Hjälp!
Mitt huvud är fullt av metaforer jag inte riktigt får till: Jag är som en skenande häst och jag vet inte hur jag ska stoppa mig. Jag vinkar inte, jag håller på att drunkna. Jag måste dra i nödbromsen, men hittar den inte.
Så här enkelt är det: Jag håller på att bryta ihop. Idag alldeles särskilt. Jag blev tillfrågad i förra veckan om jag kunde ta en kurs till. För en vanlig dödlig är det omöjligt att räkna ut hur många undervisningstimmar min tjänstgöringsprocent (som är 80) bör bestå av så jag är helt beroende av min studierektor i det avseendet. "Jag vet inte om jag har utrymme för det i min tjänst", svarade jag på frågan och hoppades att svaret skulle bli att jag inte hade det. Jag är på gränsen redan. Jag vill inte ha fler kurser. Jag klarar inte fler kurser. Jag är inte ens säker på att jag klarar de jag redan har. "Jodå", sa de, "vi har redan frågat. Du har utrymme kvar." Inte mycket att göra alltså. Schemat lades. Snaran drogs åt. Så idag fick jag ett mejl från min studierektor: "Såg att du ska ta den och den-kursen också. Då skriver jag ett nytt förordnande på 100 %." Mitt svar blev en något artigare variant av "Det gör du så i helvete heller."
I morgon ska jag träffa henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Lägga korten på bordet? Jag har redan mist ett jobb på grund av min "svaghet". Ska jag riskera detta också? Vad gör jag om de inte vill ha mig längre? Men vad gör jag om jag blir sjuk igen? Och vad gör jag oavsett? Hur stoppar jag det här jävla tåget som är på väg mot en plats jag aldrig vill tillbaka till igen?
posted by Heliotropen @ 8:03 em
6 Comments:
Måste du förklara varför du inte klarar det då?
Känner igen godståget. Du kanske ska prata med någon innan allt går åt skogen igen?
Du måste absolut dra i nödbromsen! Säg som det är, jag är säker på att de är mer förstående och medkännande. Inget jobb är värt att känna så här för och det är ingen svaghet att känna så.
För det första: Var inte duktig flicka. Förklara att du nu har ett arbetsliv som går att kombinera med ett rikt familjeliv och att en utökad tjänst kan komma att påverka ditt familjeliv.
För det andra: Om de inte vet om att du tidigare bränt ut dig; berätta. Att dölja att man sprungit för snabbt i hjulet är aldrig bra i längden.
För det tredje: Var inte rädd - du är tuff, och du väljer att oroa dig istället för att bli förbannad. Var tuff, ärlig och konstruktiv, inte orolig, undfallande och tystlåten.
För det fjärde: Ladda med din favoritdikt, -film eller -bok innan du har mötet. Om du kommer från en "skön" känsla kommer mötet att gå bra.
... sade personalvetaren som aldrig jobbat med personalfrågor ...
Precis! Finns inte mycket mer att tillägga. Om du måste ta en kurs till får insatsen bli därefter. Proven får bestå av kryssalternativ eller så kan eleverna ge feedback åt varandra själva ”innan du ger din” om det mot förmodan skulle behövas (läs: skit i att ge någon ytterligare feedback, instäm i det redan sagda). Universitetet måste fatta att man inte kan ta hur många kurser som helst.
En del arbetsgivare ser en "genomgången" utmattningsdepression som något positivt. Då anses man ha fått en självinsikt om att slänga sig på bromsarna i tid.
Själv vet jag inte. Varesig om arbetsgivare eller om depression och självinsikt.
Tack alla! Ni är bäst!
Skicka en kommentar
<< Home