Lycka till, Kristina!

Kristina Axén Olin har äntligen kommit ut och erkänt. Hon säger det själv i en intervju i DN: "Jag erkänner." Hon är en vanlig människa. En sådan som inte klarar dödsfall i familjen och en orimlig arbetsbörda samtidigt som hon har ansvaret för hem och tre små barn. Det ledde till huvudvärk och allmän förvirring och strax före jul bestämde hon sig för att ta tag i det. Därför har hon skaffat en pratperson och gått till AA.

Så långt är allt gott och väl. Jag måste erkänna att när jag såg artikeln och vad den skulle handla om tänkte jag: "Bra att en människa på den nivån fått uppleva sådant". Inte för att jag önskar någon utbrändhet, men jag har ibland tänkt tanken att det enda som kan ge en samhällsförändring är om människor på riktigt hög nivå drabbas. Och så hoppades jag att det kanske skulle hjälpa till att tvätta bort den där underliga skamkänslan som sitter sig fast i min hud sedan jag började jobba igen. Känslan av att människor ser mig annorlunda nu. Som en av de svaga, de besmittade.

Men jag tror inte att Kristina Axén Olin kan hjälpa alla oss som redan varit eller är utbrända. Jag är inte ens säker på att hon kan hjälpa sig själv. Hela intervjun är fylld av det där förnekandet och ångestfyllda dubbelpratet jag så väl känner igen från de tidiga stadierna av min egen sjukdom. Hon har sökt hjälp, men när journalisten frågar: "Känner du att du är på väg upp?" svarar hon: "Upp? Jag är på topp." Och i en bildtext säger hon: "Man måste få ha rätten att vara skör", men samtidigt insisterar hon: "Jag är en stark person. Jag har en enorm vilja och drivkraft och klarar av att göra extremt mycket." Och pratpersonen har hon ju skaffat för att orka fortsätta vara duktig, enligt artikeln: " ... för att orka. Att orka vara den där duktiga flickan hon vill vara, orka vara den där ledaren hon vill vara, orka ta hand om hem och familj, orka vara tillgänglig för stockholmarna."

Men det är inte bara Axén Olin som har en bit kvar på vägen mot en mer sansad bild av vad vi människor klarar. Idag skriker DN:s föstasida ut: "Axén Olin får stöd för öppenhet" och ett pr-proffs uttalar sig: "Det är en styrka att kunna uttala sig om sina egna svagheter." För svaghet är det tydligen. Detta att inte klara allt. Och lite skamligt, och alldeles för privat för att sossarna ska vilja uttala sig, för utbrändhet handlar ju, som vi alla vet, om individen, inte om det sjuka samhälle vi alla varit med om att bygga.