Ett öra rött

Jag har ett komplicerat förhållande till smärta. Visst, jag är medveten om att de flesta människor faktiskt inte gillar att ha ont, och de som gör det är nog också ganska selektiva i sitt gillande. Åtminstone tror jag inte att masochister heller jublar när de får reumatism.

Hur som helst, smärta som är bekant och begriplig har jag, som de flesta andra, lättare att tåla. Jag tror inte att det har så mycket med smärttrösklar att göra. Så länge som jag varit vuxen har jag till exempel haft en magåkomma, ett funktionsfel snarare än en sjukdom, som ibland är ganska smärtsam. Det tacklar jag numera ganska bra, trots att det kan göra så ont så att jag faktiskt väldigt nästan svimmar. Andra tillstånd, som är mycket mindre smärtsamma, klarar jag inte av att tackla alls.

Som de flesta av mina läsare vet har jag haft en del besvär de senaste nio månaderna. Jag har vid det här laget fyra olika möjliga diagnoser. Den senaste är diskbråck. Jag har en massa olika symptom hopbakade i ett. När det gör som mest ont sitter smärtan som ett stålband tvärs över höfterna så att jag knappt kan gå. Då är jag på ganska gott humör. Betydligt mindre ont gör det när det sitter i rumpan, men då blir jag deppig och fixerad. Går och känner efter hela tiden.

Nu mår jag ganska bra, tack vare min kiropraktor. Däremot har jag sedan en vecka tillbaka problem med käken. Det började som hetta. Det kändes som om jag suttit med halva ansiktet i solen och örat lyste ilsket rött. Eftersom det började för två veckor sedan var ingen sol inblandad. Så småningom började det likna smärta så jag gick glad i hågen till tandläkare. Där blev jag röntgad och fick av den vackra jamaicanskan jag har som tanddoktor höra: "Nej, det syns ingenting. Jag förstår inte riktigt varför det hettar."

Och ner faller jag genom falluckan. Allt blir overkligt. Det gör ont. Inte det ondaste jag varit med om. Långt, långt därifrån. Det gör inte ens ont hela tiden. Men min värld kretsar kring min käke. Jag klämmer på den. Jag känner efter. Jag pratar tandvärk med folk. Jag sysselsätter mig hela tiden för att tänka på något annat. Är det tandvärk? Är det något annat? Och i sådana fall vad? Tänk om det inte går över! Tänk om jag ska springa till läkare i nio månader med det här nu. Och hur ska jag stå ut?

Idag var jag tillbaka hos tandläkaren igen och hon började rotfylla. Men går ångesten också att rensa, tillsammans med kanalerna? Och hur ska jag sluta känna efter?