Världens bästa etta

"Aldrig får man vara riktigt glad", brukar min mamma säga, och även om uttrycket irriterar mig måste jag nog ge henne rätt just nu.

För två månader sedan hade vi världens gladaste lilla ettagluttare här hemma. Nu har vi en tjej som bara blir argare och ledsnare för varje dag. Vi lägger fortfarande pussel för att förstå exakt vad som pågår. Den första riktiga pusselbiten fick vi den dagen hon kom hem och sa: - Mamma, jag sitter vid det dåliga bordet, där de stökiga barnen sitter. Jag är ingen bra skolflicka.

Vi satte förstås omedelbart middagsdrycken i halsen och började fråga henne vad hon menade. Tydligen har fröken bestämt att barnen ska sitta i stökighetsordning. De sitter fem och fem runt bordet. Längst fram sitter de tysta och lugna barnen. De får en guldstjärna varje dag för att de jobbar så bra. Längst bak till vänster sitter de stökiga barnen. De får inga guldstjärnor alls. En av dem är lilla A.

Som tur var hade vi utvecklingssamtal veckan därefter och jag kunde ta upp det med fröken, som blev generad: - Ja, det var ju bara ett försök vi gjorde för att de andra ska få jobba i fred och så kommer de inte att sitta alltid.

Det fanns mycket annat att prata med fröken om. Som varför hon skrivit i lilla A:s läsebok att hon inte läste tillräckligt bra för att det inte gick helt flytande. Är det inte lite höga krav på någon som gått två månader i ettan och som bara kunde ljuda i början. Fröken gick mer och mer i försvarsställning och sa: - Men jag säger ju att du är duktig också, lilla A, visst gör jag det?

Det kanske hon gör, men det är inte vad lilla A hör. För det har inte blivit bättre. Visserligen fick lilla A en guldstjärna förra veckan och hon sa: - Jag har blivit bättre på att vara tyst nu, mamma. Men ledsen är hon fortfarande. Och i sina utbrott, som alltid börjar som ilska och slutar i tårar kommer det ett: - N vill inte leka med mig för att jag sitter vid stökiga bordet. Och ett: - Mamma, jag är ingen bra tjej. Jag är ingen bra kompis.

Och jag håller om henne hårt och vill skydda henne mot allt i världen. Och jag vill säga att det inte är henne det är fel på för att hon har hamnat i skamvrån som avskaffades för femtio år sedan, och att hon har samma rätt som de andra barnen att arbeta utan att bli störd även om hon råkar vara en liten pratkvarn och att hon är fin och duktig och faktiskt jättebäst, men det känns som om jag bara stoppat in tummen i en jättelik soricka i dammen och vem är jag att hålla emot när hela världen bestämt sig för att stämpla henne.