Trettonde luckan

Idag faller det sig ganska naturligt att tänka tillbaka på sin barndoms lucior.

Det året jag fyllde åtta hade jag varit sjuk hela december och var jätteorolig för att jag inte skulle kunna vara med i min körs luciatåg i kyrkan på kvällen på Luciadagen. Men kvällen innan friskförklarade mamma mig och det var med stor förväntan jag klev upp nästa morgon och såg Luciamorgon på teve. Men jag var inte bara förväntansfull, jag var kliig också. På natten hade jag fått något slags utslag på armen som jag kliade på flitigt. Till skolan gick jag i alla fall, men när jag kom hem på morgonen hade utslagen spritt sig över hela kroppen och mamma konstaterade att jag fått vattkoppor. Så något luciatåg blev det aldrig.

När jag kommit upp i mellanstadieåldern gick jag inte själv i något luciatåg, men jag minns så väl känslan när vi stod på övervåningen i skolan och såg ner i ljushallen när lucian kom tågande med sitt följe. Så intensivt har jag nog inte upplevt det vare sig förr eller senare.

På högstadiet fick vi inte fira Lucia, för då blev folk för fulla. Ett inte helt logiskt resonemang eftersom de som söp söp oavsett om de fick se ett luciatåg nästa morgon eller inte.

På gymnasiet fanns förstås samma problem med fylla, men luciatåg hade vi i alla fall, trots att tomtarna vid flera tillfällen var så fulla att de trillade av scen.

I morse klev jag upp tjugo över sex för att hinna se Luciamorgon med mina barn. De är fulla av förväntan inför kvällen när de ska gå luciatåg här hemma för en utvald skara gäster, och inför morgondagen när de ska fira i skolan och på dagis. Och de är mycket glada att jag just friskförklarat dem från maginfluensan. Och jag håller tummarna så att de vitnar.