Rikssprängningen

Ibland får man sådan lust att skriva om ämnen som man egentligen är ganska dåligt insatt i. Eftersom jag trots allt inte skriver denna blogg i egenskap av akademiker tänker jag göra det. Jag vill prata om 1809, lite om Finland och finskan och om perspektiv.

Härom kvällen såg jag delar av ett intressant program som redde ut vad som hänt med finska språket sedan 1809, och varför. Det var lätt att konstatera att finskans ställning stärkts, mycket tack vare professorn och filosofen J V Snellmans förhandlingar med tsaren som ledde till att finskan blev officiellt språk i Finland, jämställt med svenskan.

Det ledde till en språkförskjutning av en storlek vi knappast kan föreställa oss i dag. För tvåhundra år sedan talade 3 av 4 Helsingforsbor svenska till vardags. I dag rör det som en av tio. Hela släkter bytte språk.

Det riktigt intressanta med programmet inträffade när man intervjuade två forskare, en svensk och en finsk och gav dem båda frågan "Vad skulle ha hänt med finskan om Finland varit fortsatt svenskt?" Den finska forskaren var övertygad om att finskan skulle ha dött ut. Det fanns till och med konkreta planer för det, menade han. Den svenska forskaren sa: "Jag förstår inte riktigt vad du menar med frågan. Är det meningen att jag ska säga att det var bättre för Finland att vara ryskt?"

Perspektiven kan alltså skifta, och potatisar vara heta i tvåhundra år. Vilket får mig att tänka på det officiella namnet man valt på alla dessa "jubileumsfiranden". "Rikssprängningen". Vem valde det? Vems perspektiv är det? Knappast ett som en modern finne, eller svensk, kan känna sig alldeles hemma i, oavsett hur dramatiskt och omvälvande det var en gång.