Om offer och förövare

Jag tror inte på att lägga skuld där den inte hör hemma. Att skylla på offret i olika situationer är en tradition som genomsyrar vår kultur. Det är därför Aftonbladet kan han rubriken "Därför lät jag Emilio slå mig" när man skriver om rättegången mot Pernilla Wahlgrens ex-man. Det är därför kvinnor som blir slagna alltid får frågan "Varför stannade du?" Och det är därför jag som gammalt mobboffer helst inte berättar för folk vad som hänt mig som barn. Det kan kännas som att de genast börjar fråga sig vad det är för fel på mig. Att som offer försöka se vad man själv hade för del i det som hände är ett sätt att återta makten. Om jag vet vad jag gjorde "fel" kan jag göra "rätt" nästa gång och slippa råka illa ut. Oftast är det dock ett sätt att lura sig själv - och att skuldbelägga sig själv när man inte har någon skuld. Det är min fasta övertygelse.

Med det sagt måste jag ändå säga att efter att ha läst om Bobby och om det vidriga som hände i Västerhaninge i helgen kan jag inte låta bli att undra över dessa mammor som frivilligt ger sig i lag med uppebart våldsamma män, och offrar sina barn. Att det är männen som bär den omedelbara skulden är ju lätt att se, men att värna om sitt barn är ju den allra starktaste driften man har som förälder. Vad är det som går snett när man offrar det för att få vara tillsammans med en man? Finns det någon som kan förklara?