Fel tröst

Det har varit turbulent runt lilla A på sistone. Hennes humör går upp och ner, hon får skäll och hon blir osams med folk. Hemma är det en evig strid. I dag var det värre än någonsin och till slut bröt vi ihop båda två och började gråta. Det är oerhört sorgligt när man hela tiden blir så arg på sitt älskade barn. Då berättade lilla A att hon tycker att kompisarna i skolan är dumma. Att hon ibland blir utan någon att leka med. Jag tror att det är just bara ibland, men kompisarna är hennes liv och lilla A är inte den som uppskattar att gå ensam.

Mamma, med armarna om lilla A: - Du ska se att det ordnar sig. Jag vet hur det är när man känner sig utanför.
Lilla A: - Ordnade det sig för dig då, mamma?
Mamma: - Eh ... Ja ... Typ.

Visst är det okej att undanhålla barn vissa saker, trots allt?