresatt mig, att jag skulle ta sista tunnelbanetåget hem (bara fem stationer ju!) föreföll allt mindre attraktivt. Särskilt som alla andra skulle sova över.
- Jag skulle också vilja sova över, muttrade jag.
(Jag muttrade alltid på den tiden.) Men alla sängplatser och luftmadrasser var förstås tagna.
– Du får plats bredvid mig, sa VP plötsligt. I bäddsoffan. Om du vill.

Och resten är, som man brukar säga, historia. Men det är en annan historia.

Det här får i alla fall bli avstampet till detta års sista "utmaning": Hur lyder din, eller er, historia?

Gott nytt år, kära läsare! Och tack för att ni följt med er på resan. När 2008 lagt sig i sin grav så där riktigt ordentligt ska jag skriva en summering. Under tiden hoppas jag att ni roar er bäst ni kan.