Livstecken

Ja, jag lever, men jag har haft en ovanligt hektisk vecka av barnkalas, middagar, ridläger, skolavslutningar, studentmottagningar och arbete. Jag har läst era kommentarer, tagit till mig lästipsen, roats av Limes och Kajsas Jeoparykategorier och tänkt ut långa smarta svar, mer har det inte blivit.

Idag har jag varit på anställningsintervju. På mitt nuvarande jobb. Stämningen på jobbet har förändrats till det sämre. Borta är känslan av gemenskap, av att vi alla är i samma båt. "The knives are out" som de sjunger i Evita. Jag tyckte jag hade tänkt ut så bra hur det skulle bli och vem som skulle hamna var, men jag inser att det inte kommer att bli så. Hur det blir istället vet jag inte. Hur det går för mig vet jag inte heller. Men jag vet att jag, oavsett hur det går, kommer att få säga adjö till en hel mängd människor. "Intervjun" kändes väl okej. Jag är ohyggligt positiv till alla förändringar och dödsbra på att skriva på engelska och ser fram emot allt med sådan spänning och är minsann så intresserad av nya arbetsuppgifter och villig att brädda mig och har en fantastiska inlärningsförmåga. Typ.

Den 25 juni kommer jag antagligen att veta.