21 januari 2009

Gammal vänskap

Häromdagen registrerade jag mig på Stayfriends. Jag har varit med där förut, för ett par år sedan. Då fick jag kontakt med ett par gymnasiekamrater som jag var ute och åt lunch med, annars var det inte särskilt spännande. Men jag tänkte att jag skulle prova igen. Det är ju inte alldeles okomplicerat det här med gamla skolkamrater, men vissa är man ju ändå nyfiken på, och jag måste säga att utdelningen den här gången blev över förväntan.

Under mina oerhört svarta mellanstadieår fanns det ändå en ljusglimt: Jag hade tre vänner. Vi var alla rätt utsatta, längst ned i hierarkin i klassen, men vi höll ihop och gjorde det bästa av situationen. Varje rast försvann vi iväg och lekte katt och lejon och en massa annat som klass"kamraterna" sa var barnsligt, men som vi tyckte var kul. Och vi hade en hemlig klubb.

Efter mellanstadiet skingrades vi. A flyttade tillbaka till sitt hemland. S flyttade långt väster om staden och R bytte klass och ville inte prata med mig. Så härom dagen, på Stayfriends, hittade jag A. Jag har inte haft någon kontakt med henne på 30 år, men där var hon. Hon bor i Italien idag, har två vackra barn i mina barns åldrar, jobbar med språk och kommer ihåg lite av sin svenska. Det var en alldeles fantastisk upptäckt som gör mig alldeles varm. Men det var inte den enda.

När jag växte upp fanns det en flicka på mina gata, vi kan kalla henne N, som var lite av ett svart får kan man säga. Vi var lika gamla, men gick aldrig i samma klass. Däremot lekte vi på fritiden. Hon har etsat sig fast hos mig delvis därför att hon faktiskt bidragit till mitt engagemang i barn som far illa. När jag var liten såg ingen vuxen någonting. Nu är jag själv vuxen och får inte, på några villkor blunda.

Och där var hon, tjejen jag funderat så mycket på, byggt teorier omkring. Hon har klarat sig någorlunda i livet, men skadorna märks, och det hon berättar för mig nu stämmer inte alltid med det jag tänkt. Att ha kontakt med den verkliga personen efter så lång tid känns omvälvande. Kanske är det omvälvande för henne också att efter trettio år få bekräftelsen: "Jag vet vad som hände dig. Jag såg det."

2 Comments:

Blogger Kajsa said...

Oj, vilken grej. Så häftigt att i efterhand få chans att säga sånt som du inte kunde säga då.

8:58 em  
Blogger Digidiva said...

OJ! Jag blir både rörd och berörd!

9:53 fm  

Skicka en kommentar

<< Home