Resa i tiden

Nu läser jag i alla fall Tidsresenärens hustru, och när jag nu väl kom över att idén verkade snodd rakt av från Kurt Vonnegut, tycker jag att den är rikigt bra (och inte ett dugg lik Slakthus 5). Dessutom är den synnerligen realistisk. Den handlar om en man som hoppar i tiden, och just så är det ju. Ena dagen är man 14 år och sitter på sin säng och skriver på en roman om Förintelsen. Nästa dag är man en liten mullig tant som springer omkring på universitetet och försöker få något gjort.

Men utan tvekan vore det intressant att resa åt andra hållet också. Vad skulle jag säga till mitt fjortonåriga jag, eller mitt sexåriga för den delen? Jag har lekt med tanken ibland, och då mest tänkt att jag skulle säga uppbyggliga och uppmuntrande saker. "Det kommer att bli bra", skulle jag säga till exempel. "Och du kommer att få vänner sedan. Och killar kommer att vilja ha dig, flera stycken. Och du får söta barn. Fast nej, jag vet inte om du kommer att bli författare." Men nu lutar jag nog mer åt att jag skulle fråga istället för att berätta, för ibland är man ett mysterium, speciellt för sig själv.