Fjortonde luckan - Outad på Pressbyrån

Mamma letar förtvivlat efter växel i plånboken för att betala tre dricka.
Lilla A: - Min mamma är faktiskt fattig!

Kan dock meddela att jag snart inte är det längre. I januari får jag en lottovinst signerad min snart före detta arbetsgivare.

Nyheter

Jag tänkte att det var dags för lite förändringar här på bloggen, så från och med nu kan den som så önskar ha koll på vad jag läser. Åtminstone de böcker jag vill stå för.

Annars är det inte så mycket nytt. Idag har jag gjort ett skrivprov för ett företag jag var och träffade förra veckan. Det handlade om att redigera en engelsk text om IP-telefoni och var assvårt! jag är inte alls säker på att jag blir godkänd, trots att jag anser mig ha mycket goda kunskaper i engelska.

Och sen så går det upp så går det ner så går det upp ...

Jag får tyvärr bekänna att söndagens goda föresatser och förhoppningar snabbt kom på skam. Veckan inleddes inte i något hoppets tecken. Jag var varken lugnare eller gladare. Istället bjöd gårdagskvällen på ett nytt lågvattenmärke. Ändå började det bra. Jag åkte in till stan tidigt. Jag hade ett bra möte med min coach. Jag träffade en god vän på lunchen. Jag var ute på universitetet - en plats jag faktiskt alltid trivts på - och lämnade in ansökan för att läsa engelska i vår. Jag träffade en annan vän och fikade. Och sedan befann jag mig plötsligt i fritt fall. När klockan passerat nio på kvällen och jag hamnat framför teven började jag gråta varje gång det blev reklampaus, för då hade jag inget som distraherade mig.

Naturligtvis är sådana här känslor delvis självgenererande. När man så nyligen varit sjuk är det oundvikligt att man känner efter lite extra, och drar sina slutsatser. Statistik börjar dyka upp i huvudet. För varje depression man går igenom ökar risken för en ny. Jag har gått igenom tre större depressioner i mitt liv och en rad mindre. Så mycket i min nuvarande situation förvärrar saken. Känslan av maktlöshet, av att allt hänger på mig, att det inte finns någon hjälp att få, förstärker alla negativa känslor.

Så idag kom nya beslut. Nu ska jag göra mindre, men mer målinriktade saker. Jag ska ringa väl utvalda företag som jag verkligen vill jobba på, men som inte ligger ute med annonser just nu. Jag ska ta det pö om pö, och dessemellan ska jag unna mig att inte göra något alls.

Så jag åkte in till mitt söka jobb-ställe i snöyran i morse och ringde tre företag. På ett fick jag en stängd dörr. På de andra två ett: "Vad kul! Du ringer verkligen lägligt." Sedan åkte jag hem och lade mig på soffan med dubbla yllefiltar, svullade chokladglass och tittade på sitcoms på dvd. Inte ett dugg representativ eller säljande. I kväll mår jag lite bättre.

"Passa på och njut nu!"

För första gången sedan jag blev arbetslös åkte jag idag hemifrån vid åtta och när jag var på väg till bussen kände jag mig lite lycklig över det. I balans. Som en vanlig människa.

I busskön stod en bekant.
- Vad gör du nu för tiden? frågade hon.
Eftersom jag redan berättat att jag blivit av med jobbet blev jag lite förbryllad.
- Eh ... Jag är ju arbetslös, sa jag.
- Jaha, sa hon. Men är man inte hemma och tar mysfrukost då?
Där tappade jag andan, och en del av mitt goda morgonhumör med den.

Ifall det finns några här som missuppfattat saken vill jag slå fast en gång för alla: Det är inte mysigt att vara arbetslös! Det är inte "att vara ledig". Man kan inte "njuta". Eller jo, det finns nog människor som kan det, men inte jag. Arbetslöshet för mig är overklighet, utanförskap, stress, en ständig lågfrekvensångest, oro, brist på pengar, grubbel, sömnproblem, ont i magen, oregelbunden mens, en jävla massa tårar, taskigt självförtroende, mörker, självförebråelser, bitterhet, ältande och någon kort sekund ibland en liten gnutta glädje över att jag ser så mycket av mina barn.

Jag vet att man inte blir automatiskt lycklig av att ha ett jobb. Om någon vet det så är det jag. Men jag skulle byta med vem som helst som har ett, snabbare än du hinner blinka. Och jag vet att det inte finns någon som kan rädda mig ur detta. Ingen coach, ingen läkare, ingen terapeut. Jag måste rädda mig själv. Som vanligt.

Summering

En känslornas globetrotter har jag varit denna vecka. Jag har gått från tisdagens totala lågvattenmärken, när jag funderade på läkare och antidepressiv medicin och grät mig till sömns för att jag tappat bort min finaste dyraste svarta kavaj - till dagens stilla vila. Lätt förkyld och mycket frusen ligger jag under en yllefilt i min säng och konstaterar att jag genomgått vad akademiker gillar att kalla ett paradigmskifte. Jag har insett var landet ligger:

1. Jag kommer inte att jobba på mitt företag mer. Ja, jag förstår att ni tycker att jag är trög, men möjligheten att få ett nytt jobb där har ju hela tiden funnits. Härom kvällen fick jag dessutom veta att det är ett vikariat på gång som jag borde få. Men jag vill inte ha ett vikariat och hamna i samma sits igen om ett år, när de jag umgås med nu har fått jobb allihop och min eventuella upparbetning av arbetsmarknaden har fallit i glömska. Och jag vill inte jobba på mitt företag mer.

2. Min arbetslöshet kommer att sträcka sig in på nästa år. Det har jag inte föreställt mig en enda gång, så det är lite chockartat, men jag kommer nog att komma över det.

3. Jag kommer inte att få jobb på annons. Jag har haft rätt bra statistik hittills. På de första elva jobben jag sökt har jag kommit till intervju på sju. Problemet är att även om arbetsmarknaden är skållhet så är det för många sökande till de tjänster jag verkligen vill ha. I fredags fick jag ett nej på det jobb som jag var mest intresserad av. Drygt 320 ansökningar hade kommit in och jag kom inte till intervju.

4. Om jag vill ha ett kort vikariat är det bara att säga till. Jag har varit på tre intervjuer den här veckan. Dels den i måndags (som inte bara var snabb utan också rätt bisarr, mer om det en annan gång), dels en på Manpower och en på Proffice. De båda senare tackade jag nej till i fredags. Av det lärde jag mig också att jag inte vill ha något mer att göra med Manpower. Sedan jag var där i onsdags har jag förtvivlat försökt tvätta bort känslan av nederlag det gav mig. Det var som matos som fastnat i håret. Allt var negativt och otrevligt och eldade på min depression. (Nej, här kan man inte jobba deltid och man får räkna med en och en halv timmes resväg och du kommer att få gå ner minst tretusen i lön.") Proffice var ungefär 320 procent trevligare och när jag tackade nej till det vikariat de hade på lut svarade de: "Men ring oss så fort du vill jobba. Vad vill du göra förresten?"

5. Jag ska, ska, ska hålla fast vid att jag är ute efter Jobbet, inte bara ett kneg, inte bara en födkrok. Det är inte min grej. Jag tappar fokus hela tiden för att jag blir lätt desperat (se ovanstående punkt), men det är now or never. Nu ska jag ha jobbet jag verkligen vill ha!

Så med en mycket försiktig förhoppning går jag in i nästa vecka, pank och tämligen fågelfri, orolig och lite hängig men utan känslan av nära förestående undergång. Hoppas jag.

Dåliga råd är också dyra

Sjuttiotusen lär mitt företag betala för att jag ska få gå söka jobb-kursen. Så jag anstänger mig naturligtvis för att ta till mig de lärdomar jag kan få. Det här är några av de saker jag har lärt mig hittills om att gå på intervju:
1. Man bör inte lukta gammal fylla när man går på en anställningsintervju. (Huruvida färsk fylla är bättre framgår inte.)
2. Man bör inte ta på sig för mycket parfym.
3. Man måste vara trevlig mot alla man möter, även receptionisten. (Fan, nu får man inte vara snorkig mot någon.)
4. Det är viktigt att ha ett fast handslag.
5. Man ska förbereda sig noga. Ta till exempel reda på så mycket som möjligt om företaget.
Och så min favorit, alla kategorier:
6. Se till att vara utsövd.

Ja, jag går ju inte på någon röjarskiva kvällen innan, men hittills har jag inte varit ens i närheten av utsövd på de fem intervjuer jag varit på. Inte nog med att jag själv vaknar 23 gånger på natten och undrar om det inte är dags att stiga upp snart och drömmer att det är 2000 sökande till alla tjänster. Dessutom förvandlas lilla A till någon slags synsk målsökarrobot som kommer in flera gånger på natten bara för att väcka mamma och meddela att hon drömt något/är kissnödig/är törstig/är vaken i största allmänhet och inte helt lycklig över det.

Vilken tur då att intervjuer är så förutsägbara. Det är samma frågor varje gång, och jag känner mig mer och mer som en robot när jag svarar. Idag genomförde vi intervjun på en halvtimme, och det var inga problem, kan jag säga. Nästa gång tror jag att jag ska skicka en bandinspelning istället.

... och upp igen!

Tack för stödet, säger jag till alla som har anledning att känna sig träffade. Lite förvånad är jag ändå över hur vi människor återhämtar oss. Idag var jag på en ny intervju (jag koncentrerar mig just nu på min fantastiska statistik: jag har kommit vidare med fyra av mina fem första ansökningar, och det hjälper gott i mörka stunder) och blev då lämnad ensam en stund i ett mycket litet mötesrum i väntan på rekryteraren. Där stod jag och begrundade alla dessa jobbiga möten jag haft de senaste åren och gav mig en klapp på axeln för att jag faktiskt tar mig i kragen och går vidare.

Man väljer inte sina erfarenheter. Det hjälper inte att man vill hoppa av när det blåser som mest, eller åtminstone gå in i busskuren. Det är bara att traska vidare, och det enda man man vara säker på är att man inte hamnar där man tänkt sig.

En sak som definitivt inte blev som jag tänkt mig var fredagen. Då skulle lilla A och jag ta ledigt och gå på Skansen. Istället fick hon halsfluss. Vilken tur då att en snäll flicka låtit henne ärva alla sina hårtofsar, så att hon kunde göra sig så här fin:

Det var bättre förr!

I söndags berättade jag för min mamma att jag skulle varra hemma hela dagen på måndagen och söka jobb. När jag sedan ringde henne måndag kväll frågade hon: "Nå, har du fått jobb nu då?"

Jag orkade inte riktigt gå in på det i detalj, men man kan ju konstatera att jobbsökande inte är vad det varit. Inte rekryteringsprocesser heller, kan jag konstatera efter att ha blivit indragen i tre stycken. I ett av fallen läste jag en annons, ringde, skrev en ansökan och kallades till intervju. Och om ni inte sökt jobb på ett tag har ni ingen aning om hur exotiskt det är. För så här har det gått till i övrigt:

Fallet F:
1. Jag läser en annons, ringer, skriver ansökan och det skrivprov som efterfrågas och skickar.
2. Efter två och en halv månad kallas jag till skrivprov tillsammans med elva andra sökande. Vi ska sitta som på en presskonferens och har sedan två dygn på oss att skriva tre texter.
3. Efter ytterligare en vecka kallas jag på intervju.
4. Nästa vecka får jag besked om jag går vidare till nästa intervjuomgång.

Fallet J:
1. Jag läser en annons, ringer, skriver ansökan och skickar.
2. Jag kallas till ett informationsmöte där jag ombes ta trapporna till plan 5, eftersom företaget har en hälsoprofil. "Ett konditionstest?" frågar jag glatt. "Javisst", är det lika glada svaret. Jag får sedan en nummerlapp och blir fotograferad. Vi är 17 personer kallade som först får lyssna till ett föredrag om företaget, sedan ska göra ett grupparbete där vi under tiden observeras. Sedan ska grupparbetet presenteras muntligt.
4. Nästa vecka får jag besked om jag går vidare till intervju.

Det här är långt ifrån några extremfall. Clarion hamnade ju i tidningen häromdagen för att de har auditions à la Idol för intresserade. En bekants bekant hamnade på en intervju där hon skulle sitta i mitten omgiven av sju personer som bombarderade henne med frågor.

Test, föredragningar, flera serier med intervjuer, allt sådant tillämpas och det finns ögonblick när det är svårt att inte känna sig förudmjukad.

Vilken har varit din värsta rekryteringsprocess?

Snabbt leveransläge

Jag är en mycket flexibel person, eller möjligen en väldigt osäker. Igår gick jag omkring och kände mig sarkastisk hela dagen. Idag har jag fått feedback från en annan gammal chef så nu känner jag mig långsam.

Ja, alltså ... han skrev en massa bra saker också. Förvånansvärt bra saker faktiskt, med tanke på alla våra duster. Dagens bästa citat: Jag är en "intellektuellt spännande person". Så nu vet ni det.

Men det jag behöver utveckla är min "förmåga att ställa om tempot och ibland gå in i snabbt leveransläge". Och där fick jag väl också svaret på varför jag inte fick ha kvar mitt jobb. De anser mig inte vara en av de där riktiga arbetshästarna. Ni behöver inte trösta mig!

Jag kan dock med viss glädje konstatera att jag är mycket brajtare än jobbsajternas så kallade matchmail. Där går jag in och lägger noga upp min cv. Talar om vilken typ av jobb jag söker: informatör, skribent, webbredaktör etc. Kryssar tydligt i var jag vill jobba (Stockholms län) och var jag inte vill jobba (utomlands) och tillbaka får jag: Mejl med förslag om att bli "nursing home administrator" i San Antonio, Texas. Tror ni jag skämtar? Jag kan skicka bildbevis!

Oops, I did it again!

Igår var jag på skrivprov för ett jobb, det vill säga jag satt igenom en slags presskonferens tillsammans med tio konkurrenter och ska nu skriva tre texter utifrån det jag lärde mig. Skitstressigt, rent ut sagt, och jag kom osökt att tänka på ett av sunkjobben jag aldrig fick:

I mitten av det glada nittiotalet sökte jag jobb på ett stort företag som ska förbli namnlöst. Jag tror att yrkestiteln var teknisk skribent. Hur som helst kallade de mellan fyrtio och femtio sökande i en slags cattle call. Först skulle vi sitta och umgås med varandra, så att de kunde observera hur socialt kompetenta vi var. Sedan fick vi alla gå in i en skrivsal för att skriva en instruktion till en brödrost, utan någon brödrost till hands. Halvvägs igenom det skrivprovet kom en andfådd kvinna in i rummet. "Ursäkta att jag kommer för sent," sa hon "men jag krockade på vägen." Det var nittiotalskrisen i ett nötskal. Krockat på vägen? Skit samma, pallra dig dit bara.

Jag fick inte jobbet, däremot en livslång avsky för den här sortens urvalsprocesser. Men jag är självklart glad att jag kommit vidare i processen för ett jobb i alla fall, även om det råkar vara jobbet jag enligt alla regler och avtal borde kunna glida in i på en räkmacka. Nåja, räkmackor känns ju ändå rätt passé. Jag kunde i alla fall glatt konstatera att min före detta chef tydligen gett mig bra referenser.

På tal om chefer: Som ett led i kursen, eller programmet eller vad vi nu ska kalla det, som jag går, har jag till uppgift att skicka ut formulär till en liten utvald skara som ska berätta vad de tycker är mina starka och svaga sidor. Jag kände mig oerhört mogen och modig när jag skickade iväg formuläret även till två chefer som jag kände mig väldigt osäker på. Idag fick jag lite återkoppling från den ena, i ett mejl som hon skickade för att hon tyckte att synpunkten inte riktigt rymdes i formuläret.

Hon skrev lite om varför hon anställt mig och verkade tycka att jag uppfyllde de krav hon ställt, men lade till att hon så småningom upptäckt att jag var sarkastisk, framför allt när det gällde företaget och olika chefer. Därför undrade hon om jag inte borde söka mig någon annanstans, och tillade att hon gärna ville berätta det här för mig eftersom jag tydligen tänkte använda henne som referens.

Well, you could have knocked me over with a feather! Skulle jag alltså ha verkat kritisk, sarkastisk rent av, mot mina älskade ledare, dessa under av klokhet och kompetens? Det kan väl inte vara möjligt? Shit! Nu gjorde jag det igen.

P.S. Nej, hon har aldrig funnits med på min lista över potentiella referenser. Och på tal om ingenting ska jag på en helt annan intervju på måndag.

Ingen vill ha mig, eller?

Jag har börjat hata måndagar, hett och innerligt. Då är den gosiga familjehelgen slut och jag måste göra allt det där jag inte vill. Det är som om någon slänger ut mig från den varma stugan, ut i snön och mörkret.

Igår hatade jag för säkerhets skull söndagar också, för de kommer ju trots allt före måndagar. Tiden går lika fort som den alltid gjort, ändå känns varje vecka som ett decennium. Ett enda långt, segt lopp i uppförsbacke, utan att man någonsin kommer till toppen och får se på utsikten.

Jag är gnällig, jag vet. Jag har det så oerhört mycket bättre än många andra. Bortskämd är vad jag är. Men jag blir inte gladare av att tänka så heller.

Alla som varit arbetslösa (nej nej, jag vet, jag är inte arbetslös egentligen) säger samma sak: Det är tufft och man mår skit, men så småningom blir det bättre. Jag undrar lite var alla de där lata människorna är som går och lyfter a-kassa för att de är arbetsskygga, ni vet, de där som ska straffas i arbete med hjälp av lägre ersättning. De finns inte i mina umgängeskretsar i alla fall, men regeringen tycks ju känna några stycken.

Jag tycker annars att jag varit bra på att bearbeta allt det där med min arbetsgivare. Ältar det inte alls lika mycket längre. Problemet är ju bara att när man tar bort ett ont är det fortfarande en massa andra smärtor kvar. Jag har fortfarande inget jobb. Det är fortfarande ingen som vill ha mig (utom du då, käre P).

Vad gör arbetslösa hela dagarna?

Jag lever fortfarande, även om det inte verkat så på ett tag. För att vara arbetslös måste jag erkänna att jag känner mig en aning översysselsatt. Det är mycket nu.

Folk säger att det är ett heltidsjobb att vara arbetslös, och de skojar inte! Jag skulle ju ringa samtal häromdagen. Att ringa på jobb går till ungefär så här:
1. Jag läser annonsen två gånger noga.
2. Jag skriver ner några frågor.
3. Jag laddar upp.
4. Jag slår numret.
5. Jag kommer inte fram.
6. Jag ägnar en stund åt att hämta mig.
7. Jag läser nästa annons.
8. Jag skriver ner frågor.
9. Jag laddar upp igen.
10. Jag slår numret.
11. Personen sitter i möte.

En hel dag kan gå åt till sådant utan att jag kommer någon vart alls. Och om man till slut kommer fram och får kontakt och allt verkar bra återstår nästa moment: Att skriva ansökan. Min effektiva arbetstid igår var cirka fem timmar (jag jobbar deltid, okej?) och resultatet var en ansökan, som jag skickade iväg halv tio på kvällen. Eller rättare sagt försökte skicka iväg, efter sju sorger, åtta bedrövelser och en hel del svordomar eftersom Word inte ville lägga sidfötterna som jag ville i cv:t vägrade nämligen mejlprogrammet acceptera den av allt att döma korrekta mejladressen till företaget. Ett ganska magert resultat för en enda dag, kan tyckas. Life in the slow lane.

På temat sunkiga jobb kommer jag idag att tänka på den gången jag var trappstäderska - en hel förmiddag. Efter att vi städat en trappuppgång försvann min arbetsledare med orden: "Vänta här, jag kommer strax." Efter en och en halv timmes väntan åkte jag hem. Sedan dess har jag inte städat någon trappuppgång.

Ansökningarnas underbara värld

Nu ska jag snart skicka iväg den första ansökan gjord efter konstens alla regler. Jag har ringt kontaktpersonen på företaget för att upprätta kontakt. Han pratade i tio minuter alldeles utan frågor och avslutade med ett: "Och om jag får ge ett tips så är det att läsa på om oss. Det händer att folk kommer hit på intervju och inte ens vet vilka vi är. Så ta reda på det. Vi är blablabla ..."

Eftersom de använder sig av rekryterare tyckte min coach att jag skulle ringa dit också. De gör ju en första gallring, och det är bra att ha "skapat en relation". Så jag ringde rekryteraren trots viss brist på reella frågor:
- Hej jag är intresserad av jobbet som YY på XX.
- Jaha.
- Jo, jag undrar ... när tror du att du har gjort den första gallringen?
- Veckan efter att ansökningstiden går ut.
– Jaha ... okej ... eh. Jo, jag ju pratat med NN på XX om vad som är den viktigaste egenskapen hos den som ska klara det här jobbet. Vad har du för syn på det?
– Att man har jobbat med webben.
- Jaha, okej. Intressant ... ja, då ... ska jag väl försöka få in ansökan då. Tack så mycket!
Med det relationsskapandet bör jag ju ha jobbet som i en liten ask.

I annonsen till ett annat jobb jag tänkte söka står det i listan över "lämpliga" egenskaper: "Du har en hälsoinriktad livvstil." Shit! Jag får nog ändra det där jag skrivit under rubriken "Personligt" i min cv: "På fritiden ägnar jag mig gärna åt mina främsta intressen, sprit, porr och partydroger."

Det får mig att tänka på den där gången jag sökte jobb som copywriter på Det bästa ("Bästa Heliotropen! Nu står glädjen högt i tak hemma på Blomvägen 13. Nu har du chansen att vinna ..."). Vid intervjun fick jag bland annat frågan: "Hur skulle din man beskriva dig." Där följde en lång stunds tungbitande från min sida för att jag inte skulle svara: "Skitbra i sängen, skulle jag tro."

Höstrusk och handlingsförlamning

Det finns de som envist försöker hävda att årstider är något bra. Det är kul med omväxling. Det är vackert med höstlöv, gnistrande snö och dagsmeja. Men de har fel, fel, FEL! Här man kämpat sig igenom en jävla höst, en satans vinter och en förbannad vår för att till slut komma fram till den enda årstid då det egentligen går att leva, och så är man tvungen att börja om igen! Speciellt bittert blir det efter denna sommar som knappast gjort en mätt på värme och sol. Den globala uppvärmningen går inte fort nog! För övrigt är jag rätt övertygad om att de som till äventyrs diggar höst, vinter och vår inte har några dagisbarn hemma. Gyttjiga vinteroveraller kan bota vilken vinterromantiker som helst, I promise you.

Bortsett från detta är jag nu igång i mitt fina "outsourcingprogram". En gång i veckan träffar jag en coach som ska berätta hur förträfflig jag är, efter att jag berättat det för honom. En gång i veckan ska jag på seminarium, där jag får lära mig att skriva en cv och en ansökan och gå på intervju. Här ska sättas upp Mål! Än så länge har jag bara ringt på ett enda jobb. Där kunde jag inte bli aktuell för en tjänst. "Du är inte arbetslös!" säger folk uppmuntrande till mig, men när jag lämnat barnen på morgonen och hör bussen gå in till stan med alla som faktiskt ska jobba, ja, då känns det ganska mycket som om jag inte har ett arbete. Så istället ägnar jag mig åt en lätt depression med åtföljande ångest, som gör mig handlingsförlamad på vissa sätt och manisk på andra, utan någon egentlig nytta för min framtida karriär. Nåja, något ska man ju ha att skylla allt tröstätande på i höstrusket.

Dumskallarnas sammansvärjning

Sju veckors ledighet är till ända. I morgon börjar allvaret och jag kan konstatera att de kognitiva terapeuterna åtminstone delvis har fel. Man kan mycket väl må uselt utan att tänka en enda negativ handling eller ägna sig åt något som helst undvikande beteende.

Däremot måste jag bekänna mig skyldig till att ha tänkt en och annan arg tanke. Jag har pratat med några före detta kolleger, sådana som också fått gå, och häpnat och förfasat mig över de fortsatta klumpigheterna från min arbetsgivare, med de närmaste cheferna i spetsen. Man hade inte tänkt ha något avtackning för dem som slutade. Till slut tog en av de som ska vidare själv initiativet till en avslutningslunch, och efter påtryckningar från facket blev det till ett avtack. Företaget bjöd på lunchen och en blombukett. Inget från arbetskamraterna dock. Ingen insamling och inga presenter. Och jag, som inte var intresserad av att avbryta min semester för att komma in och vara trevlig mot cheferna, fick följaktligen ingenting. Inte för att jag vill ha deras blommor. Faktiskt hoppades jag att de skulle försöka skicka dem till mig bara för att jag skulle kunna tacka nej. Men det slapp jag ju. Presenter från arbetskamraterna tar jag däremot tacksamt emot. Om det nu, mot förmodan, skulle komma några.

Inte ett ljud från någon chef. Inget "vi tycker du är jätteduktig och det har var verkligen trist men ..." Det kunde de ju möjligen ha kostat på sig. Och en del av dem som varit kvar to the bitter end och slutade sista dagen har behandlats extra styvmoderligt och fått veta att man inte får vara kvar en sekund längre än vad som är sagt. Ovanpå det har man också brutit mot de fackliga överenskommelserna och gett visstidsanställda jobb samtidigt som tillsvidareanställda fått gå.

Men jag behöver inte bry mig. Jag är därifrån och de kan få fortsätta vara hur dumma i huvudet de vill. Nu blickar vi framåt och detta kommer väl så sakteliga att förvandlas till en söka jobb-blogg.

Konsten att sparka en medarbetare

Det har kommit till min kännedom att cheferna på min avdelning gått en kurs i hur man sparkar folk. Det tycker jag är jättebra. De här killarna och tjejerna behöver all kompetens de kan få. Men jag anar att kursen i fråga hade vissa brister. Jag vill därför presentera Heliotropens handledning för sparkande chefer:

1. Om du är den som avskedar ska du inte försöka vara den som också tröstar. Det kan lätt ge samma intryck som en pojkvän som säger: "Jag vill att vi gör slut för jag älskar dig inte längre, men vi kan knulla lite först ifall det får dig att må bättre."
2. Tänk noga igenom de svepskäl du har för att inte ge en medarbetare forsatt anställning. Akta dig för att fastna i motsägelsefulla resomenang som: "Visst har du hållit på med utveckling, men nu letar vi ju efter folk som är bra på utveckling." Eller: "Det är viktigt att kunna skriva, men vi tycker ju att du är för mycket skribent."
3. Var konsekvent när du talar med olika medarbetare. Kom ihåg att de kanske pratar med varandra. En medarbetare som hört att en kollegas utbildning varit en positiv faktor kan bli förvånad över att höra att samma ubildning är en black om foten för honom själv. På samma sätt kan det vara svårt för medarbetare att förstå om de som motivation för avskedandet får veta att de saknar en merit som även de fortsatt anställda saknar.
4. Försök inte skämta under samtalet. Säg till exempel inte: "Du får inget avgångsvederlag. Nej, jag bara skojade."
5. Om du känner behov av att skriva ett manus och lära dig det utantill, försök göra det så diskret att det inte blir uppenbart för medarbetaren. Det kan upplevas förolämpande.

Som bonus lägger jag till en kort handledning för chefer som ska rekrytera medarbetare i samband med en omorgansation. Den borde vara mer omfattande, för jag tror inte att det förekom någon kurs i just detta ämne, men man kan komma långt med bara fyra enkla punkter:

1. Ändra helst inte kriterierna för anställning under processen. Det finns en risk att medarbetare till exempel tror på innehållet i en anställningsannons. Lägg därför ned lite tid på att lista punkterna du anser vara viktiga.
2. Om du kallar till en anställningsintervju, ställ gärna frågor till den arbetssökande. Prata inte bara själv.
3. Läs de arbetssökandes cv.
4. Ring på de referenser du efterfrågat.

Följer du dessa enkla punkter kommer det att underlätta den dag du måste sparka någon.

Lycka till!

Observationer från en kris

Det är ju intressant på sätt och vis, att hamna i en akut kris. Jag försöker distansera mig lite som en "method actor" skulle göra. Tänker att det här kan jag använda i min bok. Jaha, mhm, man får alltså ont i hela kroppen, benen till och med. Jaså, magen kan alltså reagera så starkt att man går ner ett drygt kilo på ett dygn trots ihärdigt tröstätande. Jaså, man känner sig plötlsigt distanserad från de människor som nyss stod en nära. Aha, man vill inte träffa någon på arbetsplatsen mer och absolut inte under några omständigheter bli avtackad. Åhå, man kan inte undgå att bli bitter, åtminstone ett tag.

Och allt trots att jag visste att det här kunde hända. Men jag trodde inte att det skulle göra det. Allvarligt. Ända sedan vårt stormöte har jag känt mig säker. De skulle ju gå på meriter, och är det något jag har så är det meriter. Dessvärre visade det sig vara fel meriter. "Ta det inte personligt", sa någon i går. Öh ... nähä, hur då?

Och här sitter jag och vevar precis de saker jag inte vill veva. Jag vet att livet inte är tänkt att vara rättvist, men det här är fan i mig så jävla orättvist. Jag har gjort mitt allra bästa. Jag har varit duktig och schysst, levererat bra saker till mina uppdragsgivare, sagt ja till mer än jag borde sagt ja till, rott saker i land som varit obeskrivligt långt från min egentliga kompetens, blivit utbränd ta mig fan av det där jävla jobbet!

Just nu är det de små sakerna som riktigt knäcker mig. Löjliga saker. jag tänker på att jag ska plocka ner teckningarna som lilla M gjort när hon varit på besök. Då trillar tårarn ner på tangentbordet. Lilla M älskar mitt jobb, betydligt mer än jag faktiskt. Hon var förtvivlad i går, och lilla A var så gnällig man kan bli. Så ingen i familjen går oberörd genom detta.

Jobbångest

Jag sitter på jobbet med starka undergångskänslor. Är kallad till ett "hemligt" uppföljningsmöte med min chef klockan ett. Ingen av de som jag är säker på kommer att få ett jobb verkar ha fått en liknande kallelse. Det ger mig en stark känsla av att det inte kommer att gå bra. Min arbetslust är inte på topp, skulle man kunna säga.

Jag återkommer lite senare med en rapport.

Jag och mina jag

I morgon ska vi ha det stora mötet på jobbet. När vi ska presenteras för Planerna och Visionerna (ja, jag tycker fortfarande illa om versaler), och få veta hur många som blir kvar och hur många som får gå. Spekulationerna når nya höjder. Själv har jag hört en del välunderbyggt skvaller om hur illa det kommer att bli, men det har jag lovat att inte berätta, så jag återkommer i morgon.

Just nu kämpar min oroarsida med min kaxsida i hjärnan. "Det värsta som kan hända är att jag blir ledig över sommaren", säger mitt ena jag, "eller resten av livet", säger mitt andra. "Det är bara ett jobb. Det är fan inte meningen med livet", kontrar kaxiga Heli. "Men det är bra att ha försörjning", svarar den mer pessimistiska. "Det har drabbat många före mig, och alla har överlevt", fortsätter Jag 1. "Men några av dem har fortfarande inte fått ordning på sina liv. Och för övrigt har det inte direkt vimlat av jobberbjudanden för dig tidigare i livet", svarar Jag 2.

Hur som helst, den som lever får se. Kanske är det rent av lite spännande?

Det kan ju bli bättre också

Jag måste erkänna att jag ibland har förbannat mina gener. För det är väl där den sitter, denna kompakta pessimism. Dessa allt-ont-kommer-att-hända-mig-celler, denna eviga nu-kommer-allt-att-gå-åt-helvete-och-det-var-ju-det-jag-visste-hela-tiden-reflex. För all del, jag har haft goda lärare, så man skulle ju kunna skylla på mijön. Jag minns när min mamma på äldre dar (60+) skaffade en "pojk"vän i sin hemstad och skulle gå på dejt och hur mormor stannade uppe och oroade sig hela kvällen för att det skulle hända mamma något och bekände efteråt att hon varit ute i trapphuset en gång i kvarten för att lyssna efter henne och mamma snäste irriterat: "Varför då, för Guds skull?" "Jag trodde att du kanske hade fastnat i hissen", svarade mormor.

Oro och pessimism hör intimt samman, och därför även oro och depression. Min mamma har med stigande ålder blivit alltmer av en dysterkvist och solklart släkt med sin mor. "Man får aldrig vara glad över hela kroppen", är hennes motto. En devis som är applicerbar på nästan allt som händer, från klåda och artos till halt väglag och digital-tv-övergången.

Och ja, jag är ju också drabbad. "Man kan ju inte oroa sig för allt", sa min gynekolog, dr Plingeling, till mig när jag väntade lilla A, men se där hade han fel, vilket jag var snabb att upplysa honom om. Med lite träning klarar man faktiskt det.

En gång i min ungdom var jag tillsammans med en ung man som låg i lumpen på Gotland (numera är han en betydligt äldre man och jag är gift med honom). Vid några tillfällen skulle han flyga hem med Herculesplan. Det ledde till en komplett orgie i oro. När jag kört slut på mig själv med scenariot "De kommer att störta! De kommer att störta! De kommer att störta!" kände jag att jag behövde lite mer variation och uppfann genast en dagdröm där planets navigationsinstrument slutade att fungera så att de av misstag hamnade i sovjetiskt (ja, så gammal är jag) luftrum och blev nedskjutna. Ovanligt fantasifullt, till och med för att vara jag.

På sätt och vis skulle man kunna se oron som en rätt avancerad hobby. Varhelst jag går kan jag hitta bränsle för en fullt utvecklad oros- och deppfantasi. Jag kan till exempel komma på mig själv med att sitta och författa närståendes dödsannonser när jag sitter på bussen, tills jag gråter så att det skvalar. Men efter alla dessa år av oro går det med automatik. Det krävs mycket mer energi att vända tankarna till något positivt.

Just nu går jag och oroar mig för att förlora jobbet. Arbetsgivaren "rationaliserar" och folk kommer att få sparken - får för övrigt redan sparken från andra avdelningar - och det drar igång en lång kedja tankar hos mig. Det är som att spela upp en film i mitt inre: Hur jag blir inkallad till chefen som säger: "Tyvärr, tyvärr, men du är en av dem som ..." Hur jag får gå med avgångsvederlag - om de inte hittar något fiffigt kryphål för att slippa ge mig det, vilket naturligtvis är det mest troliga. Hur jag går månad efter månad utan att få jobb, alltmer deprimerad. Hur jag till slut får ett jobberbjudande - i Korpilombolo - som Arbetsförmedlingen tvingar mig att ta: "Man måste vara beredd att veckopendla". Hur jag får tillbringa arbetsveckorna ensam i ett uthyrnngsrum i övre Norrland medan mina barn gråter sig till sömns varje kväll av längtan efter mig, och jag av längtan efter dem.

På sistone har jag försökt mota Olle i grind genom att smyga in lite "hejsam-hoppsan-allt-kommer-att-gå-bra-tankar" som "Det kan ju bli bättre också!" Det går så där. Men jag har hört att det finns folk som jobbar med att förutspå allt som kan gå åt skogen. Så där har jag kanske en ny karrärmöjlighet i alla fall. Men det vore väl för mycket att hoppas på ...