13 december 2005

Trettonde luckan

Idag faller det sig ganska naturligt att tänka tillbaka på sin barndoms lucior.

Det året jag fyllde åtta hade jag varit sjuk hela december och var jätteorolig för att jag inte skulle kunna vara med i min körs luciatåg i kyrkan på kvällen på Luciadagen. Men kvällen innan friskförklarade mamma mig och det var med stor förväntan jag klev upp nästa morgon och såg Luciamorgon på teve. Men jag var inte bara förväntansfull, jag var kliig också. På natten hade jag fått något slags utslag på armen som jag kliade på flitigt. Till skolan gick jag i alla fall, men när jag kom hem på morgonen hade utslagen spritt sig över hela kroppen och mamma konstaterade att jag fått vattkoppor. Så något luciatåg blev det aldrig.

När jag kommit upp i mellanstadieåldern gick jag inte själv i något luciatåg, men jag minns så väl känslan när vi stod på övervåningen i skolan och såg ner i ljushallen när lucian kom tågande med sitt följe. Så intensivt har jag nog inte upplevt det vare sig förr eller senare.

På högstadiet fick vi inte fira Lucia, för då blev folk för fulla. Ett inte helt logiskt resonemang eftersom de som söp söp oavsett om de fick se ett luciatåg nästa morgon eller inte.

På gymnasiet fanns förstås samma problem med fylla, men luciatåg hade vi i alla fall, trots att tomtarna vid flera tillfällen var så fulla att de trillade av scen.

I morse klev jag upp tjugo över sex för att hinna se Luciamorgon med mina barn. De är fulla av förväntan inför kvällen när de ska gå luciatåg här hemma för en utvald skara gäster, och inför morgondagen när de ska fira i skolan och på dagis. Och de är mycket glada att jag just friskförklarat dem från maginfluensan. Och jag håller tummarna så att de vitnar.

5 Comments:

Blogger Botilda said...

Minns med fasa den gymnastiklektion som började klockan 8 på luciamorgon i första ring på gymnasiet. Jag hoppade på kryckor i ett par månader efteråt och hade ont i knät i flera år. Efter det har jag aldrig ordnat lussevaka igen!

5:09 em  
Anonymous Anonym said...

Ja, vem minns inte lucia från barndomen. För mig finns ett jättefin och starkt minne från när vi "lussade" för äldre och sjuka på Rosenlunds sjukhus/sjukhem. Det var så uppskattat och väldigt trevligt - minns oxå att jag då tappade en amulett jag fått från min mor, som hon i sin tur hade köpt till mig i Korea! Det var en vacker sak grön med guld motiv i form av elefanter.

Lussekramar från din egen tillfrisknade Anemon

8:02 em  
Blogger Heliotropen said...

Hej Anemnon!

Vad skönt att du skriver "tillfrisknande". Många krya på dig-kramar tillbaka!

9:27 fm  
Anonymous Anonym said...

Det är mysigt med Lucia och jag har många fina lusseminnen från min barndom. På gymnasiet fick vi inte ha luciatåg, men det berodde på att rektorn var frireligiös och ansåg att lussefirandet var hedniskt.

Måste också få berätta att mina små gulleungar väckte mig med luciasången igår! De sjöng visserligen bara en rad "Natten gå tunga steg..." och sedan kom de av sig "..."hur var det sen?..." och så började de gapskratta! men oj, vad söta de var.

På jobbet fick jag sedan en rejäl dos skönsång och lussebehovet blev tillfredsställt med råge i år. :)

Hur är det med de själsliga avgrunderna? Blir det bättre av lussandet, glögg och adventsfirande? Kram på dig!

8:25 em  
Blogger Heliotropen said...

Hej h-n!

Lucia är väl inte det allra bästa för min själ. Lite stressigt blev det (båda tjejerna lussade med skola och dagis igår) och jag kan inte äta pepparkakor och lussekatter i år av hälsoskäl. Men jag kämpar vidare och vissa delar av vissa dagar är helt okej!

Tack för att du frågade!

8:59 fm  

Skicka en kommentar

<< Home