Fobier och andra smådjur

Till min långa lista fobier måste jag tyvärr foga en nygammal: Skatteverksfobi. Den var som starkast när jag var egen företagare. Då kommunicerar man ofta med Skatteverket, och varje gång ett kuvert damp ner mådde jag akut illa. Det fanns ingen egentlig anledning. Jag har förstås aldrig varit skattefifflare (det skulle jag aldrig våga) och jag brukade alltid få tillbaka på skatten. Förmodligen är det en kvarleva från barndomen då min mamma alltid spelade upp ett grekiskt ödesdrama varje gång hon fick besked om kvarskatten. (Att upprepat höra sin mamma skrika, gråta och vädja i telefon med skattmasen kan ... tja, ge men för livet.) Det dröjde långt upp i vuxen ålder innan jag insåg att man själv kan räkna ut sin kvarskatt och att den faktiskt inte behöver komma som en blixt från en klar himmel.

Idag tvingades jag inse att min fobi lever och är vid god vigör. Jag fick ett brev från Skattemyndigheten, med en blankett för ansökan om skattejämkning. Jag förstod ingenting. Jag har aldrig haft jämkning och i säkert en halvtimme gick jag och malde samma fråga: Vad vet de om min ekonomi som inte jag vet? Som den fullfjädrade fobiker jag är såg jag mig själv boende på gatan efter att skattmasen tagit allt.

När halvtimmen var till ända kom jag på ... att jag har skattejämkning i år.

Note to self: Om man ska hålla sig med ångestproblematik får man åtminstone se till att skaffa sig ett minne!