Observationer från en kris

Det är ju intressant på sätt och vis, att hamna i en akut kris. Jag försöker distansera mig lite som en "method actor" skulle göra. Tänker att det här kan jag använda i min bok. Jaha, mhm, man får alltså ont i hela kroppen, benen till och med. Jaså, magen kan alltså reagera så starkt att man går ner ett drygt kilo på ett dygn trots ihärdigt tröstätande. Jaså, man känner sig plötlsigt distanserad från de människor som nyss stod en nära. Aha, man vill inte träffa någon på arbetsplatsen mer och absolut inte under några omständigheter bli avtackad. Åhå, man kan inte undgå att bli bitter, åtminstone ett tag.

Och allt trots att jag visste att det här kunde hända. Men jag trodde inte att det skulle göra det. Allvarligt. Ända sedan vårt stormöte har jag känt mig säker. De skulle ju gå på meriter, och är det något jag har så är det meriter. Dessvärre visade det sig vara fel meriter. "Ta det inte personligt", sa någon i går. Öh ... nähä, hur då?

Och här sitter jag och vevar precis de saker jag inte vill veva. Jag vet att livet inte är tänkt att vara rättvist, men det här är fan i mig så jävla orättvist. Jag har gjort mitt allra bästa. Jag har varit duktig och schysst, levererat bra saker till mina uppdragsgivare, sagt ja till mer än jag borde sagt ja till, rott saker i land som varit obeskrivligt långt från min egentliga kompetens, blivit utbränd ta mig fan av det där jävla jobbet!

Just nu är det de små sakerna som riktigt knäcker mig. Löjliga saker. jag tänker på att jag ska plocka ner teckningarna som lilla M gjort när hon varit på besök. Då trillar tårarn ner på tangentbordet. Lilla M älskar mitt jobb, betydligt mer än jag faktiskt. Hon var förtvivlad i går, och lilla A var så gnällig man kan bli. Så ingen i familjen går oberörd genom detta.