Tillägg
Nu när jag sovit på saken inser jag att det finns ett annat sätt att läsa dagboken. Jag var inte bara en tjugoettåring som grät hela tiden och tillbringade mer tid med att äta kakor och se på teve än se sevärdheter när jag var utomlands. Jag var också en tjugoettåring som åkte ensam till USA, stegade in på tre olika teaterskolor och bokade auditions, höll föredrag om Sverige på en highschool utan att tveka och som visade en häpnadsväckande förmåga att lära känna nya människor. Fick jag hjälp med att ringa från en telefonautomat umgicks jag sedan med den personen varenda dag i en vecka. Flera gånger träffade jag nya människor - och flyttade in till dem nästa dag. Några av dem har jag fortfarande kontakt med.
Kanske är det i själva verket mitt tjugoettåriga jag som borde ta ett snack med fyrtiofemåringen?
posted by Heliotropen @ 6:58 em
3 Comments:
Förmodligen en konversation. Jag har skrivit dagbok sen jag var 8 år gammal, med varierande intervaller. Just nu inte så mycket men man ser ju hur livet förlöper.
Min syn på dagböcker är att de faktiskt inte är till för att läsas. De fyller sitt syfte i nuet när man skriver av sig och formulerar sig och får syn på tankar och känslor. Eftersom att texterna inte primärt är skrivna för att läsas tror jag att de i efterhand ofta framstår som tjatiga och känslomässigt överdrivna, eftersom att det ju också är ett urval som hamnar i en dagbok. I alla fall i mina gamla.
Kajsa: jag läser mina sällan men det har blivit måååånga under åren. Jag läser dom som sagt mycket sällan men blir ofta förvånad över de många filosofiska och existentiella "konversationer" jag har haft med mig själv. Det är så jag har använt dom. Inte så mycket kära dagbok och idag... Börjar det brinna är det dagbokslådan och lite annat som jag skulle hugga för att rädda.
Skicka en kommentar
<< Home