Dagens arbetspass avslutat

Har ni också jobbiga släktingar? Sådana där som man inte har någon öppen konflikt med, och därför inte kan skrika åt eller bryta med, men som slukar så mycket energi att man blir närapå deprimerade i deras sällskap?

Jag har en nära anhörig som får mig att känna som om jag sprungit ett maratonlopp när jag pratat med honom i tio minuter. Stryk det, när jag lyssnat på honom i tio minuter. För lyssnar är vad man gör. Samtal eller diskussion är inget alternativ.

Vi har ganska lite kontakt, men ibland dyker han upp som gubben i lådan för att diskutera något av sina favoritämnen: sjukdomar (företrädesvis hans egna och för tillfället i första hand diabetes), fastighetsskatt samt båtar. Ibland kommer det något politiskt, vilket oftast går ut på att alla politiker är idioter för att de inte reformer diabetesvården eller fastighetsskatten. I princip tycker han nog att sittande regering är ganska bra, fast för vänstervriden.

Han har ingen känsla för vad som intresserar andra, eller för vad som passar sig. I släkten har vi ibland testat teorin att han skulle ha en mild form av Asperger. Det är inget vi nämnt för honom.

Nu har han just varit här, för att prata med maken om diabetes. Maken är ju trots allt forskare, så han går ju att prata med om sådana saker, även om maken inte vet mer om just diabetes än vem som helst. Och plötsligt blev jag en passopp som hämtade te och bröd och pålägg och lade barn utan att klaga. Vad är det med jobbiga släktingar som gör att man förvandlas i deras närhet?