Fort ska det gå

Många med lite större barn verkar med jämna mellanrum drabbas av nostalgi och bli sittande med de gamla hemmafilmerna med tårarna i ögonen och titta på hur söta barnen var när de var små. Det gör aldrig jag! Delvis handlar det förstås om att jag inte har någon kamera - och därmed begränsat med filmer - men framför allt om att jag inte tycker att småbarnsåren är något att längta tillbaka till.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, få för mig att göra det har jag alltid mina dagböcker som ett snabbt botemedel. Som det här inlägget till exempel, från 30 juli 2002, när lilla A var två månader och (lilla) M fyra år: "Åt på Stadshotellet i Vimmerby. Inte så lyckat. Servitrisen var lite sur, alla kritiska och jag fick skicka ut min mat som inte gick att skära - varpå maken skällde ut servitrisen. När min mat kom in igen fick maken gå ut med en stökig lilla M och lilla A ville bli ammad. Hon krönte sedan det hela med att kräkas över hela mig."

Alla mina dagböcker från den tiden är en formlig orgie i arg fyraåring, kräkig och tidvis sjuk bebis och tortyrliknande nätter, och då tyckte jag ändå, på den tiden, att vi hade det förhållandevis lätt om man jämförde med andra. Nej, stora barn = bra barn, det tycker i alla fall jag. Eller som en vän till mig uttryckte saken när hennes svärmor ojade sig: "Åh, vad de är underbara. De skulle egentligen aldrig bli stora!" "Jo, det ska de", sa min vän, "och fort ska det gå!"