Födelsedag

Grattis kära storebror! Idag skulle du ha fyllt 54 år och mer och mer blir det så att det är ditt liv jag tänker på när jag tänker på dig, inte din död.

Jag drömde om dig i natt. Någon förvirrad dröm om att du levde och var död på en och samma gång. Det påminner om hundra andra drömmar jag haft. För det är fortfarande så att jag inte en enda gång har drömt om det hemska. Mina drömmar om dig är alltid ljusa och fulla av hopp.

Vi tänker på dig ofta, men pratar sällan om dig. Jag vet inte varför. Det är väl den gamla vanliga familjedynamiken som är i görningen. Kanske är vi för rädda för att kunna prata om dig.

Jag har alltid trott att det värsta som kan drabba en är att dö som pappa gjorde. Att bli sjuk, och sedan tro sig vara botad bara för att känna symptomen komma smygande, om och om igen. Och att ha den där långa sista tiden när man vet att man ska dö. För jag tror nog att han visste det, även om läkarna inget sa. Och så att veta att man ska dö från sina barn. Han som själv var sju när hans pappa dog och visste vad det innebar. Det var det absoluta mardrömsscenariot.

Så kom du och gav oss en ny ångest. Den där ögonblicksdöden, som en explosion i kroppen. Ena minuten funderar man på vad man ska äta till lunch. Nästa: ingenting. Eller i alla fall något helt annat. Mitt i livet. Allting oavslutat. ”Sjukdomsförloppet varade i två minuter”, sa en läkare efteråt.

Du kan tro att vi har sprungit till läkare allihop. Den finns nog inte en syskonskara i Sverige som har så bra koll på sina blodfetter som vi. Men med tiden lägger sig ändå sådant. Kanske inte för bröderna, men för syrran och mig i alla fall. Vi går vidare med våra liv.

Men idag ska jag tänka på ditt liv. Det är det födelsedagar är till för. Så jag ska tänka på ditt skratt, på allt det du tyckte om. Jag ska ringa till de dina och höra hur de har det. Sedan ska jag åka till kyrkogården, till gravplatsen M och jag valde åt dig för att den var långt bort från en massa träd och kolonistugor och annat elände, och nära Nynäsvägen så att man kan höra bilarna. För så trodde M att du ville ha det. Och så ska jag lägga en blomma där och tänka på hur fånigt sentimentalt du skulle tycka att det var och att blommor inte var din grej. Men blommor hör kyrkogårdar till så det får du finna dig i.

För alltid din lillasyster
Heliotropen