Between the rock and a hard place

På senaste tiden har jag mer än vanligt känt mig klämd mellan mitt arbete och mitt privatliv. Eller snarare, mellan mina båda arbeten. För det är så det känns.

Naturligtvis har det mycket att göra med det faktum att maj är en fullspäckad månad på jobbet både för mig och maken, samtidigt som den är full av avslutningar och utflykter för barnen. Förra veckan skulle det vara två lunchmatsäckar, den här veckan en. Och det är orimligt mycket logistik.

Innan man får barn tänker man kanske "Men hur svårt kan det vara? Det är väl bara att slänga ner något i en matlåda till ungen." Men sedan inser man att den där matsäcken kommer ovanpå allt annat. En matsäck som grädde på moset alltså. Och för varje ny sak att komma ihåg, varje ny skjutsning, varje lapp som ska tillbaka ifylld, blir marginalerna allt mindre.

Dessutom känner jag, säkert fullständigt orättvist och utan verkligt fog, att det hela tiden är min tid som tas i anspråk. Min tid som inte respekteras. När jag försökte förklara för lilla M hur jag kände det sa hon: "Men vad är viktigast egentligen, jobbet eller vi?" Jag förklarade förstås att mina studenter inte riktigt köper det resonemanget och det förstod hon, men det är en intressant och symptomatisk replik. Skulle de säga så till sin pappa? Jag tror inte det.

För där finns en hel del spännande skillnader. Maken kan till exempel jobba hemma, med hörlurar på, och inte bli störd. Jag får inte vara ifred många minuter i sträck. Och där är pudelns kärna. Jag känner mig älskad, men inte respekterad. Då blir minsta struntsak en provokation. Lilla M stänger av datorn för hon tyckte att jag sa åt henne att göra det, och för mig låter det som "Mammas jobb är inte så viktigt. Hon har väl tid att sätta på den igen."

Och så byggs det på och på och hemma går en sur och tvär mamma som diskar och tvättar och drar upp maskrosor medan maken jobbar med hörlurar på och barnen skriker "Mamma, kom hit!" i kör. Och inte en enda studenttext blir rättad på en hel lång helg och det dåliga samvetet skriker ikapp med barnkören, och rösten där inne som säger: "Men jag då? Men jag då?"