28 april 2011

En vindflöjel i full storm

Jag har skrivit förut om detta med att vara tonårsförälder. Trots att jag inte ens är det ännu. Men jag får lov att hålla med mig själv. Det är spännande. M är inne i en identitetssökarfas som ibland nästan känns våldsamt ombytlig. Allt omprövas, från en dag till en annan. Ganska ofta känner jag mig som om jag satt och tittade på en vindflöjel i full storm - ditåt, nej ditåt, nej ditåt, nej ditåt - och aldrig åt det håll man tror.

Hur förhåller man sig till det då, som förälder? Jag känner förstås igen mig, det gör väl alla, men det räcker liksom inte. Det är ju inte heller alltid lätt rent känslomässigt. Vare sig jag vill det eller ej har jag ju synpunkter på vad hon ska vara och bli. Det är inte politiskt korrekt, men sant i alla fall. Kärlekens är förbehållslös, men man kan ju önska sig saker för sina barn ändå.

Så vad ska man göra med allt detta som kommer och går? Ska man bejaka? Försöka hålla emot? Bara ta det lugnt och luta sig tillbaka? Och om man ska sätta gränser, vilka är det? Ska jag till exempel oroa mig för att hon tittar på tv fem timmar om dagen och försöka begränsa det? Eller ska jag tänka att det är en fas som även hennes kompisar går igenom just nu och att det hör till? Ska jag hjälpa henne att hitta nya fritidsintressen när de gamla faller bort? Ska jag bejaka hennes idéer om mathållning och laga vegetariskt ena veckan, kosher nästa? Ska jag säga att det är okej att ha blått hår (jo, jag säger att det är okej) eller är det i själva verket motståndet hon söker?

När jag överlägger med mig själv så där riktigt ordentligt kommer jag fram till att jag nog ska ta det lite lugnt och lägga mig liksom mitt emellan. Det här är en process hon måste gå igenom. Jag får stå kvar som den trygga punkt min lilla vindflöjel kan haka tag i. Jag får påminna mig själv att det här är hennes liv att leva. Och sedan, när det blåst klart, så får jag se till att gilla läget och älska den hon blev (så klart)!

4 Comments:

Anonymous Anonym said...

Det låter bra tänkt!
Mina barn är 14, 17 och 19 och jag har försökt hänga med så gott det går. Jag har också vuxit in i rollen som tonårsförälder och är betydligt coolare med 14-åringen än vad jag var med de två äldsta.

11:40 fm  
Blogger Jessica said...

Kosher?
Magnifikt ;).
Jag tror på att hålla gränser i viss mån. Man får välja sina strider, är det viktigt med teve-tittandet eller att det inte blir sena kvällar ute?
Att hon vågar spela ut hela registret tycker jag säger att hon är ett tryggt barn/tonåring. Jag vågade då definitivt inte testa på samma sätt, och det hade slagits ner (hade jag gjort det) som en demonstration i mellanöstern...

10:40 em  
Blogger Heliotropen said...

Fast jag undrar lite om jag inte är för medgörlig, eller låter mig ryckas med för lätt. Det är ju inte säkert att hon vill gå på studiebesök i stora synagogan bara för att hon fått för sig att det är kul att följa judiska matregler. Så jag håller i mig lite. Och konstaterade att calzonen "hjälpte" mot anti-skinkrörelsen.

9:07 fm  
Blogger Heliotropen said...

Och då ingår det att inte hetsa upp mig över det där jag inte gillar också. Som att hon slutat läsa böcker och BARA vill se billiga tv-serier på tv. Eller att hon verkar så hårdhudad och inte tycker att något hon ser är otäckt eller skrämmande. Eller att hon tycker att shopping är det bästa i livet. För rätt var det är överraskar hon mig. Som i går när hon berättade att hon suttit och bläddrat i en av mina böcker om förintelsen och gråtit.

9:10 fm  

Skicka en kommentar

<< Home