The beauty of it

Egentligen känner jag mig lite fånig: Maken har åkt på konferens utomlands och här sitter jag och känner mig ... superensam! Visst, man kan skylla på allt det där praktiska. Det är mäckigt att vara ensam med två barn, även om det är synnerligen lugnt på jobbfronten just nu. Jobbigt att komma iväg på morgnarna, att skjutsa till saker, att laga mat och duka och diska och lägga alldeles själv. Men mest av allt är det ensamt, trots uppenbart sällskap. Och det är ju lite fånigt. Jag menar, när ska jag bli gammal nog att klara mig själv egentligen?

Men så tänkte jag om. Vi har varit ihop i 20 år och när han åker bort i fem dagar ringer vi varandra två gånger och dagen och sms:ar både god morgon och god natt. Han saknar mig och jag saknar honom och det är förbaske mig inte fånigt. Det är vackert!