Mötet

I måndags var vi alltså på krismöte i skolan, med lilla As biträdande rektor, V, hennes lärare, Y, och "extrafröken", A. Jag har försökt samla mina intryck sedan dess, men lyckas inget vidare.

Vi hade planerat upplägget så att jag inledde med att berätta vad som hänt och när. Sedan blev det en slags allmän diskussion och V menade att lilla A helt enkelt kommit ett steg längre i utvecklingen än de andra barnen och utvecklat ett stort mått av självkritik. A påpekade att hon minsann inte skällt på lilla A eller sagt att hon var dålig på något och Y hävdade att det där med "dåliga bordet" faktiskt bara varat två veckor (vilket bevisligen var osant). Y dementerade också bestämt att hon såg lilla A som ett stökigt barn eller tyckte att klassen var särskilt jobbig. När jag själv redogjort för fakta frågade Y vad jag drog för slutsats av allt det som jag berättat att lilla A sagt. "Ja", sa jag, "Vad skulle ni själva ha dragit för slutsats om det var ert barn?" "Att det är jobbigt att börja ettan", kontrade A snabbt. Det var svårt att bemöta det de sa med annat än att barnets perspektiv inte alltid är detsamma som den vuxnes.

Vi pratade en hel del om hur lilla A är, och de verkade lite förvånade över att hon återberättar så mycket hemma av det hon lär sig i skolan och att hon sitter hela eftermiddagarna hemma och skriver och ritar. Mitt intryck är och förblir att de fått lilla A om bakfoten.

V verkade vara den som bäst förstod vad vi menade. Hon läxade upp båda fröknarna på ett milt sätt och vi kom överens om att den dag lilla A kommer tillbaka till skolan igen (just nu är hon sjuk), ska V vara med och ta emot och sätta sig och prata med lilla A. Lilla A känner henne och gillar henne, så det borde gå bra. Det kändes också som att hon hade en mycket mer positiv bild av lilla A än de andra två. Jag kommer också att vara med under en skoldag om ett par veckor, och sedan blir det uppföljningsmöte för att se om det blivit bättre.

När vi skulle gå bad jag att få prata med V avsides och gav henne en hälsning från lilla A: Att hon tycker att A är dum, sträng och elak, men att jag absolut inte fick säga det till A själv för då ville hon aldrig gå till skolan mer. "Ja," sa V, "Jag har pratat med henne och hon är medveten om att hon blir lite skarp på rösten ibland.

Sedan följde vi med Y tillbaka till klassrummet för att få med en läxbok hem. "Ja, jag har ju undervisat fyror och femmor förut," sa Y, "och det är ju mycket roligare".

Dagen efter satt jag på jobbet och lyssnade på en student som lyriskt berättade om sin underbara första fröken, Laila, och jag blev så ledsen att jag knappt kunde koncentrera mig på vad hon sa. Varför kunde inte lilla A också få underbara fröknar som älskar det de gör och som ser alla goda sidor min lilla tjej har?