22 januari 2009

Alla dessa mina små ...

Jag kan inte låta bli att fundera över den statistiska sannolikheten: Hur vanligt är det att båda syskonen i en familj får nära vänner som inte kan bo med sina föräldrar utan måste omhändertas? Vi bor inte i ett område jag skulle kategorisera som särskilt socialt utsatt. Det är ett högst ordinärt radhusområde. Är det slumpen? Beror det på mina barn? Och är det ett gott tecken i sådana fall, eller ett dåligt?

Det är naturligtvis en rätt ointressant frågeställning egentligen. Betydligt viktigare är det ju att det nu fattats beslut om lilla A:s kompis lilla F. Hon kommer att bli kvar här i sin närmiljö med alla sina kompisar och närhet till sina föräldrar som är snälla och välmenande, men inte riktigt orkar eller kan. Det känns bra och jag tror att det är det bäst för alla, inklusive lilla A, som ju trots allt ligger mitt hjärta närmast. Det kommer också att innebära ett större engagemang för lilla F från vår sida. Det känns också bra.

2 Comments:

Blogger Botilda said...

Vad skönt att det verkar ordna sig bra för lilla F!

Det är ett bra tecken, och det är inte slumpen. Tror jag. Du ska vara väldigt stolt över dig och din familj - ni gör skillnad!

1:09 em  
Anonymous Anonym said...

När jag är riktigt självkritisk undrar jag över mitt eget behov av att framstå som god. Men det kanske inte spelar någon roll. Huvudsaken är liksom att man agerar.

/Heli

2:38 em  

Skicka en kommentar

<< Home