Samma gamla visa

Mina trogna läsare kommer att känna igen dagens dilemma. För två år sedan gick jag och några andra föräldrar på lilla A:s förskola ut i krig. Två barngrupper skulle slås ihop och ge en avdelning med 32 barn. Vi rasade och rasade, bland annat med hjälp av massmedia - och allt blev till slut som förskolan bestämt. Och vi fick finna oss, och inse att det går. Det har varit okej under de här två åren, men det har aldrig rått någon som helst tvekan för mig om att det hade varit bättre för varenda liten unge där om gruppen varit mindre.

I höst börjar lilla A förskoleklass och vi har vetat hela tiden att det skulle bli två klasser - två stora klasser. 57 barn talades det om, alltså en klass med 28 barn och en med 29. Som nu, tänker man då, för några barn har slutat på förskolan och det senaste året har de varit just 29. Som det vanedjur man är tänker man att det går ju i alla fall. De blir inte fler. Det blir färre pedagoger visserligen (ja, jag kallar dem också fröknar till vardags), men det ska väl gå.

Igår fick vi hem papper om hur klasserna ska se ut. I lilla A:s klass blir de 30 barn, i den andra 31. Och där har de genast överträtt min smärtgräns. Jag är inte orolig för lilla A egentligen, men det finns en hel del annat som jag undrar över och oroar mig för.

Hur ska tre vuxna hinna se 30 barn? 30 barn som är där varje dag, inte som nu några som är där bara tre dagar i veckan därför att de har fått syskon. Hur ska tre vuxna kunna skapa en fungerande pedagogisk verksamhet med 30 barn? När lilla M gick i förskoleklass var de 20 stycken, ändå tyckte jag att det mestadels handlade om barnförvaring. Hur ska det gå med konflikter när nya grupper ska sättas ihop? Hur blir det med det där busfröet A som gått i en annan grupp på dagis, men som lilla A nu får i samma klass? Pojken som vi lärde känna första gången när han var fyra år och vi hjälpte hans mamma att leta efter honom i hela området i en timmes tid därför att han rymt från henne på Ica. Vem har tid nog att se till att han stannar där han ska?

Och hur ska det gå med F, som ligger långt efter de andra i utveckling och som hamnar i en klass med 31 barn, men utan lilla A, som brukar ta hand om henne när inte fröknarna hinner. Vem ska fixa hennes toabesök när de blir tre fröknar istället för fem? Vem ska hinna med att se till att hon utvecklas när hon är sex är och inte kan tala så rent att man förstår vad hon säger?

Och mest undrar jag över ordförande i barn- och utbildningsnämnden som alltid drar samma gamla visa: Skolpengen räcker (vi har en av de lägsta i länet, den förutsätter minst 25 barn i varje klass för att ekonomin ska gå ihop), skolorna har fått mer pengar (de gick mestadels till att täcka underskottet från förra året) och stora barngrupper är inget problem (välkommen på studiebesök i höst, Mats!).