En annan tid, en annan Heli

Har du drömt någon gång om att kunna resa i tiden? Att åka tillbaks till en tidigare skede i ditt eget liv, till exempel, och få chansen att göra om det, eller bara se hur det egentligen var?

De senaste dagarna har jag rest i tiden, så bokstavligt som det går. Jag fick kontakt med en person ur mitt förflutna, på Facebook, förstås. För att tala klarspråk är det en före detta ... ja, pojkvän är egentligen fel ord, men vi kan kalla honom för det. Han är amerikan och vi har haft sporadisk kontakt i alla år, med långa uppehåll visserligen, men ändå. Lite kontakt har det funnits. Så jag har vetat vad han gör (samma som då), var han bor (rätt nära huset jag kände till) och vem han gift sig med (min rival). Men det är skillnad på att mejla varandra någon gång om året och att kunna chatta i realtid. Det är ju i allra högst grad som ett samtal och plötsligt kommer man ihåg en massa om varandra. Både det man tyckte om, och det andra. (Ja, nu talar jag enbart för egen del.)

Hur som helst. Jag började minnas. Jag tog fram mina dagböcker. Och jag kom fram till en massa saker. För det första att jag faktiskt är nöjd med i stort sett alla större val jag gjort i vuxen ålder. Jag är nöjd med att jag inte blev kvar i USA, som jag ville. Jag är nöjd med att jag valde maken, och har hållit fast vid honom. Jag är nöjd med mitt val av utbildning, yrke, bostadsort. Ja, alla stora saker. Det är ganska behagligt.

Men för det andra är jag oändligt sorgsen över den Heli jag en gång var. Det har ingenting med Exet att göra, åtminstone inte bara. Han var bara en katalysator, men nu sitter jag ju här med min dagbok bredvid mig och läser om tjugoettåringen som reser ensam till USA för att träffa karln hon blivit kär i och som är så himla ung och naiv och sårbar och gläder sig så åt varenda smula som faller från den rike mannens bord. "Grät" står det överallt. Eller "ledsen och deppig". Eller "Gick och la mig mycket deprimerad. Grät mig mer eller mindre till sömns."

Jag vill ropa till den där lilla tjejen, för jag var fortfarande rätt liten: "Skärp ihop dig och skaffa ett liv, ett riktigt liv. Det blir bättre sedan, men du behöver faktiskt inte vänta, inte på J och inte på någon annan kille heller. Det finns en bra, en riktigt bra, och så småningom inser du det, men under tiden har du faktiskt rätt att ha kul. Du är ju ung! Haka tag i den där killen du träffar i New York istället, eller Js assistent C, eller vem som helst annars faktiskt. Och kom ihåg att det blir bättre!"

Men det går ju inte, och det kanske inte heller vore en bra idé. Det är ju för att jag var just den tjejen en gång som jag nu kan vara den här kvinnan. Och henne är jag rätt nöjd med. Men ändå. Måste det vara så svårt att ta sig hit?

Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag?