Pinsamt värre

Som förälder har man ju ställt in sig på att man förr eller senare kommer att bli pinsam. Jag har till och med förberett mig lite smått. Tänker igenom garderoben innan jag visar mig för lilla M:s kompisar, försöker att inte skälla ut henne inför publik (när det bara är vi har jag alltså INGA hämningar). Men jag har insett att det inte går att helgardera sig, för det man tror ska vara pinsamt är det inte alls.

Lilla M tycker följaktligen att det är pinsamt när jag är orolig för henne, men inte när jag går omkring i stallet iförd målarmask ("Mamma, du ser cool ut"). Och det är inte alls pinsamt att jag följer henne till skolan fast hon går i fyran, tvärtom är det pinsamt att gå ensam. Så jag får till och med pussa henne mitt på skolgården, inför alla kompisar. Det enda förutsägbara är att man inte får prata om att killar är snygga, även om det är hon själv som sagt det. ("Åh, vad han är snygg," suckar lilla M framför datorn när hon tittar på trailern till Titanic på Youtube för fyrtiofjortonde gången. "Åh, vad han är snygg," ekar lillasyster.)

Usch, nu var jag pinsam!