Ondskan i en röd Saab

Så var det ju då så som vi alla befarade och det blev en tung kväll i går. Jag gav mig ut och gick för att kunna gråta av mig i enskildhet, fortfarande lite förvånad över mina egna reaktioner.

Ända sedan jag var liten har jag tränat mig i att leva mig in i andras liv. Jag ville ju bli skådespelare, eller författare, och att träna empatin kändes som en viktig del av min utbildning. Förmodligen hade jag väl också viss fallenhet för det. Jag kan skriva många, långa inlägg om psykologin bakom, och vad det kan ha berott på, men det ska jag inte göra. Inte just nu i alla fall. Jag tänker bara konstatera att jag lyckades alldeles för bra. Det krävs ingen kraftansträngning för att ta sig in i denna historia. Det krävs en kraftansträngning för att hålla sig ur den. All sand i världen kan inte täcka mitt huvud.

Men där empatin går in går den balanserade, humanistiska, rationella sidan av mitt jag ut: Jag vill ha ett "three strikes and your out"-system i Sverige! Vete fan om jag inte vill ha dödsstraff, åtminstone lite, lite grand. Och jag vill ha en absolut garanti att det inte är mina barn som befinner sig på vägen nästa gång ondskan far förbi i en röd Saab.