Bekännelse

Ja, det är sant. Jag är hemma igen, och har varit hemma en hel vecka. Utan att blogga. Det är förfärligt. Jag gjorde ett försök förra veckan, men så tyckte jag inte jag fick till det. Finns ju så mycket trevligt att berätta om Skottland. Om våra försök att slå världsrekord i slottsspringning (mer än tre fyra minuter behöver inte ett medelstort slott ta). Om mathållningen som jag faktiskt hade mer synpunkter på än vanligt (pizza serverat med pommes frites och vita bönor i tomatsås!?!). Om vädret som var riktigt bra. Om hur lyxigt (ja, faktiskt) det var att bo fyra nätter i husvagn. Om att jag provade whisky vid ett tillfälle och den sorten inte var fullt så avskyvärd som andra. Om hur otroligt trevliga nästan alla var mot oss. Om att jag levt i villfarelsen att jag kan och förstår engelska rätt bra, men den togs ur mig när jag kom till Glasgow. Om vår yngsta dotters allt annat än föredömliga beteende, till exempel den gången hon ställde sig i dörröppningen till en fish and chip-shop och nekade alla andra inträde med ett bestämt: "Här står jag!" Om ett värdpar vi hade på en b&b som visade sig vara Jehovas vittnen och låg väldigt lågt med det tills vi skulle åka då de gav lilla A en bok med uppbyggliga berättelser ("Lessons from the Great Teacher") av typen "Så gör du Gud glad" och "Därför är Harmageddon nära", som hon sedan bläddrade i ändlösa, tysta timmar i bilen (ja, ni får gärna ha synpunkter på indoktrinering, men jag hade inte hjärta att ta den ifrån henne när den uppenbarligen beredde henne så mycket nöje, men vi har haft ett rejält snack om vad Jehovas vittnen egentligen tror på).

Nu är jag hemma igen och drar mitt lilla strå till lilla stacken (tack Botilda för den roliga bloggeneratorn). Denna vecka och nästa jobbar jag, sedan blir det mer semester.