In memoriam
Jag tror inte egentligen på ett liv efter detta längre. Faktiskt är det närmast en tröstande tanke att det bara tar slut, men jag vet att det finns möjliga scenarion där jag skulle tänkta annorlunda. Men om det finns något där bortom så tror jag att min bror och min pappa sitter just nu och dricker ett glas whisky, blossar på varsin cigarr och skrattar åt något. Bredvid sitter min mormor och snörper på munnen åt dem medan hon blöter sitt delikatessknäcke i en kopp te.
Idag är det exakt fem år sedan min storebror dog. I januari var det tio år sedan mormor gick bort och i september är det fyrtio år sedan min pappa kilade vidare, tog ner skylten, gick till de sälla jaktmarkerna. Jag vill inte att de ska vila i frid. Jag vill nog trots allt att de ska sitta där någonstans, med whisky eller te, och alltid finnas. Om inte annat så i mitt minne.
posted by Heliotropen @ 8:39 em
3 Comments:
Ja, vad kan man säga. Det är fint att de lever vidare i ditt och andras minne. Och eftersom du kände dem litar jag på det du säger - att de skrattar över något och har det bra på sitt sätt.
Har det gått så lång tid som fem år redan? Det känns som det inte var länge sedan alls som din storebror avled så hastigt. Han lever i mitt minne också, han var så tongivande för mig i det han uträttade. Tänker på honom varje gång jag passerar den stadsdel han arbetade och bodde i.
Jag är säker på att han samtalar med dina nära och kära, samt med de han brukade föra diskussioner med i yrkeslivet som också förolyckats alltför tidigt.
Kram till dig.
I ditt minne kommer de alltid att leva och vara precis så som du beskriver, vilket ju är vackert. Resten vet vi ändå inget om.. Om några dagar är det ett år sedan min mormor dog. Vi ska till graven och minnas de härliga minnen vi har med henne. Men hon var ju gammal, det var knappast oväntat, utan nästan en befrielse att hon fick ro. Föräldrar och syskon är en helt annat sak.
Skicka en kommentar
<< Home