Vem är jag? Vem är du?

En gång i tiden läste jag psykologi på universitetet. Ett av delämnena hette personlighetspsykologi och handlade, mycket kort uttryckt, om hur vi blir de vi är. Där fanns en mängd olika teorier, från Freud och Jung till Skinners behaviorism, som ser oss människor bara som ett resultat av ett antal stimuli, som om vi vore maskiner utan egen tankeförmåga. Det fanns till och med teorier som hävdade att det egentligen inte finns något sådant som personlighet. Det är bara en slags fördomsfull kategorisering från vår sida. I själva verket ändrar sig människor hela tiden men eftersom de låter likadant och ser ungefär likadana ut uppfattar vi dem som samma person.

Härom dagen sa en flicka jag känner: "Tänk, allt det jag trodde var min personlighet var bara en skada i min hjärna." Hon kommer troligen snart att få en adhd-diagnos. Det upptar mina tankar mycket. Mitt hjärta brister nästan när jag tänker på vad hon måste gå igenom nu. Men innerst inne tänker jag också så här: Det är sant för oss alla. Jag kände en gång en läkare som sa: "Det finns inga friska människor, bara sådana som inte är tillräckligt väl undersökta." Jag tror inte man kan hitta en hjärna utan fel, utan någon liten synaps som fungerar dåligt. Kanske är det det som gör oss alla till de vi är. Men i vårt samhälle har vi valt att sätta etiketter på några av de här "felen", men inte på andra. Så vi är alla en sammansättning av det som blev rätt och det som blev fel, det vi lärt oss och det vi aldrig stött på, det ödet dömt oss till och det vi själva valt.

Jag älskar dig, min vän, precis som du är! Du är stark, du är rolig, du är häftig och du är värd beundran för allt vad du är!