Revolution!

Jag tror att jag lider av någon slags auktoritetsfobi. Varje gång jag skrivit på ett anställningsavtal i mitt liv har det känts som om jag sålt mig själv till slaveri. Nu har någon rätt att bestämma över mig och min tid. Som ung tyckte jag att det var så jobbigt att jag bröt ihop när jag hade ett sommarjobb och min syster fick gå iväg och sköta det åt mig (hon var inte så ledsen för det när hon fick lönen). Det är inte arbetet jag räds, utan just att jag ger någon annan makten över mig.

Allt det där blev jag påmind om när jag i måndags var med lilla A på dagis. De är ju tjugonio barn i hennes grupp och det gör givetvis att de måste ha tydliga regler, det fattar jag. Men jag var lite oförberedd på hur jag skulle reagera på det. Jag var med fram till halv två på eftermiddagen. Först var det fri lek inne, sedan fri lek ute. Sedan gick vi in för att ha samling och äta och där började det bli jobbigt för mig.

Det fanns regler om allt, om att man måste byta kläder när man gick in, även om man inte var smutsig eller sandig, om hur man skulle sitta i ringen (varannan pojke, varannan flicka, inte vända sig om, inte prata när man inte hade ordet, rak i ryggen). Sedan skulle det ätas. Då satt en röd lapp uppe som betydde tystnad. Som i total tystnad.

Har ni någonsin suttit och ätit i ett rum med trettio personer där alla är mol tysta? Det finns inget att titta på, inget att läsa. Man måste bara äta och hålla tyst. Det är nog det mest onaturliga jag upplevt. Jag kände mig förflyttad till en filmatisering av Oliver Twist. Och jag ville göra revolution! Jag pratade fast jag inte fick. Jag lockade barnen att fnissa. Jag var värsta sortens subversiva element. Och jag lovade mig själv, tyst men heligt, att våra egna middagar där hemma alltid ska vara som en italiensk film, och att mina barn ska få mer frihet, inte mindre. För om deras vardagar är så inrutade är det nog bara en tidsfråga innan de gör revolution. De bär ju trots allt på mina gener.