Halvtidsblues

Jag jobbar numera halvtid och det går... så där. Det vill säga när jag är på jobbet klarar jag av att prestera. Jag känner att kompetensen finns kvar. Men när jag kommer hem mår jag dåligt. Varje dag. Ju senare på dagen desto sämre mår jag. På kvällarna är stressen som en svag värk i mig hela tiden. Och ju längre veckan går desto jobbigare blir det. Vila verkar bara hjälpa till viss del. Jag kan inte riktigt säga varför det blir så här. Det är ju värre om jag haft mycket att göra, men jag mår dåligt även när jag haft det lugnt. Det väcker mängder av frågor, som ingen ännu gett mig något svar på: Hur ska jag göra för att bli frisk på riktigt? Är det bara att avvakta så löser det sig av sig självt? Eller kommer jag i själva verket att må ungefär så här under väldigt lång tid, och kommer jag i sådana fall att vänja mig vid det? Vänja mig vid att alltid vara grinig mot mina barn. Vänja mig vid att mina muskler är som betong. Vänja mig vid hjärtklappningen, vid att delar av ordförrådet plötsligt kan trilla bort, att jag rätt vad det är kör bil på vänster sida istället för höger, att jag inte tål ljud eller lukter?

En bidragande orsak till att jag mår som jag mår tror jag är andras attityder. När jag var helt sjukskriven kände jag aldrig att min sjukdom var stigmatiserande. Jag omgav mig med kloka och förstående människor och om någon ytlig bekant frågade varför jag var hemma berättade jag det utan att känna någon skam. Det har blivit mer komplicerat sedan jag började jobba igen. Många kolleger har börjat behandla mig annorlunda. Varför vet jag inte, och jag har inte vågat ställa en direkt fråga, men jag får intrycket att jag gjort något dumt. En bekant, vi kan kalla henne X, ägnade jag mycket tid åt strax innan jag blev sjukskriven. Hon mådde dåligt och jag gick ofta bort och pratade med henne, eller tog med henne ut på lunch. Och hon pratade och pratade om att hon kände sig illa behandlad och att folk var så falska. De hon trott var hennes vänner övergav henne plötsligt när hon blev oplacerad inom företaget. När jag blev sjukskriven mejlade jag henne och bad henne höra av sig till mig. När jag inte fick svar bad jag en arbetskamrat stöta på. Men hon hörde inte av sig. Nu ser jag henne ibland i korridorerna och då säger hon hej och undviker min blick.

Jag förstår helt enkelt inte varför människor beter sig som de gör. Men inte får det mig att må bättre.