Fienden

De senaste månaderna har jag haft anledning att försöka hitta ett förhållningssätt till detta med smärta. Den uppmärksamme läsaren vet förstås att det inte är något nytt. I ganska exakt ett år har jag haft ont i ett område som enklast kan beskrivas som allt nedanför korsryggen. Jag har varit hos fyra olika läkare. Jag har röntgats ut- och invändigt. Jag har jagats upp av läkare - och avfärdats av dem. Jag har fått höra att de inte kan göra mer för mig. Jag har varit hos två sjukgymnaster, en kiropraktor och en massör. Jag har testat bålstabilitetsträning, spikmattor, varma bad, yoga, vetekuddar och simning. Och jag har knaprat piller.

I juni hände något nytt, kort beskrivet här, innan jag beslutade mig för att helt enkelt sluta skriva om att jag har ont och försöka ignorera det istället.

Men det här är den enkla, raka sanningen: Sedan den 16 juni har jag inte haft en helt smärtfri dag. Ibland känner jag bara av den ena smärtan, ibland båda. Ibland känner jag något en kort stund av dagen, andra ligger det som en tjock matta av värk över mig från minuterna efter att jag vaknat tills jag lägger mig på kvällen.

Jag har långsamt insett att det här förmodligen inte är saker som går att bota - och att jag inte heller kommer att få veta säkert vad det beror på. Det finns ingen brist på teorier dock. Jag kan ha en skada på svanskotan, i en led i svansen, i ligamenten som håller bäckenet på plats. Eller så har jag en överrörlig kota som ibland kanske åker snett. Eller ett instabilt bäcken. Eller alltihop. Smärtan i ansiktet kan komma från käkleden, som enligt övertandläkaren på Sös är rätt imponerande spänd, eller från nacken.

Hur som helst: Så här är det nu. Så då får jag leva med det. Jag vill inte för en sekund påstå att det är mer synd om mig än andra som har ont. Var femte svensk har ont i ryggen. var tionde har ansiktssmärtor. Mina smärtor är nog, normalt sett, ganska beskedliga. Det är ju mycket bättre nu än i vintras när jag låg i min säng och grät för att det gjorde så ont. Och ansiktet gör mindre ont än i juni när jag sov med bomullstussar i öronen för att det stormvärkte varje gång jag badat.

Men, faktum kvarstår, på något sätt måste jag hitta ett förhållningssätt. Jag läste en artikel om den där kvinnan som sprang naken och skrikande längs en väg i Vietnam när hon som nioåring bombarderats med napalm. Hon är ju vuxen nu, bor i Kanada och lever på att föreläsa. Där kan man snacka om att ha ett förhållningssätt till smärta. Hon tar inga värktabletter, stod det i artikeln, utan försöker mota bort smärtan med massage, motion och glada tankar.

Hon har kommit längre än jag, det får erkännas. Kanske måste man på något sätt bli vän med smärtan. Det är inte jag. Jag ser den, inte bara som fienden, utan som något kroppsfrämmande. Det är svårt att ta till sig att det är min egen kropp som gör det där onda, och inte något utanför mig. Men jag jobbar på det. Rycker upp mig emellanåt. Fast oftast för att jag kommer på något som kanske kan hjälpa. Akupunktur? Zonterapi? Smärtläkare? Ännu mer spikmatta? För innerst inne är det ju så här: Jag vill inte ha ett filosofiskt förhållningssätt till smärta. Jag vill bara bli av med skiten.