"Man måste glömma de dåliga bollarna"

De av er som känner till min inställning till sport kanske blir förvånade att höra att jag tittar en del på Paralympics, men det är ju inte för att jag är så intresserad av de fenomenala idrottsinsatserna (men ja, femton OS-guld är intressant), utan mer för att det säger mig en massa andra saker, om hur det är att vara människa.

Christoffer Lindhe är 19 år och blev av med båda benen och en arm i en tågolycka för två år sedan. Nu tävlar han i simning. Ibland känner han av sin ena fot, som inte finns längre, men då koncentrerar han sig på något annat. Om fem till tio år ska han kunna göra i stort sett allt som han gjorde före olyckan. Det är hans mål.

Och där sitter jag och tänker: Ja, just det, när man känner av den där jäkla foten ska man bara helt enkelt koncentrera sig på något annat.

Rullstolstennisspelaren Johan Anderssom fick efter sin match frågan om han besegrat sitt humör nu. Han brukar ju haka upp sig på sådant som gått fel. "Ja", svarade han. "Man måste glömma de dåliga bollarna."

Och så är det ju. Man måste glömma de dåliga bollarna om man inte vill förlora hela matchen.

Man kan lära sig mycket av sport.