Att göra det man inte vill

Lilla A är rädd för sprutor. Väldigt, väldigt rädd för sprutor. I dag på morgonen har hon tagit sin sista trippel och hon har gruvat sig i veckor. För den som inte är spruträdd kan ju detta vara svårt att leva sig in i. Man tänker "du är pjåskig" eller "om du bara visste vad mycket värre saker det finns här i livet". Fast det beror ju bara på att man inte tänker efter.

För hur ofta är man inte tvungen att göra saker man är rädd för? När jag tänker efter har stora delar av mitt vuxna liv bestått av att ringa telefonsamtal jag var livrädd för att ringa, öppna brev som kändes som döden själva, gå iväg till möten jag skulle gjort vad som helst för att slippa ifrån, tvinga mig själv ombord på flygplan, tvinga iväg mig själv till doktorn. Och allt vad det nu kan vara. Och jag tycker inte att jag har blivit ett dugg modigare av allt det där tvingandet. Ibland blir jag mindre rädd nästa gång, men oftast inte.

Det tänkte jag på när jag satt där med lilla A som grät och grät och sedan ändå räckte fram armen utan att knota. Och jag tänkte att jag inte hade något klokare att säga än "snart är det över".

Vad gör du fast du inte vågar?