Försoning

Nu har jag läst ut Försoning (som borde ha hetat Botgörelse eller något dylikt) och jag måste erkänna att jag kovände någonstans mitt. Sedan kovände jag igen på slutet.

Jag tycker fortfarande att språket var oerhört svårforcerat, speciellt när det gällde miljöbeskrivningar ("Det blodapelsinfärgade ljuset ciselerade tapeten med röda vaxkakor"), även om det fick en slags förklaring på slutet, att karln borde ha metaforförbud (hur stänger man en dörr satiriskt?) och att översättningen var under all kritik. Inte bara blunders (blundrar?) som att "backcountry" översattes till "de bakre områdena", utan på en nivå så att texten bitvis blir närmast obegriplig. Men ja, jag erkänner, han har en berättelse som heter duga! Men så går han och gör något oförlåtligt på slutet. En sak som ingen författare i världen borde få komma undan med. Jag var totalsänkt när jag läst ut den. Mer tänker jag inte säga. Läs den själva!