Alla tiders skitdag

Ja, jag har varit med om sämre dagar. Mycket, mycket sämre. Ändå vill jag påstå att gårdagen kvalar in på listan över de riktiga skitdagarna. För att förstå det behövs egentligen en lång bakgrund. Jag skulle behöva berätta mer om mina fysiska plågor. Prata om det där med sjukdomars olika status, om saker som inte syns och därför inte finns och om läkare som ler försmädligt och säger "Ja, det är väl snarast en livsstilsförändring som måste till". Och en dag när jag får tid ska jag skriva om det (men håll inte andan). Kanske stoppar jag också in ett kort stycke om vad jag tycker om att fastna i sjukhushissar. Men just nu får ni nöja er med detta: Jag var i dålig form redan när jag vaknade.

Tecknen var ganska tydliga: Jag tvättade en maskin med makens t-tröjor på 80 grader istället för 40. Jag glömde att äta lunch. Ja, du läste rätt och om du känner mig hickade du förmodligen till där och var tvungen att läsa om. Men det stämmer faktiskt. Jag åt ett mellanmål vid tolv och skulle äta mer sedan, men jag GLÖMDE BORT DET. Med andra ord hade jag ingen hunger, ingen aptit. Och i min värld händer inte sådant.

Själv blev jag inte riktig orolig förrän tjugo över sex när jag ringde maken för att fråga varför han aldrig kom hem från jobbet och han svarade "Lilla M har inte kommit ut ännu". Mycket långsamt trillade poletten ner. Det var ondag. Då går lilla M på fagott. Det är jag som skjutsar henne dit. Men där satt lilla M i godan ro och såg på teve medan maken suttit och väntat på henne i en halvtimme.

Efter det fungerade ingenting ordentligt. Jag åt för att jag insåg att jag måste bli mätt. Samtidigt mejlväxlade jag med styrelsen jag själv sitter i för att försöka reda ut de sista frågetecknen inför konferensen vi ska hålla på fredag. Och frustrationen steg. Jag har lagt närmare två timmar om dagen på konferensen senaste veckan, och det är ett i stort sett helt ideellt arbete. Varje gång jag försökt delegera något har det kommit tillbaka som en bumerang. Så även i går kväll. Så jag var trött, less, frustrerad och snart ganska arg.

Dessutom bakade jag en kaka till konferensens berömda kakbuffé, och försökte prata i telefon med vår extraflickas fostermamma om saker som är bekymmersamma och tråkiga.

Då kommer lilla M ut i köket och säger: "Mamma, det står på ridskolans hemsida att en flicka blev våldtagen där i går." Nytt pådrag. Samtal till farfar som ska med till stallet i dag. Samtal till föräldrarna till kompisen som skulle följt med, men som farfar nu inte vågar ta ansvar för. Samtal med lilla M som efter en stund frågar: "Mamma, vad är egentligen våldtäkt?"

Och så måste allt stå tillbaka för det. Kakorna får vila på spisen. Mejlen stängs av. Mamma ligger hos lilla M och pratar och pratar.

När allt lugnat ner sig kokade jag te och maken och jag satte oss för att äta några mackor och pratar. Då piper lilla M:s mobil till. Klockan är halv tio. Lilla M är elva år och ska inte få sms vid den tiden. Hon ska inte ens vara vaken, men det är hon förstås och piper upp och läser och säger: "Det här var konsigt". I sms:et står det: "finns där någon m som känner e som går i kunskapsskolan i x-kommunen?" Lilla M svarar snabbt "Jag känner ingen e". Tillbaka kommer "vad heter du? hur gammal är du?"

Tajmingen är dålig. Sönderstressade oroliga föräldrar har ingen tolerans för konstiga meddelanden från okända avsändare, som känner till ens försvarslösa dotters namn. Efter snabbt detektivarbetet med telefon och hitta.se ser vi att samtalet kommer från en Erik i en grannkommun och snart hittar vi ett hemnummer att ringa, till en mycket förbryllad mamma. "Min son är sex år", säger hon. Pedagogen i mig vill gratulera henne för att hon har ett sådant bildat barn som inte bara kan leta rätt på telefonnummer till okända flickor (vi har fortfarande inte förstått hur just det gick till) utan också skriva rättstavade sms. Det klarar inte min sjuåring. Men faran var över för denna gång. Åtminstone ur den aspekten. Men stresseländet vevar vidare. Och problemet är evigt det samma: Ja, jag förstår att jag är stressad. Ja, jag fattar att det inte håller i längden. Men vad ska jag göra då?